Moskvabloggen

I går kväll hade jag ett kuchonnyj razgovor eller ett kökssamtal med en kär gammal vän från Petersburg.  Det vill säga: han meddelade plötsligt att han är i stan och sent på kvällen ringde han på dörren med en flaska vin i en plastpåse. (De så kallade kökssamtalen fördes i själva verket under sovjettiden och betydde förtroliga samtal där man sade sitt hjärtas mening utan att någonting fördes vidare. I dag är Ryssland ett fritt land men fortfarande förs de bästa samtalen i köket).

Vi talade om Putin.

– Kan du egentligen förstå varför han vill fortsätta som president? undrade jag. Varför inte ta dra sig tillbaka med den förmögenhet han sannolikt har samlat på sig?

– Därför att när man har byggt upp ett system där allt är beroende av en själv så är man i själva verket maktlös. Han är tvungen att fortsätta därför att så många människor är totalt beroende av att han inte försvinner, förklarade min vän.

Han tillade:

– Och du vet ju hur det går för dem som frivilligt lämnar ifrån sig makten. Fråga Julija Timosjenko som sitter i fängelse i Kiev.

Jag funderade en stund.

– Hur kommer det sig då att Jeltsin fick amnesti?

– För att Jeltsin – trots allt – var en människa. Han gjorde mycket dumt, men han var inte omänsklig. Folk under Putinregimen har gjort saker som de garanterat inte vill ställa till svars för. De är inte människor.

Därefter gick vi ut i trappuppgången för att min kompis skulle röka, något som fortfarande är helt normalt att göra i ryska trappuppgångar. Vi stod och tittade på den upplysta Moskvahimlen och ett av Stalinskyskrapornas torn som bröt horisonten och det luktade tobak och svagt av urin som det ofta gör i dessa trapphus. Vi pratade om Putin, om vänskap, om barn, gud, kärleken och livet.

Jag kan inte förklara varför men sådana här samtal för jag aldrig i Finland. Jag älskar dem innerligt.