Moskvabloggen

I går återvände jag och min ryska fotografkollega till änglakyrkan utanför Moskva för att göra reportage från en gudstjänst. Vi startade klockan sju på morgonen men tappade bort oss igen, vilket tydligen är meningen varje gång vi ska dit. Klockan nio var vi framme, en timme efter att gudstjänsten hade börjat. Det gjorde inte så mycket eftersom rysk-ortodoxa gudstjänster är tre timmar långa och folk ofta går ut och in.

Som ni vet står man på rysk-ortodoxa gudstjänster, det är bara åldringar och barn som får sitta på bänkarna längs väggen. Jag hade bestämt mig för att visa respekt och stå. I en timme klarade jag det, sedan sjönk jag utmattad ned på bänken vid väggen med en ursäktande blick på barnfamiljen bredvid. Ingen tog illa upp. Rysk-ortodoxa gudstjänster är intressanta därför att de å ena sidan följer ett urgammalt, strängt och oföränderligt mönster, å andra sidan känns betydligt mer avslappnade än protestantiska med tanke på att folk går ut och in och småbarn deltar. Ofta har de ritblock med sig. Man ska dock ha deltagit i gudstjänsten från början för att få vara med på nattvarden (barn undantagna).

Efter gudstjänsten intervjuade jag prästen, fader Igor, en sympatisk, öppen och mycket nyfiken person. Reportaget ska handla om kyrkans allt starkare roll i det ryska samhället, men fader Igor var mest intresserad av hur saker och ting fungerar inom den protestantiska tron. Jag kände mig som en mycket dålig protestant för jag kunde inte svara på alla teologiska spörsmål. Trots detta hade vi ett av mina bästa intervjusamtal på länge. Jag älskar att intervjua människor som lever och verkar i en helt annan värld men som man genast får kontakt med via deras intellektuella nyfikenhet.