Moskvabloggen

I dag utnämnde Det enade Ryssland Vladimir Putin till presidentkandidat. Det hela skedde på Luzjnikistadion i Moskva. Jag missade deadlinen för ackreditering med en dag, inga böner hjälpte så jag fick bevittna det hela på tv.

Journalisterna blev hur som helst inte insläppta i salen utan var förvisade till ett närliggande presscentrum. Kontrollen över dylika kongresser är stenhård, vilket beror på att väldigt många delegater troligen själva inte förstår vad de har där att göra. Det är inte meningen att de ska intervjuas. De som får uttala sig är vidtalade på förhand.

En av dem var filmregissören Stanislav Govoruchin som bad Putin att ställa upp i presidentvalet eftersom han ”stärker det ryska folkets själ”. En annan var en kvinna som förestår ett barnhem, en tredje en fabriksarbetare. Det hela var mycket välregisserat. Putin gillar ju att ge intrycket av att tilltala det enkla folket.

Själv verkade han mest fungera på rutin. Medan jag lyssnade på hans tal började jag allvarligt tvivla på att han verkligen vill bli president. Varken hans ord eller kroppsspråk vittnade om någon som helst passion. Signalen var istället: Här står jag och kan inte annat. Jag ställer upp för att jag måste.

Mer om detta får ni läsa i morgondagens papperstidning.