Moskvabloggen

För några dagar sedan åkte jag och en fotograf ut till Moskvaförorten Podolsk för att intervjua ett pensionerat par om deras verklighet. Pensionärerna tillhör Det enade Rysslands trognaste väljare  – majoriteten av dem röstar inte på kommunisterna som många tror, utan på Putinpartiet. Orsaken är enkel. Ända sedan Putin blev president har de fått sina pensioner i tid, pensionerna har dessutom höjts successivt.

Som vi vet röstar pensionärer alltid. Därför har Det enade Ryssland fortfarande en ganska bred och mycket trogen väljarskara, som förutom av pensionärerna består av statsanställda, lärare, poliser och tjänstemän.

Vårt par, Margarita och Anatolij, bjöd på delikat aladåb och inlagd paprika. Vi var nästan klara med intervjun då en böjd gammal man i svartbågade glasögon plötsligt kom instultande i köket och satte sig på en stol.

Mannen visade sig vara Margaritas 95-åriga far, en britt som var född i Sydafrika, hade kommit till Moskva på 1930-talet för att bygga kommunismen och naturligtvis hamnat i Gulagläger. Så gick det för så gott som alla utlänningar i Stalins Sovjet.

Hans historia var en av de mest fascinerande jag har hört, trots att Ryssland är fullt av dylika öden. Det spelar ingen roll. Varje Gulagfånge är värd att lyssna på, varje historia måste skrivas ner.

Till sist tog han fram en tavla av en treårig flicka med rosett i håret. Det var Margarita. Han hade suttit tre år i läger när hans fru äntligen fick veta var han fanns och sände honom ett foto på deras gemensamma dotter som hon hade väntat då han arresterades. En medfånge målade ett porträtt på dottern – för två dagsransoner bröd. Det var inget litet pris i en tillvaro där bröd betydde skillnaden mellan liv och död.

En naivt målad, bucklig tavla av en blond flicka. Hans tröst och längtan under alla år av hårt arbete, död och ovisshet i ett läger i Kazakstan.

Jag glömmer inte den tavlan.

Mer om detta får ni läsa i ett reportage i Hbl som publiceras litet senare.