Moskvabloggen

I går träffade jag en drygt trettioårig man som lider av multiresistent tuberkulos och HIV. Vi satt på en bänk i ett av tuberkulossjukhusen i S:t Petersburg och han berättade sin historia. Han hade mask för munnen, ögonen var sorgsna. Tankarna var klara – han har varit drogfri i flera år. (En stor del av dem som lider av både tbc och HIV i Ryssland är drogmissbrukare eller före detta sådana.)

Sedan kom vi in på att han har en tvåårig dotter, som är helt frisk. Då drogs ögonen ihop till leende små springor.

Innan vi bröt upp gav jag honom min bok och skrev ”P.S. En puss till din dotter!” på titelbladet. Det var med viss tvekan, eftersom jag vill undvika onödig sentimentalitet i jobbet. Jag har ju ingenting att göra med den här mannens privatliv, men nu handlade det inte om det. Det handlade om glädjen i hans ögon när han nämnde sitt barn och våra tio minuter av samförstånd på en bänk i en sjukhuskorridor.

En halvtimme efter att vi hade lämnat sjukhuset fick jag ett sms med texten: ”Tack för att du nämnde min dotter. Hon är den enda som ger mig krafter att kämpa mot den här sjukdomen, hon är det dyraste jag har.”

Om den här mannen och andra modiga tuberkulospatienter får ni läsa i söndagens Hbl.