I går bjöd jag några ryska väninnor på middag. Alla tre är från S:t Petersburg men har bott i Moskva i över tio år och gör sin karriär här. Sin propiska, det vill säga registrering, har de kvar i Petersburg  - rodnoj gorod, hemstaden.

Det kommer aldrig att ändras, om ni frågar mig. En gång petersburgare, alltid petersburgare.

De här vänskapsbanden till personer som är mellan 30 och 40 och alltså växte upp i Sovjetsamhället är oerhört viktiga för mig. Först och främst därför att de är mina vänner, men också för att deras perspektiv på samhället är dubbelt. De är en del av det nya Ryssland, helt och fullt, men de minns samtidigt livet under Sovjet.

De minns klänningarna de sydde själva, tuggummit som den bulgariska flickan i klassen delade ut, jakten på skönhet. Det fanns så oerhört få vackra saker i Sovjetunionen.

- Jag hade en lila plastpåse från Paris. Den gick ton i ton med min lila jacka. Och framför allt: Den prasslade. Inga sovjetiska plastpåsar prasslade, minns en av mina väninnor.

De minns också ett samhälle som kunde sända människan ut i rymden men inte tillverkade vare sig tamponger eller tvättmaskiner. Kvinnobehov existerade inte i Sovjetunionen.

Vi talade om litteratur, poesi, Blok och Majakovskij. När Marina deklamerade Majakovskijs ”Poslusjajte!” (Lyssna!) utantill fick jag tårar i ögonen. Jag har inte lyckats hitta någon auktoriserad svensk översättning av dikten, så jag översätter bara den viktigaste strofen. Jag älskar den här dikten där gåpåiga, framfusiga Majakovskij egentligen bara ställer en retorisk fråga: Behöver människan skönhet?

”Om någon tänder stjärnorna

betyder det att de behövs?

Ska det verkligen vara nödvändigt

att det varje natt

ovanför våra hus

tändes ens en endaste stjärna?!”