Moskvabloggen

I morgon firar Ryssland sjuttio år sedan segern i Stalingrad. Det var ett av världens största slag med nära två miljoner döda, ett slag vars förödelse knappast går att beskriva.

Som ett led i firandet ska så kallade Stalinbussar prydda med stora Stalinporträtt trafikera i Volgograd (f.d. Stalingrad), S:t Petersburg och Tjita. Stalinkulten lever fortfarande i Ryssland, men det goda är att den faktiskt diskuteras. Många har protesterat mot Stalinbussarna, till och med Det enade Rysslands Vitalij Milonov som för övrigt är känd som mannen bakom lagen mot homosexuell propaganda i S:t Petersburg.

Själv förstår jag mycket väl varför det är viktigt att minnas just Stalingrad. Problemet är att det har gått inflation i alla dessa historiska jubileer som Ryssland firar titt som tätt.

Det som jag har extra svårt för är vanan att i tid och otid klä upp ungdomar i Röda arméns uniformer från andra världskriget och låta dem inta en roll som inte är deras. Många i Ryssland tycker att man på det sättet hedrar veteranerna, jag tycker tvärtom att man vanhedrar dem.

Min morfar var krigsveteran och slogs vid fronten 1939-1940 och 1941-1944 (bland annat på Hogland som i dag tillhör Ryssland). Jag skulle aldrig låtsas som om jag förstod ens en bråkdel av allt han gick igenom. Själv talade han sällan om det.

Det var kallt i tälten, sade han. Håret kunde frysa fast.

För mig skulle det kännas fruktansvärt olämpligt att dra på mig morfars uniform. Eller en lottauniform. Som om jag någonsin kunde förstå hur det var.

Men i Ryssland formaliseras minnena, de förenhetligas och formas på ett sätt som gör att de har blivit allmängods och till sist leder till att alla tror att de vet vad kriget innebar.

Det vet de inte, för då skulle de inte fira.