Moskvabloggen

Det finns reportageresor som man gör utan att vara säker på att kunna finansiera dem och utan att veta exakt vad det ska bli för reportage. Man bara vet att de måste göras.

Jag skulle åka till Sotji för att samla material om OS-förberedelserna. Och eftersom Sotji befinner sig i södra Ryssland, precis intill den trakt som kallas norra Kaukasien –en trakt som har en mycket speciell plats i mitt hjärta – så kunde jag inte låta bli. Jag beslöt att dessutom åka till Groznyj, Tjetjeniens huvudstad där jag inte hade varit där på tre år.

Det är över fyrahundra kilometer mellan Sotji och Groznyj, men det finns ingen tåg- eller bussförbindelse och inga flyg. Min fotograf i Groznyj sade att om jag bara kan ta mig till Pjatigorsk så går det bussar därifrån till Groznyj. Att reda ut kommunikationerna till Pjatigorsk gick inte att göra från Moskva. Det vara bara att ta flyget till Sotji och hoppas på det bästa.

En hjälpsam tjerkess som jag intervjuade i Sotji redde ut alla alternativ för mig och meddelade att det bästa sättet är att ta tåget till Mineralnye Vody och därifrån ta sig till Pjatigorsk. Det lilla problemet var förstås att det bara går nattåg mellan Sotji och Mineralnye Vody. Man är framme halv fem på morgonen och vid den tiden går det knappast några marsjrutkor (minibussar) till Pjatigorsk. Tåg var i varje fall det minst dåliga alternativet, så jag köpte en tågbiljett.

Det visade sig att jag skulle dela kupé med en armenier från Pjatigorsk. Han meddelade omedelbart att hans kusin kommer och möter honom i Mineralnye Vody så jag får skjuts med dem till Pjatigorsk. Så var den saken löst. (En randmärkning: Jag brukar inte i alla sammanhang hoppa i bilar med okända män. Men det finns situationer där man litar på sin intuition och erfarenhet av hur det brukar fungera i Kaukasien).

Vi talade om för varandra vilka vi var och vad vi jobbar med. Därefter marscherade armeniern till natjalnik poezda (tågchefen) och meddelade att han delar kupé med en världsberömd finländsk författare och journalist. (Vederbörandes egen slutsats). Tågchefen och provodniken (hennes underlydande) kom sättande och meddelade att vi skulle byta platser. Vi fick en fin kupé med purpurfärgade gardiner, samt färska ossetiska piroger, tomatsallad och kyckling. Tågchefen berättade hur hon som ung turist i Warszawa en gång blev av med alla sina pengar på grund av en skojare.

– Jag växlade pengar på gatan och blev av med allt. Jag bara grät och skrek. Då kom en kvinna fram till mig, ledde mig in i sin butik, gav mig ett glas vatten. Och så gav hon mig hela summan som jag hade förlorat. Av sina egna pengar. Jag glömmer det aldrig. Därför vill jag även hjälpa er, sade hon.

Framme i Mineralnye Vody skjutsade de bägge armeniska kusinerna mig till ett enkelt men mycket rent och prydligt litet hotell. Min välgörare hade tagit reda på att det går en buss till Groznyj klockan tio på morgonen. Kvart i nio knackade han på dörren, nyrakad i oklanderligt struken skjorta, och sade att nu är det dags för sightseeing. Han körde mig runt i stan i expressfart och visade upp stadens högsta punkt, det lokala museet samt bjöd på Pjatigorsks eget mineralvatten. När jag försökte spänna fast säkerhetsbältet fick jag en sträng tillsägelse.

Jag undrade om det gick att växla pengar. Han gjorde en häftig u-sväng, körde några kvarter och tvärbromsade i ett gathörn där en grupp äldre herremän stod samlade. Rutan vevades ner, kursen förhandlades fram, jag räckte fram mina euron och fick rubel tillbaka. Så var den frågan löst.

Därefter drack vi kaffe  och åt färska chatjapuri (georgiska piroger med ost) på busstationen tillsammans med min armenier och ytterligare en kusin som var poliskonstapel. Konstapeln satte mig på bussen till Groznyj efter att först ha förmanat chauffören att köra som folk.

– Ni har en utländsk gäst ombord, meddelade han myndigt.

När jag fyra timmar senare var framme i Groznyj var jag ledbruten, dammig och mör. Men det hade varit en mycket bra resa.