Moskvabloggen

I går firade mina väninnor och jag min födelsedag cirka en vecka för sent. Vi hade det desto trevligare. Jag hade lagat vegetarisk meny, broccolipasta eftersom Lena och Masja just nu inte äter kött. De är ortodoxa troende och fastar inför påsken. (I Ryssland kallas det för att fasta men man äter fast mat, dock inte kött.)

Olga som precis har fyllt fyrtio, har ett välbetalt jobb och är singel, funderade över sin livssituation. Hon är uppvaktad av flera, men det finns ett problem.

– Tyvärr är de alla urody, meddelade hon. Ett svåröversättligt ryskt uttryck som kanske motsvaras bäst av ”knöl”.

Sedan fortsatte hon:

– Det sägs att alla män som inte är knölar är upptagna. Men när jag betraktar mina väninnors äkta män kan jag dessvärre inte hålla med om den saken.

Gapskratt.

Vi diskuterade äkta män i vår bekanskapskrets. Domen var inte nådig. Det hindrade inte att många av dem omnämndes med värme.

En halvtimme senare dök en av knölarna upp, en person som dessutom råkar vara en av mina bästa vänner. Han var i Moskva på arbetsresa. Med sig hade han trettiosju skära tulpaner i ett jättefång som knappt rymdes i min famn. Vi var tvungna att skära sönder en tom femliters plastvattendunk som nätt och jämnt rymde blomsterprakten.

Därefter höjde knölen sitt glas och sade:

– Skål för dig, Anja, för att du fortsättningsvis klarar av att bo och jobba i vårt kalla, råa, korrumperade land.

Vi drack rödvin och jag kände än en gång i mitt  innersta vad det är som gör att jag vill bo i detta råa land där människorna förmår älska bristerna hos varandra.