Moskvabloggen

Jag är tyvärr en person som inte lär mig av mina misstag. Ett av dem: tron att det går att jobba i Moskva och ha en optimistisk tidssyn.

I går skulle jag intervjua en professor på det medicinska universitetet Universitet imeni N.I. Pirogova. Det ligger ett tiotal metrohållplatser utanför centrum, det vill säga rätt långt ute. När jag på kartan kontrollerade avståndet mellan metrostationen och universitetet tyckte jag det verkade som normalt gångavstånd.

Ha ha.

Efter att ha traskat i ungefär tio minuter insåg jag att om jag inte nu gör någonting drastiskt är den här intervjun körd. Jag ställde mig vid vägkanten och viftade in en svarttaxi som körde mig raka vägen till universitetet. En halvtimme försenad kunde vi äntligen sätta igång med intervjun. Professorn i fråga hade kunnat sända mig på porten, det hade varit rätt åt mig. Jag var djupt ångerfull och hon förbarmade sig.

Vägen tillbaka till metrostationen avverkade jag med marsjrutka, det vill säga en proppfull minibuss. När jag steg på fanns det bara ståplatser kvar. Jag ställde mig längst fram och blev därmed ofrivilligt kassör. Alla som åker marsjrutka betalar nämligen sina trettio rubel (cirka sjuttiofem cent) så att pengarna går ur hand i hand från passagerare till passagerare och den sista passageraren ger dem till chauffören. Det är också dennes uppgift att tala om för chauffören hur många personer summan gäller. Därefter räknar chauffören ut växeln i huvudet alltmedan han navigerar i Moskvatrafiken och ger sedan rätt summan till ”kassören” som vidarebefordrar pengarna tillbaka till passageraren.

Återigen går pengarna ur hand i hand och letar sig till sist fram till rätt person. Jag har aldrig förstått hur chauffören kan veta att alla har betalat. Eller hur växeln alltid kan sluta hos rätt person.

Det bara fungerar.