Moskvabloggen

Aleksej Navalnyj är den ryska oppositionens superstjärna. Några gånger har jag sett honom på närmare håll under demonstrationer. Det är lätt att veta var han är men svårt att få en skymt av honom. Han är omgiven av stora klasar journalister, kameramän och beundrare var han än går, och sedan i våras har han dessutom anställt livvakter.

Det finns ingen annan rysk oppositionsledare som har samma förmåga att engagera människor som han, samma utstrålning och självsäkerhet. Det vet Kreml. Nu är Navalnyj dömd till fem års fängelse för förskingring. Han slogs i bojor så fort domen lästes upp, men innan dess han han krama om sina föräldrar och sin fru.

I våras läste jag en intervju i Novoje Vremja med Navalnyjs mamma, Ljudmila Navalnaja. Hon är småföretagare som lever på att tillverka och sälja korgar. Hennes historia om hur det gick till är en sedelärande berättelse om den ryska kvinnans envishet.

– På 1990-talet jobbade jag på en fabrik som tillverkade korgar. De hade inte betalat oss någon lön på flera månader. Till sist frågade jag min chef om jag kunde få sälja korgar själv. Jag tvingade min man att komma med och vi ställde oss på Minskoje sjosse. Min man skällde på mig för att jag tvingade honom att förödmjuka sig. Först sålde vi ingenting, men småningom började affärerna gå bättre och bättre.

I dag driver Ljudmila Navalnaja sitt eget företag. Jag är inte förvånad över att Aleksej Navalnyj har en sådan mor. Å andra sidan – det är det faktiskt väldigt många ryssar som har.

Nu har Navalnyjs advokater tio dagar på sig att överklaga domen. Men det kommer knappast att ändra på något. Däremot blir Navalnyj en hjälte,  en riskfaktor som Kreml tydligen bedömer som mindre än risken att han fortsätter blogga och twittra.