Moskvabloggen

Efter Sotji fortsatte den svenska fotografen Stefan Bladh och jag till Dagestans huvudstad Machatj-Kala. Den minnesgoda läsaren kanske kommer ihåg att jag gjorde en motsvarande resa i våras då jag åkte från Sotji till Groznyj (som ligger åt samma håll som Machatj-Kala). Och att det var oförglömligt. Den resan kan ni läsa om här: http://moskva.blogg.hbl.fi/2013/03/16/en-underbar-resa/

Det enda sättet att resa mellan Sotji och dessa nordkaukasiska huvudstäder är att ta tåget till Mineralnye Vody. Därifrån tar man antingen taxi till Pjatigorsk och fortsätter sedan med buss. Eller också hittar man en taxichaufför på plats som för ett överkomligt pris kan ta en hela vägen till Machatj-Kala eller Groznyj.

Tåget var framme halv åtta på morgonen och vi klev ut i beckmörker. Taxichaffisarna kom springande i en strid ström och erbjöd sina tjänster. Vi väntade tills en äldre armenisk herreman i keps kom fram till oss. Han visade sig kunna busstidtabellen Pjatigorsk-Machatj-Kala utantill. (Det går inga bussar från Mineralnye Vody, man måste alltid ta sig till Pjatigorsk först.)

Vi kom överens om ett pris för skjuts till Pjatigorsk och installerade oss i hans bil. Jag undrade vad det skulle kosta att köra hela vägen till Machatj-Kala. Den armeniska herremannen lyfte omedelbart luren och ringde sin dagestanska kompis Magomed som är född i Machatj-Kala. Magomed infann sig inom tio minuter, vi förhandlade fram ett pris och satte oss i bilen.

Ungefär tio timmar senare var vi framme i Machatj-Kala. Vid det laget hade Magomed fixat en intervju med en imam, en regeringstjänsteman samt lovat att ta oss till hans hemby Achty nära azerbajdzjanska gränsen. Tjänstemannen som gav intervjun samma kväll kände inte ens Magomed. Han ställde upp på klockan åtta på kvällen i alla fall. De var ju bägge lezginer.

Tilläggas kan att vi var närmast döva efter tio timmar i bilen med Magomed. Hans röstresurser var inte små och på kaukasiska mäns vis ansåg han sig veta och kunna en hel del. (Stefan berömde mig för mitt tålamod. Det torde vara första gången i världshistorien som jag hyllas just för den egenskapen. Jag lät chaffisen hållas och den enda orsaken var att det var den lättaste utvägen.)

Resan till Achty visade sig vara en än mer tåladmodsprövande historia eftersom våra följeslagare chaffisen och tjänstemannen hade glömt att tala om för oss att de hade bestämt att vi skulle övernatta där. Den saken framkom först sent på eftermiddagen då vi redan hade bokat tre intervjuer för följande dag. Vi sade att vi tyvärr var tvungna att återvända till Machatj-Kala enligt planerna. Magomed och tjänstemannen blev dödligt sårade och ansåg att vi bröt mot den heliga gästfriheten. Jag blev arg och sade att de inte hade informerat oss. De uppskattade inte att bli emotsagda av en kvinna.

Stefan förlöste situationen genom att hålla ett försonligt tal vid middagen. Sedan åkte vi hem i dimma och mörker.

Det är bra med svensk diplomati i de kaukasiska bergen.