I går träffade jag en av mina bästa ryska väninnor över ett glas öl på Strelka. Det är en restaurang på ön Bolotnyj ostrov (Kärrholmen) mitt i Moskvafloden. Förr var det ett fabriksområde, här låg till exempel chokladfabriken Krasnyj oktjabr (Röd oktober) som gjorde den berömda Aljonka-chokladen. Nu har ön blivit ett hippt nytt Moskvakvarter med barer, restauranger, utställningar, ateljéer och redaktionen för den oppositionella tv-stationen Dozjd. (Mot alla odds kämpar den fortfarande på.)
Mitt emot ön ligger den berömda Kristi frälsare-kyrkan med sina tunga, sensuella kupoler, upplyst i mörkret som en massiv fästning.
Olga och jag åt tapas och drack öl. Som nästan varje gång vi träffas nu för tiden talade vi om Ukraina.
– Det är som att gå på ett minfält, sade Olga. Jag har både ukrainska och ryska kolleger på jobbet och vad jag än säger tolkas fel. Det är obehagligt.
Jag svarade henne att jag känner igen mig. Också jag har många ryska och ukrainska vänner och ibland upplever jag att jag sviker dem allihopa. Mina ukrainska vänner när jag rapporterar om Kievregeringens misslyckanden, som trots allt är ovedersägliga. När jag intervjuar folk ur Högersektorn, som ofta har rätt obehagliga åsikter. Jag måste intervjua dem, det är mitt jobb. Men när jag tänker på mina ukrainska vänner svider det i mig. Jag vet vad de skulle säga: Men varför kan du inte skriva att de ofta har varit vårt enda skydd? Att deras roll inte är så entydig? Jag har beskrivit det också, men hur ska jag som journalist kunna dölja att många av dem har en våldsideologi?
Mina ryska vänner när jag rapporterar om östra Ukraina och bland annat använder ordet separatister. För det är ovedersägligt att större delen av ledarna för de väpnade grupperna i Donetsktrakten är separatister. De vill inte tillhöra Ukraina. Samtidigt vet jag att bland vanliga människor i Donbass är vanligaste kommentaren: ”Jag är inte emot Ukraina, jag vill inte bli en del av Ryssland. Vad jag är emot är den nya regeringen i Kiev.” De här människorna är varken separatister eller terrorister utan medborgare som på goda grunder anser sig ha blivit svikna av sin regering.
Det är fullständigt omöjligt att i varje artikel ge hela bilden, att varje gång vara hundraprocentigt rättvis mot alla. Vad jag däremot försöker åstadkomma är en rättvis helhetsbevakning. Men det ändrar inte på att jag aldrig någonsin har känt mig så otillräcklig som journalist som nu.
Och så är det en annan sak. Mitt förhållande till Ryssland.
– Jag har aldrig haft några illusioner om Putin eller den ryska staten. Men jag har haft en känsla av att det kan bli annorlunda. Nu har jag inte längre det. Den där kittlande mystiken jag alltid har känt med Ryssland finns inte. Istället upplever jag en plötslig aggressivitet mot Ryssland, som finländare. Fatta så primitivt det är. Jag vill inte känna så men jag gör det, sade jag till Olga.
Hon lyssnade, tigande.
– Förstår du. Jag har fått en känsla av att det här landet, landet jag älskar, även skulle kunna invadera Finland. Mitt land. Den känslan har jag aldrig tidigare haft. Att det handlar även om mig. Att vi måste försvara oss. Jag vill inte känna så men jag kan inte värja mig mot det.
Olga, en klok person, sa inte så mycket. Det finns saker som man inte alltid måste kommentera.
Vi satt kvar och pratade. Vi var överens om att vänskap, kärlek och förhållandet till familjen är det viktigaste av allt. Sedan ville Olga bjuda mig på en taxi hem men jag hade redan bestämt mig för att ta metron. Jag ville vandra i den upplysta Moskvanatten över gångbron till Kristi frälsare kyrka.
Trappan upp till bron var avspärrad med en järngrind. Fördömt! tänkte jag tills jag fick se att någon påhittig person med starka kroppskrafter behändigt hade vidgat spjälorna så att en vuxen person med lätthet kunde slinka igenom. Uppe på bron stötte jag på en ny järngrind. Med vidgade spjälor.
Då log jag och tänkte på allt jag fortfarande älskar med Ryssland.
Sedan promenerade jag över floden. Natten var ljum och mörk. Den massiva Kristi frälsare-kyrkan tornade upp sig framför mig, dess imposanta, gyllene kupoler och marmorväggar signalerade makt och överhet. Medan jag passerade kyrkan tänkte jag på fem unga kvinnor som hade hållit en punk peformance här, fem unga kvinnor som än en gång bevisade det jag nu måste upprepa för mig själv, ibland tvinga mig själv att minnas:
Det finns alltid ett annat Ryssland.
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Jag känner väl igen mig i din beskrivning. Jag bor inte i Ryssland men har en bred umgängeskrets av både ryssar och ukrainare. ”Minfält” var en utmärkt metafor för diskussioner om situationen i Ukraina. Känslorna svallar över för många.
Jag brukar spendera tid i Ryssland varje sommar men i år har jag inte längre någon lust. För mig handlar främst om att Ryssland även under Putin fram till den nu pågående Ukraina-krisen ändå i huvudsak tyckts vilja vara ett normalt land med goda relationer till omvärlden – och jag tror det var det som gjorde att så få kunde förutspå annekteringen av Krim. Även om utvecklingen mot diktatur givetvis varit gradvis med bland annat alltmer ogenerade fängslanden av oppositionella under de senaste 2-3 åren, så har hela ramverket för Rysslands strävan efter att vilja vara ett ”normalt” land nu kastats över ända och representanter för den ryska politiska ledningen tycks nu istället tävla i krigshets på twitter och om att lägga fram alltmer extrema förslag på hur Ryssland ska isolera sig från den demokratiska omvärlden.
Jag älskar Ryssland och har tillbringat större delen av mitt liv i Moskva, därefter i Ukraina fram 2009. Hela tiden som oberoende, vanlig människa, inte i något journalist- och diplomatghetto. I Ukraina under Jusjtjenko och Timoshenko fick jag första gången känna hur det kan vara att bli förföljd för sitt språk och sin religion.
Jag tror jag vet hur Olga tänker.
För det första är Högersektorn en fascistisk organisation, som helt enkelt vill utrota ryssar eller rysktalande eller sympatiserande med något ryskt. Det finns hos dem inget att göra rättvisa åt. Svastika och utrotningsideologi skall fördömas och bekämpas till sista andetaget. De ska fängslas och tillintetgöras, då är det rättvist. Att ge dem intervjutid är att stödja dem, du blir fascist i samma ögonblick. Det går inte i Ryssland, då är du färdig som journalist. Med rätta.
Anfalla Finland? Javisst, om Finland ger sitt stöd åt Ukraina under ledning av Högersektorn, blir detta en realitet. Det är fullt logiskt. Inget onormalt med det. Jag förstår inte hur du kan invända mot det.
Det var just det Krim förutsåg, till och med snabbare än Putin. Krim har varit ryskt och haft rysk trupp sedan slutet av 1700-talet. Jag förstår inte uppståndelsen, särskilt inte som Norge lämnade Svensk-norska unionen nyligen på exakt samma sätt.
Sluta upp att demonisera Putin, Rysslands egen Adenauer. Han har förvandlat Ryssland från tiggarnation till världens femte största ekonomi. Han har presenterat en demokratiform, som tvingar byråkratin att svara på människors behov. En levande ekonomi med ett aktivt samtal med folket, långtifrån vår helt döva modell, där nepotism härskar diktatoriskt. Det är naivt och dumt att jämföra Ryssland med en teoretisk modell, som inte finns någonstans. Det är infantilt att tala om normalitet och underförstå sig själv. Verka för visumfrihet, och du ska se att ingen ryss kommer att blogga om sin kärlek till Väst, som du bloggar om Ryssland.
Den dag kyrkan i Finland eller Sverige, eller påven i Rom, bjuder in Pussy Riot till en blasfemisk konsert, vilket är förbjudet i Sverige, ska jag tro dig att du verkligen tror att Pussy Riot säger något om Ryssland, annat än att det där också är förbjudet att vanhelga.
Tänker Olga i sitt stilla sinne.
I en mening fördömer du utrotningsideologi och i den nästa anser du att högersektorn skall tillintetgöras. Vilketdera skall det alltså vara? Var hittar man annars journalisgettot i Moskva?
Krimhalvön anslöt sig inte fredligt till Ryssland utan invaderades och därefter hölls en ”folkomröstning” med genomskinliga valurnor. Dess legalitet kan var och en tänka på själv. Skall det vara okej med militära ingripanden i grannländerna i Europa nu? Absolut inte. Skall svenskarna vara rädda för en dansk annektering av Skåne? Helt absurt. Men som invånare i Rysslands västra grannland kan man inte längre känna sig lika säker.
Jag vet inte i vilket universum nepotism härskar diktatoriskt i Finland och Sverige, men det är nog inte Europa 2014 vi talar om.
Bara en smärre petitess: blasfemi, eller hädelse, är såvitt jag förstår inte förbjudet i Sverige. I övrigt tycker jag den bild av två ryssland som förmedlas i bloggen är väldigt intressant och nåt jag hoppas många kan ta till sig.
Det är skillnad på utrotning av fascister och ryssar. Det är detta Putin menar med att västerlänningar är moraliskt underlägsna. Vi kan inte skilja på rätt och fel.
Den amerikanske vicepresidentens son är nu chef för Ukrainas största gasbolag. Fyndigheterna i Donbass, som nu strider för frihet och värdighet, är enorma. Så enkelt var det. Känn er lurade av massmedia.
Om fascisterna tar makten i Skåne, inte helt otroligt i våra dagar, skulle jag inte ha något emot dansk hjälp, helt klart.
Lettiska ministrar marscherade i SS-paraden i år. Visst borde detta åtgärdas.
Krim invaderades inte, ryssar kan inte invadera ryssar. Krim-ryssarna räddade sig från det som pågår i Ukraina. Du borde skämmas att inte ge människor chansen att undkomma. Den enda anledningen till att Ukraina finns i nuvarande tillstånd är rädsla och brist på vapen. Annars skulle de som sitter i Kiev nu i bästa fall sitta i Bryssel, om de hann undan.
Stefan, Du inte bara presenterar en extremt vinklad bild av verkligheten. Du slirar på sanningen också och gör en höna av en fjäder. För det första blev Hunter Biden bara utsedd till styrelseledamot, inte chef. Väldigt stor skillnad! För det andra är bolaget inte Ukrainas största gasbolag, möjligen det största privatägda, men den privata sektorn är väldigt liten och företaget är en pyssling i jämförelse med det statliga Naftogaz. För det tredje är det som sagt ett privatägd bolag, så deras ägare har rimligen rätt att utse vem de vill till sin styrelse, till skillnad från alla de genomkorrupta ryska statsägda bolag som regelmässigt ger välbetalda toppjobb till Putins kompisar (Schröder) eller deras barn i utbyte mot lojalitet. För det fjärde är det här ett företag om startade sin verksamhet i Ukraina redan före den orangea revolutionen och som tycks ha fått fart på verksamheten under Janokovitjs (genomkorrumperade) styre. För det femte är det här ett bolag som redan före Hunter Biden hade ett flertal styrelseledamöter med hög profil, t.ex. den forne polske presidenten Kwasniewski som tillsattes medan Janukovitj fortfarande var vid makten.
För mig är den enda intressanta frågan med det här företaget, Burisma, som jag och sannolikt de allra flesta med mig, aldrig hade hört talas om, huruvida de har tillskansat sig sina gastillgångar eller kontrakt på korrupt väg. Är ägarna på något sätt knutna till någon som haft politisk makt i Ukraina? Jag har dock inte hört eller sett något som tyder på att så är fallet.
Trots det ovanstående var det förstås högst osmidigt av den unge Biden att acceptera ett sådant styrelseuppdrag i det känsliga politiska läge som råder. Inte för egen del, men för att han i och med det göder konspirationsteoretiker och den ryska statspropagandan.
Om det är någon naturresurs-aspekt som tål att diskuteras i Ukraina-krisen så är det Rysslands stöld av Ukrainska naturtillgångar på mångmiljardbelopp i samband med den illegala annekteringen av Krim.
”Men jag har haft en känsla av att det kan bli annorlunda.”
Nyckelformulering där. Jag tror det är dags att du erkänner för dig själv att du aldrig på riktigt har tyckt om Ryssland, innerst inne. Du har bara hoppats att Ryssland egentligen är som Väst och att ryssarna efterhand skulle komma att bli som västerlänningar. Men så blev det inte så. Vilket inte är så förvånande, eftersom det är en annan kultur, en annan historia, ett annat sätt att se på väldigt mycket här i livet.
Jag är själv halv-naturaliserad i det ryska. Bor hälften av min tid i Väst, hälften av tiden i Ryssland. Det har blivit allt tydligare för mig att jag, i mitt sätt att förhålla mig till det ryska, skiljer mig från de flesta Rysslands-intresserade västerlänningar. Jag har märkt att de alla förväntar sig att jag, liksom de, skall ta avstånd från allt möjligt, inklusive ”Putin och den ryska staten”. Men det gör jag inte. Jag accepterar och älskar Ryssland, precis som det är, inklusive vårtorna Jag har förstått på vilka sätt det skiljer sig från Väst, men jag har ingen önskan om att det skall bli som Väst. Jag skulle hellre se att Väst blev lite mer som Ryssland, och i takt med att motsättningarna ökat har jag känt mig alltmer främmande inför den extremt ryssofoba retorik som präglar land där jag är född och uppväxt.
Observera nu att formuleringen ”accepterar och älskar” inte betyder att jag gillar allt i Ryssland. Det finns saker jag ogillar, precis som det finns saker jag ogillar i Väst, men det är en annan sak. På samma sätt tror jag du skulle säga att du accepterar och älskar Finland, men för den sakens skull inte gillar allt med det, utan säkert irriterar dig på ett och annat finskt. Är skillnaden tydlig? Om inte så kan jag förklara vidare..
Stefan har helt rätt om Krim. Det är en rysk halvö, inte en ukrainsk, och dess tillhörighet till den ukrainska staten har varit en ren formalitet – en historisk parentes som nu är avslutad. Har man läst på om Krims historia och tillbringat en tid där så kan man inte undgå att förstå detta, om man inte är ideologiskt förblindad. Och precis som Stefan skrev så tog de chansen att rädda sig undan det kaos som råder i Ukraina. Att de skulle ha tvingats till detta utan att knappt ett skott avlossades är en propagandasaga som faller på sin egen orimlighet. Så enkelt skulle det aldrig gå att ta över ett område ifall dess invånare inte (med få undantag) välkomnade övertagandet.
Om Pussy Riot är det första du kommer att tänka på, när du tänker på ”allt du fortfarande älskar med Ryssland”, då drar jag snarare slutsatsen att du inte älskar Ryssland.
Kion Kashefi
I skuggan av Kristi frälsare kyrka – Moskvabloggen
freedom mentor
I skuggan av Kristi frälsare kyrka – Moskvabloggen