Moskvabloggen

Anlände till Kiev i svinottan efter en skakig natt på tåget mellan Lviv och Kiev. Fotografen Niklas Meltio och jag hade först tillbringat två dagar i Donetsk. Vårt reportage därifrån kan ni läsa här: http://hbl.fi/nyheter/2014-05-21/609061/ostra-ukraina-splittrat-infor-presidentvalet.

Därefter åkte vi till Lviv i västra Ukraina, en av de vackraste städer jag vet med sina kullerstensgator, sin fantastiska arkitektur, sina caféer, konditorier och framför allt: sin humor. Den stora hiten i Lviv inför presidentvalet är Putin i choklad. Han står krönt med tsarkrona och gömmer en bomb bakom ryggen. Putin säljs i tre varianter: mörk choklad, mjölkchoklad och vit choklad. Han går åt som smör och chokladfabriken hinner inte möta efterfrågan. Om detta kan ni läsa mer här: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/presidentvalet-i-ukraina_3584204.svd?sidan=5.

Nu är vi i Kiev och har gjort en tur på Majdan. Det kändes märkligt att vara tillbaka. Sist jag var här i februari var det svinkallt och Majdan såg ut som ett sotigt månlandskap. Utbrända bilvrak, brinnande bildäck. Nu är allt städat och fint, tälten är kvar men har minskat i antal. Ett gammalt bilvrak har placerats ut mest som prydnad, en påminnelse om vad som varit.

Vid scenen hittade jag ett plakat med bilder på alla de döda från sammandrabbningarna i februari. Jag studerade bilderna noggrant därför att en av de döda minns jag fortfarande – en mörk kille med ett alldeles ungt och rent ansikte.

Han fanns där. Ivan Tarasiuk hette han. Från Volyn, 21 år gammal. Avled den 20 februari av skottskador. Det var honom jag såg samma dag under en filt på Chresjtjatyk.

Jag stod stilla ett kort ögonblick. Så gick vi vidare.

På hotellet där vi bor väntade mig en överraskning i bagagerummet – min gamla hjälm som jag hade på Majdan. En orange byggarbetarhjälm med texten ”Slava Ukraini” som någon plockade upp ur en pöl och placerade på mitt huvud den 19 februari då jag hamnade mitt i ett stenregn. Den rymdes inte med i packningen då jag åkte hem så jag lämnade den på hotellrummet.

– Min hjälm! Ni har sparat den! utbrast jag.

– Javisst. Det är ju historia, svarade tanten i receptionen stolt.

Hjälmen luktade fortfarande rök. Jag stoppade den i väskan. Den här gången ska den sparas.