Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Håsabytta på väg till Montefiore

11 jun , 2014, 18.47 Anna-Lena Laurén

 

På finlandssvenska finns det utmärkta ordet håsabytta, en person som ibland har lite för bråttom för att tänka efter och vara noggrann. Jag är tyvärr urbilden för denna person.

I dag fick jag veta att Memorial har dragit sig ur Moskvas internationella bokmässa efter att ryska kulturministeriet försökte få dem att censurera sitt program. Bland annat en (rysk) pjäs om kärlek ansågs uppmuntra till homosexualitet. Memorial meddelade att de inte kan gå med på kulturministeriets krav och förflyttade prompt hela dagens program till Kafe Mart, en av Moskvas trevligaste restauranger. Jag tittade på programmet, fick syn på en diskussion med Simon Sebag Montefiore och blev själaglad. Hans bok ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” är bland de bästa jag har läst på området. (”Unge Stalin” är också läsvärd men inte lika bra.) Även om Montefiore också har skrivit sämre böcker – ”Sasjenka” borde aldrig ha skrivits om ni frågar mig – så är han en person jag väldigt gärna vill se och lyssna till.

Hals över huvud tog jag metron in till stan. Väl framme twittrade och facebookade jag upphetsat att jag skulle få lyssna på Montefiore. Jag satte mig i främst raden och spanade ivrigt. Var var Montefiore?

Åtminstone var han inte i Moskva. Det hade nämligen aldrig varit meningen att han skulle delta. Debatten fördes av ryska historiker om hans bok ”Unge Stalin” som nyligen har kommit ut på ryska.

Ibland längtar jag tillbaka till den tid då twitter och facebook inte möjliggjorde det för håsabyttor att demonstrera för hela världen att de inte har tid att läsa innantill.

Diskussionen var dock väldigt intressant att lyssna till. Alla tre ryska historiker – Aleksandra Archiopva, Olga Edelman och Oleg Chlevnjuk – var överens om att Montefiore har vissa svagheter. Samtidigt konstaterade de att det inte finns någon som han på ryska.

– Han blandar urskiljningslöst ihop flera olika, varandra uteslutande källor, sade Archipova.

– Han gör ständiga subjektiva bedömningar och man får hela tiden vara på sin vakt mot dem, sade Edelman.

– Han sysslar främst med megaprojekt och är skicklig på att göra pr. Han är ofta slarvig och okunnig om den historiska bakgrunden. Ändå är hans böcker om Stalinepoken mer sanningsenliga än den förskräckliga apologetiska litteratur som nu sprids i våra bokhandlar sade Chlevnjuk.

Debattledaren efterlyste en rysk Montefiore som kan skriva lika medryckande men samtidigt är en seriös historiker. Chlevnjuk konstaterade att ryska historik lärde sig skriva oläsligt under sovjettiden och att det tar tid att göra sig av med den här traditionen.

Det var en mycket bra eftermiddag. Trots att den tillbringades utan Montefiore.

2 kommentarer

  1. Gustaf skriver:

    ”Debattledaren efterlyste en rysk Montefiore som kan skriva lika medryckande men samtidigt är en seriös historiker.”
    Det har jag också funderat på. Varför är i princip all litteratur om Ryssland som blir känd i Väst även skriven i Väst? Det saknas ju inte direkt tyska historiker som skriver om Tysklands historia, eller norska om Norges osv. Någon fackhistoriker borde det väl finnas i själva Ryssland som skriver läsvärt och seriöst och som, möjligtvis, kan komma med intressanta infallsvinklar som är svårare för en västlig skribent att hitta?
    Jag läste Jegor Gajdars bok ”Gibel imperii” (om Sovjetunionens kollaps) förra året, och den var intressant men inte särskilt lättläst.

  2. Johanna skriver:

    Intressant. Varför tycker du att Sasjenka inte borde ha skrivits? Jag läste den och tyckte den var intressant. Men det var även den första roman jag läst om stalintiden. Är den historiskt felaktig eller dåligt skriven menar du?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *