Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

På sommaren ska man läsa. Helst bara läsa.

28 jul , 2014, 15.18 Anna-Lena Laurén

 

Hej kära läsare,

Jag är just nu på semester, dessförinnan hoppade jag in fyra veckor på SvD:s redaktion i Stockholm. Därav min långa paus i bloggandet. Jag får ibland feedback av läsare som anser att jag bloggar för sällan och jag förstår kritiken, men när det är sommar och semestertider anser jag faktiskt att vi alla är betjänta av att tillbringa mindre tid vid datorn och mer tid med romaner. Alla med någon som helst ambition att vara en tänkande människor borde läsa skönlitteratur på sitt modersmål, ens femton minuter varje kväll, och alldeles särskilt under sommaren.

Själv har jag under de senaste sju-åtta åren läst minst en rysk klassiker per sommar. (Som ni vet är de inte få. Jag räknar med att ha kommit igenom sextio procent när jag blir pensionerad.) Några av de senaste är Mästaren och Margarita, Oblomov, Bröderna Karamazov, Krig och fred, Hadji-Murat, Stilla flyter Don och Taras Bulba.

Av dem skulle jag främst rekommendera Hadji-Murat, en vacker liten roman av Lev Tolstoj, och Oblomov av Ivan Gontjarov som är otroligt underhållande i sin absurditet. Stilla flyter Don och Taras Bulba var de överlägset sämsta verken. De liknar närmast splatter-orgier, i all synnerhet Taras Bulba – slagsmål i gyttjan, våldtäkter, avrättningar, hämnd och hat utan att man någonsin fattar poängen med det hela. Det är obegripligt hur en sådan strålande författare som Gogol någonsin kunde ha skrivit en så dålig bok som Taras Bulba. Däremot rekommenderar jag alla hans andra verk, speciellt novellerna som Kappan eller de som handlar om den fiktiva ukrainska staden Mirgorod. (Finns i Gogols novellsamling med samma namn.) I dem kommer Gogols människokännedom till sin rätt och resultatet är att man gråter och skrattar från början till slut.

Stilla flyter Don läste jag en sommar då jag var höggravid. Målet var att komma igenom alla fyra band innan barnet föddes. Det var väldigt bra att vara starkt motiverad eftersom jag inte fick mycket ut av själva verket. När barnet var fött läste jag Krig och fred medan jag ammade och det var en av mina stora läsupplevelser. En gång råkade visserligen det stackars barnet få tegelstenen i huvudet men för övrigt rekommenderar jag alla ammande mammor att utnyttja allt sittande till att läsa böcker som man aldrig hinner läsa annars. Jag hoppas att någon kreativ person snart börjar tillverka och saluföra ställningar som man kan rigga upp böckerna i medan man ammar.

Just nu funderar jag på vilken klassiker det blir i sommar. Jag hade egentligen bespetsats mig på Tolv stolar av Ilja Ilf och Jevgenij Petrov. Mina ryska vänner skäller jämt på mig för att jag fortfarande inte har läst den. Men Döda själar av Gogol har jag bara sett på teater och den SKA man ha läst om man vill fatta något om Ryssland. Samtidigt har en kollega precis talat om för mig att Vita gardet av Bulgakov ska vara mycket läsvärd. Så jag får se vad det blir. Rapport följer.

4 kommentarer

  1. Stefan Gehander skriver:

    Rekommenderar Bulgakovs Sobatjeje serdtse. Dagens Kiev i ett nötskal. En symbolisk bild finns här:
    http://cs618621.vk.me/v618621200/1900a/4HnkSthKrrY.jpg

  2. Stefan Gehander skriver:

    Eller varför inte Solzjenitsyns 200 let vmeste om judarnas roll i rysk och ukrainsk historia. Det är som att läsa om dagens Ukraina med president Waltzman i spetsen. Dessutom är juden som fascist ett intressant tema.

    Ett spöke går runt i Europa – fascismens spöke. Det första och säkraste kännetecknet är människors helt bestämda tro att det som antas vara sant också är det. Sedan är det inte så viktigt vad som egentligen är sant. Det är fascismens antiintellektualism. Den frodas på Facebook, odlas av media och nyttjas av politiker. Presidenter och ministrar skriver hellre på Facebook och Twitter än tar itu med verklighetens analyser och rapporter. Inte en enda expert får en chans, förutom dem som frestas att hänga med bara för att överhuvudtaget bli hörda som experter. Men deras auktoritet faller med ens till marken och mals ner i fascismens pratkvarn. Tänkande människors möjligheter att kommentera är ett minne blott i västvärlden, med några få undantag.

    Dagens fascism döljer sig bakom antifascism, men gör samma sak som fascism med människorna. Fascismen har lärt sig av misstagen, men kan ändå kännas igen på ovan nämnda och ett andra kännetecken, nämligen övertygelsen att ändamålen helgar medlen. Vad det ledde till i läger under förra århundradet vet vi. Men Stor-Inkvisitorn har nu lärt sig att inte leda utan vilseleda massorna för att göra dem lyckliga. Människorna älskas för sin svaghet, de befrias till och med från synd med den fascistiska maktens hjälpande hand. Människornas börda lättas och de jublar åt sin egen fåraktighet, där de leds fram till altaret. I Rabelais anda betittar de nu sin egen förintelse och vandrar skrattande mot regnbågens slutliga lösning. De tågar mot det heliga i självförnedring och självförhärligande och väntar ivrigt på att få beskåda även pedofiler, zoofiler, nekrofiler, sadister och masochister. Även denna gång startade tåget en gång i Berlin, för alltid dekadensens huvudstad.

    Från Berlin utgick även denna gång kriget, där Steinmeyer rusade iväg till Kiev på signal och störtade en legitim regering. Polacker och fransmän hängde på för att ta tillbaka mark och fastigheter som de en gång förlorat. Hundratusentals återkrav ligger nu och väntar på förverkligande. Men det viktiga var återigen internet, ett medium fascisterna lärt sig behärska. Ett par tiotusental på ett av Kievs många torg filmades och framställdes som Das Volk, där ett par stycken sköts ihjäl av obeväpnade poliser för att göra Kristallnatten tydligare i mörkret. Västerlandets ministrar, etablissemang och minsta skitjournalist på lokalblaskan gick med i antiintellektualismens segertåg för att inte förlora Stor-Inkvsitorns gunst. De döda sägs i eftermälet ha stupat för folkväldet, en hyllning till det fascistiska hjälteidealet, där döden är en konvertering rakt in i lyckans rike. Där väntar Stor-Inkvisitorn med sina gåvor och medaljer. Men det skall noteras att ingen västerländsk fascist kommer att stupa i denna strid, förutom de som av en ödets ironi sköts ner av de utvalda aktörerna i detta fascistiska spektakel. De dog i västerlandets fascistiska vilja till makt utan att vilja det, ett slags martyrer.

    Fienden påtvingas skulden och förbannelserna via bevisföring på Facebook och Twitter, Stor-Inkvisitorns exklusiva informationskanaler, väl övervakade och regisserade, dit till och med säkerhetstjänsten vänder sig utan att rodna. Samtidigt förklaras de döda på fiendesidan vara icke-döda, ej heller flyende, bara på besök hos farmor, av Stor-Inkvisitorns propagandaministerium, där sköna men stendumma och arroganta damer har ersatt Goebbels och Alfieri.

    Fascismen är också elitistisk, för någon måste veta lite mer än Das Volk för att lämna instruktioner, men de bekräftar varandra sinsemellan, som när statsministern ansluter till tåget under massornas jubel, somliga för att han därmed gick under, andra för att han därmed pånyttföddes. Men Jesus sökte inte stöd i det låga, det låga sökte stöd i honom. I karnevalen blir i dagens fascism amoralitet till dygd och frihet till tygellöshet. Viljan till makt vädjar till människans lägre instinkter nu när ideologierna är döda, men denna missuppfattning av maktviljan, som inte kommer ur det egna jaget, kan inte vara annat än vilseledande. Fascismen förnekar nu traditionen, som förr glorifierades, och nästa steg blir en kvinnlig ärkebiskop i spetsen för karnevalen. Detta köttets skådespel med förnekande och hyllande av det låga hämtades upp av tidigare fascister, där karnevalen benämndes just Fasching, ur traditionen och gjordes till politiska parader med Stor-Inkvisitorn som talare.

    Men den illa tilltygade traditionen, missbrukad igen och igen av den västerländska mentaliteten, lever. I det senaste årets bakkanal av spott och spe, bygger den i 2000-talet, som ett hån mot fascismens försök till våldtäkt, nu upp 1000-talets kvinnliga kloster mitt i Kreml, sprängdt av apostlar till den västerländska fascismens inverterade lära om Godhetens imperium. För varje tegelsten i klostret kommer ropen på korsfästelse av Putin att ljuda allt högre, särskilt från den svarte Stor-Inkvisitorn på andra sidan havet, som maskerar sig under annat namn och säger sig sitta inne med exklusiv rätt och hela sanningen. Bitar av den publiceras på Facebook, men det mesta hålls i hemlighet. Syftet är att sprida den riktiga läran över världen, wahabismen och sharia, där de numera och helt plötsligt rika familjemedlemmarna i Afrika och Arabien pumpar ut miljarder i skolning av apostlarna. Samtidigt fortsätter också arbetet med förlöjligandet av traditioner i de enskilda länderna, där journalister med falskklingande namn i frågan, trygga i sin egen tradition, skriver upprörda reportage om infödingarnas motbjudande firande av sina traditioner.

    Traditionens viktigaste budskap genom alla misstolkningar är och förblir att inget är nytt under solen, men det gäller att använda sitt intellekt för att genomskåda alla taskspelare för att åtminstone få en glimt av sanningen.

    Så gör som Putin, avstå krig, ta emot alla som flyr fascismen, inte dem som sprider den, och håll barnen borta från det låga i oss vuxna.

  3. Gabriella Erixon skriver:

    Hej Anna-Lena! Du har rätt, somrarna är till för njutbar läsning! Jag studerar till socionom vid Lunds Universitet, och måste plöja mig igenom en massa (i och för sig intressant) litteratur under terminerna. Men det är trevligt att läsa något bara för att man har lust med det, och nu har jag precis avslutat din bok om Georgien, Ukraina och Kirgizistan, och jag vill tacka dig för en både intressant och trevlig läsupplevelse. Jag flyttar till Tbilisi om tre veckor, för att tillbringa det närmaste 1½ året där, så jag hade stor behållning av boken (Har även läst ”I bergen finns inga herrar”, och den var lika bra) Jag åker ut tillsammans med min man som jobbar med ett projekt för svenska Kronofogden tillsammans med SIDA där ute, och själv ska jag under hösten göra min praktik som ingår i socionomutbildningen, på Anti-Violence Network Georgia. Vet inte om du känner till organisationen, men de jobbar mot kvinnovåld i Georgien, att förändra både lagar och allmänhetens attityder kring våld mot kvinnor. Så jag tror jag har en mycket spännande tid framför mig, och hoppas få vara delaktig i ett arbete som tillför landet något positivt. Har du några tips till mig inför detta äventyr, gärna böcker som skulle kunna vara till nytta för mig, så tar jag tacksamt emot. Och har du ärende till Tbilisi vill jag gärna bjuda på en latte på mitt favoritställe, Prosperos Bokcafé. Vänliga hälsningar från Gabriella

  4. Stefan Gehander skriver:

    Sanktioner är en gammal bysantisk tradition att bringa ordning i statliga och kyrkliga affärer. Sanktioner togs med i den romerska rätten, men vulgariserades av de västerländska barbarerna till att innebära bestraffning och förbud. Att sanktionera finns dock kvar i kungliga sammanhang och betyder där att något tillåts och godkänns, allttså den diametrala, bysantiska motsatsen. Sanktioner har också med det latinska verbet sancisere att göra, dvs att något heligförklaras. Den Helige Ande är närvarande i sanktionen.

    Den svarte Stor-Inkvisitorn har sanktionerat sanktioner mot Bysans arvtagare, men här handlar det mer om Fatwah, som alla rättrogna västerländska barbarer bara har att följa, vilka än följderna må vara. Det har de också gjort, till den grad att miljarderna rullar och produktionen sinar. Mot bättre vetande följer de blint sin Stor-Inkvisitor. Det intressanta är den förvåning, dels över att Ryssland faktiskt motagerar, dels över att Ryssland inte sitter fast i övertygelsen att de inte klarar sig utan att äta billig skit från Västerlandet, som spred sig som en chockvåg över Västerlandet. I Stor-Inkvisitorns rike meddelade oljebolaget som samarbetar med Ryssland i det arktiska Kara-projektet, med fyndigheter som överstiger Saudiarabiens samlade oljeresurser, att bolaget inte kommer att delta i sanktionerna. I Ryssland finns förvisso en stark tro i mentaliteten att gräset är grönare i Europa, en tro lika stark som den västerländska tro i mentaliteten att ingen annanstans är gräset grönare. Häri ligger den västerländska hysterin, som i samband med den humanitära konvojen övergick i rena hallucinationer. Men hysterin har hittills inte lett till någon humanitär eller annan hjälp till de ukrainska dårarna, som nu varken har varmvatten eller pengar att handla mat för. Hysterin grundar sig i det faktum att Vladimir Putin fortsätter att leda sitt folk bort från den gamla mentaliteten om att gräset är grönare over there. Han, och jag håller med honom, vet att Ryssland utan Sovjetunionen är ett av världens rikaste länder och att de senaste 20 årens handel med Västerlandet har varit en ren nöjesaktivitet och goodwill från rysk sida. Det är ju alltid trevligt att sätta på slipsen och dra till Helsingfors eller Paris för förhandlingar. Men det kan man inte veta som västerlänning. Ett bra exempel på hur denna tro sitter väl förankrad är just Finlands absurda situation just nu. Finländska skribenter tror helt ärligt att Ryssland inte kommer att klara sig utan finska jordbruksvaror i synnerhet och västerländska jordbruksvaror i allmänhet. De förstår inte att Ryssland inte behöver Finland. De vet inte att Finland behöver Ryssland. Om sanktionerna också skulle drabba industrin, skulle Finland stå med ändan bar. Finland borde egentligen, om världen styrdes av sunt förnuft, gå med i Tullunionen eller Eurasiska Unionen, ett steg som Turkiet, Egypten och Indien funderar på. Men detta gäller inte bara Finland, landet är bara det tydligaste exemplet på Västerlandets oförmåga att förstå vad som händer – i Ryssland.

    Sanctio Pragmatica från 554 var ett försök från Bysans att styra upp efter förödelsen i Rom. Kärnan i programmet var en federalisering av riket och att regionerna skulle styras av dem som bodde där och att dessa styrelsemän skulle väljas av dem som bodde i regionen. Barbarerna lyssnade inte då, och det romerska riket var snart ett minne blott på den västra sidan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *