Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Kvinnan i trådbussen

21 Nov , 2014, 18.55 Anna-Lena Laurén

 

I morse åkte jag trådbuss till jobbet. Det är betydligt bekvämare att åka trådbuss än metro, för då kan man sitta och läsa hela vägen och behöver inte byta linje. Att byta metrolinje i rusningstid i Moskva rekommenderar jag enbart för den som har starka nerver. (Jag är tvungen att göra det ibland. Det är bara att bita ihop och vaggas med i den kompakta folkskocken tills man har vaggats ända ned till perrongen, tränga sig in i en vagn, stå inklämd mellan kraftiga farbröder och välklädda sekreterare på ett strategiskt ställe inte alltför långt från utgången, boxa sig ut och därefter vaggas med folkmassan upp i dagsljuset igen. Mörbultad och svettig kan man sedan inleda arbetsdagen.)

Trådbussens problem är att den är långsam, vilket inte enbart beror på trafikstockningar. Det beror också på att hållplatserna dyker upp med några hundra meters mellanrum, vilket jag inte borde klaga på därför att det är ett sätt att underlätta tillvaron för alla babusjkor som åker buss och inte kan gå långa sträckor. (Klientelet i trådbussar domineras av pensionärer som inte klarar av den fysiskt påfrestande metron.) Något måste dock ha gått snett i planeringen eftersom bussar med samma ruttnummer ofta kör med näsan i aktern på varandra. Det innebär också att när bussarna ska stanna vid hållplatserna tar det evigheter. Först måste man nämligen vänta på att framförliggande buss ska släppa av sina passagerare.

På min rutt har någon fiffig trafikplanerare placerat ändhållplatsen precis efter en korsning med väldigt dåligt drag. Oavsett trafiksituationen får vi passagerare vänta i upp till tio minuter där varje dag, eftersom trafikljusets intervall bara släpper igenom högst två bilar i taget. (Needless to say är bussarna på det här stället väldigt många.) Vissa busschaufförer visar förbarmande och släpper ut passagerarna mitt på gatan, trots att det är förbjudet. Andra vägrar och har oss att vänta i en kvart eller mer trots att hållplatsen ligger på femtio meters avstånd.

I dag vägrade chauffören öppna dörren. En hårt sminkad, cirka femtioårig kvinna med färgat hår bad honom öppna dörrarna. Han vägrade. Jag ställde mig bakom kvinnan i en uppfordrande liten kö. Efter några minuter sade kvinnan på nytt med isande stämma:

– Kan ni vara så SNÄLL och öppna dörrarna?

Dörrarna flög upp. Alla strömmade ut. Jag fångade kvinnas blick och sade tack.

Hon log. Ett fårat leende i samförstånd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *