Moskvabloggen

Vi har än en gång flyttat inom Moskva, förhoppningsvis sista gången på länge. I morse gick jag och en väninna till min gamla bostad för att hämta de allra sista grejerna; några Ikeakassar med tallrikar, en dammsugare och annat smått och gott.

Jag hade beställt en taxi i förväg. När vi redan stod ute på trappan med alla grejerna visade det sig att taxibolaget inte hade hittat någon ledig chaufför. Vi skulle bli tvungna att vänta i över en halvtimme. Min väninna stegade raskt fram till den tadzjikiska gårdskarlen Odina,  som vi kände sedan förr, och frågade om han kände någon som har bil.

— Nej, men jag kan knuffa hem era grejer på den här vagnen, sade han och pekade på en ranglig kärra, det som på ryska kallas telezjka och som förr i tiden fanns på varenda järnvägsstation. En fyrhjulig kärra med långsmal botten utan kanter där man kan trava överraskande många grejer på varandra. Nu när alla har hjul på sina kappsäckar har det blivit en mindre lönsam business just på järnvägsstationer. Men telezjkan används fortfarande av gårdskarlar.

Jag erbjöd Odina femhundrade rubel för jobbet. Min väninna spärrade upp ögonen.

– Han skulle ha gjort det för trehundra!

På grund av den starkt försvagade rubeln är femhundrade rubel i dag inte mer än ungefär sju euro. Onödigt att bråka om. Vi travade upp grejerna på kärran och traskade i väg.

På vägen berättade Odina att han har varit utan lön i två månader. Arbetsgivaren ber helt enkelt gårdskarlarna att vänta.

– De säger att om vi vill lämna jobbet så kan vi göra det. Just nu är de skyldiga mig ungefär 40 000 rubel (570 € med dagens kurs), konstaterade Odina lugnt. Han var inte ens upprörd – det här är vardagsmat, i all synnerhet nu då den ekonomiska krisen är ett faktum.

– Ni borde organisera er. Håll ett gemensamt möte. Sedan går ni till arbetsgivaren och säger att ni tänker strejka om ni inte får era löner, sade min väninna.

– Det tjänar ingenting till, konstaterade Odina.

Han har betalat 40 000 rubel för sitt arbetstillstånd. Då gäller det i tre år.

Jag frågade vad gårdskarlarna tjänar just nu.

– Det beror på om du är ryss eller tadzjik. En rysk gårdskarl får drygt 30 000 rubel (430 €). Vi får 15 000 rubel (215 €). Själv får jag lite mer, ca 20 000 rubel (285 €), jag har ett större ansvarsområde än de andra.

Odina var inte upprörd över den här saken heller, det vill säga att arbetsgivaren stoppar hälften av tadzjikiska gårdskarlars lön i sin egen ficka. Det är bara så det är.

Den ryska ekonomiska krisen och framför allt den störtdykande rubeln är en katastrof för miljoner gästarbetare. I åratal har de sänt hem sin lön i rubel till sina familjer i Centralasien och Kaukasien. Nu är rubeln mindre värld än till exempel den kirgiziska valutan som, enligt min källa i Bisjkek. Det innebär drastiskt sänkt levnadsstandard inte enbart för gästarbetarna i Ryssland, utan också för deras familjer och släktingar.

Väl framme hjälpte Odina till med att bära upp våra saker. Han bad inte om pengar. Jag stoppade femhundrarubelsedeln i handen på honom och tog hans telefonnummer. Det är bra att ha sådana här kontakter i Moskva.

Sedan gick han. Vi började packa upp.

Jag tänkte på hur länge världen kommer att se ut på det här sättet. Jag borde börja kämpa för alla dessa rättslösa människor i min stad, men att göra det vid sidan om korrespondentjobbet och min fyraåring känns inte realistiskt. Men det betyder inte att man ingenting kan göra. Jag kunde till exempel ha betalat honom dubbelt så mycket och sagt god jul.