Stämningen var påfallande mysig. Poliserna och OMON-männen betraktade folk på avstånd. Demonstranterna säger att det viktiga nu är att fortsätta protesterna i glad och positiv anda. Polisen verkar inte vara av samma åsikt – enligt Echo Moskvy skingrade de ungdomarna för någon timme sedan.

I morgon är det Segerdag. Ryssland firar segern i andra världskriget och hela landet semestrar. Sedan får man se hur proteströrelsen fortsätter. Ingen vet, allra minst oppositionen själv.

Jag bifogar några bilder från Staraja plosjtjad:

Putin har precis svurits in som Rysslands president för tredje gången, i en folktom stad där hela centrum var avstängt för att det folk som Putin ska styra över inte ska ha någon som helst möjlighet att komma i närheten av honom. Jag har varit med om de här ceremonierna tidigare, men aldrig har jag varit med om att hela centrum stängs av på det här sättet.

På gamla Arbat vandrade Nasji-ungdomar omkring med texten ”Putin älskar alla” på hjärtformade lappar. Jag träffade också ett par pensionärer från S:t Petersburg med texten ”Piter mot Putin” på bröstet. Tre busslaster hade åkt iväg från S:t Petersburg och blivit stoppade på vägen flera gånger. Först arresterades chaufför nummer ett, i Tver chaufför nummer två. Då var de tvungna att fortsätta med taxi. De hann nätt och jämnt till gårdagens demonstration, som slutade i våld och kaos.

Efter att ha deltagit i gårdagens demonstration har jag en mycket stark känsla av att Putin har kommit till vägs ände. Där fanns en ilska som jag inte har upplevt tidigare. Folk kommer inte längre att ge sig.

Putin kommer säkert att sitta kvar i åtminstone några år till. Men trots att han vägrade ens antyda att han kände till demonstrationerna i dagens tal så måste han veta. Processen är igång.

Jag bifogar några bilder på avspärrningarna längs Sivtsev Vrazjek som leder till Gogolbulevarden.

De blå hinkarna är en lös organisation för folk som protesterar mot att höga tjänstemän och politiker tar sig rätten att köra omkring med blinkande signalljus på biltaket. De kör förbi köer, ofta mot färdriktningen, och orsakar stor fara i trafiken. De blå hinkarna protesterar genom att köra omkring med hinkar på taket, men framför allt genom att filma dessa personer och deras beteende. Filmerna läggs omedelbart ut på nätet. Det har gjort De blå hinkarna berömda.

Putin har lovat att dra ner antalet personer som har rätt till blåljusen till ett minimum. I går demonstrerade De blå hinkarna utanför Vita huset för att påminna honom om saken. Vakterna kom ut för att diskutera med Pjotr Sjkumatov, en av aktivisterna.

Vakten: Ni får inte fota oss.

Sjkumatov: Vi fotar inte er.

Vakten: Det gjorde ni visst. Det är förbjudet att fota oss eftersom det kan hota statens säkerhet.

Sjkumatov: Ser du amerikanska ambassaden därborta? Med ett bra objektiv kan de plåta riktigt fina närbilder av er. Det har de med all säkerhet redan gjort ett antal gånger.

Vakten: Jag vet.

Sjkumatov: Som du ser. Det här är ju en riktigt fånig diskussion.

Vakten: Ja… Okej okej. Vi låter er vara.

Nedan bifogar jag bilder på enmansdemonstrationen (som man får ordna utan tillstånd i Ryssland) högst upp. Längre ner Pjotr Sjkumatov i godmodig diskussion med vakten.

Som ni förstår hade jag en väldigt rolig arbetsdag i går.

Jag: Vad blir slutsumman på vattnet?

Företaget: 897 rubel

Jag: Ok, var vänliga och se till att chauffören har växel.

Företaget: Det kan vi inte göra. Vattnet levereras tidigt på morgonen. Se till att ni har en jämn summa hemma.

Jag: Ert vatten är inte precis billigt. Ska det dessutom vara kundens uppgift att inför varje vattenleverans se till att det finns växelpengar?

Företaget: Vi kan inte lova att chauffören har någon växel.

Samma diskussion varje gång. Jag förmodar att jag enligt företaget ställer totalt ohemula krav.

Problemet är detta: jag skulle förstås kunna se till att jag har en jämn summa hemma. Om det inte vore för att det här företaget är långtifrån ensamt i sin inställning att det är kundens sak att skaffa fram växelpengar.

Ger bort mina växelpengar till vattenleveransen kommer det att straffa sig i någon annan situation där det behövs jämna pengar. De uppstår hela tiden. Därför är man tvungen att planera sina inköp enligt dem. Och då och då driva butiksbiträden till vansinne genom att betala med stora sedlar och ljuga om att man inte har mindre, annars får man ju aldrig några småsedlar. Gör man inte det kommer man litet senare att driva ett annat butiksbiträde till vansinne, därför att man inte har jämna pengar.

I större affärer och på restauranger kan man nu för tiden betala med bankkort. Men i de flesta andra situationer är det fortfarande cash som gäller.

Den dag någon kan förklara för mig varför ryska småbutiker / kiosker / taxichaufförer / vattenleverantörer / massörer / kurirer aldrig har växel och samtidigt absolut inte vill gå inför betalning med bankkort kommer jag att vara väldigt tacksam.

Jag bifogar bilder på några bolltrollare, unga fotbollskillar som tjänar en extra slant genom att visa upp sin konst. För det är faktiskt konst det är frågan om. Det är helt osannolikt hur skickliga de är. Mina favoriter nummer två år breakdansarna, dem har jag inte sett till än men de lär dyka upp snart.

Det enade Ryssland är en ihålig maktstruktur som grundligt diskrediterades i senaste duma- och presidentval. Att Putin inte vill vara ordförande längre kan man förstå, dessutom går det inte ihop med presidentposten. Att Medvedev är beredd att ta på sig den otacksamma uppgiften säger en del om hans lojalitet.

Medvedev intervjuades av fem olika tv-kanaler. Också journalister från statskontrollerade tv-kanaler ställde kritiska frågor – en glädje att se. När NTV:s nyhetsankare Aleksej Pivovarov öppet klagade på att han ”inte tillåts utöva sitt yrke fullt ut” på NTV, det vill säga att kanalen utöver censur, höll jag på att falla ur tv-soffan. Ryssland är troligen den enda auktoritära stat i världen där journalister som jobbar på statskontrollerade tv-kanaler kan sitta i en tv-sändning och beklaga sig inför presidenten att de censureras.

Ni som kan ryska kan titta på utdrag ur intervjun här:

http://www.ntv.ru/novosti/292827

Han bar vagnen ända ner. Tack så mycket, sade jag. Det kommer fler trappor, meddelade den unge mannen och bar vidare. Först när vi var ända nere vid rulltrapporna återlämnade han vagnen.

När vårt ekipage skulle ta oss ut ur metrovagnen ställde sig en tant bakom mig, knuffade fram både vagnen och mig och skrek för full hals: Flytta på er, gott folk! Här kommer barn och barnvagn!

En och annan medpassagerare fick sig en knuff. Tanten tyckte väl att de borde ha vett att flytta på sig.

Den dag jag är tvungen att använda tunnelbanan i Helsingfors kommer jag troligen inte att förstå ett dugg. Ingen som vare sig hjälper till eller knuffas.

I dag har jag suttit vid ett köksbord utanför Lviv och lyssnat på Olga och Michail, bägge ukrainare över åttio. År 1944 när Michail var fjorton år gammal deporterades han till ett arbetsläger utanför Arhangelsk tillsammans med sina föräldrar. Orsak: Hans bror hade varit aktiv i partisarmén UPA.

Olgas föräldrar deporterades ungefär samtidigt. Hon var då en tioårig skolflicka som beslöt att gömma sig hos sin moster. I sex år höll hon sig gömd, sedan fick hon nog. Hon reste till arbetslägret frivilligt. I lägret träffade hon Michail och de gifte sig.

1958 fick de återvända, men Michails mamma fick aldrig tillbaka sitt pass. Därmed var hon utan pension tills hon dog.

I västra Ukraina är folk betydligt mer ukrainsksinnade och framför allt mer sovjetfientliga än i den östra delen. Det har sina orsaker. Ändå har folk i östra och centrala Ukraina lidit minst lika mycket under sovjetmakten som i västra delen, den fruktansvärda hungersnöden Holodomor härjade uttryckligen här.

I dag träffade jag också en ung nationalist som är aktiv i partiet Svoboda. Han heter Jurij Michaltjisjin och anser att enbart ”etniska ukrainare” får vara president i Ukraina.

- Över sjuttio procent av landets invånare anser sig vara ukrainare. Vi är alltså en monoetnisk stat. Jag är statsvetare och behärskar de här sakerna, sade Michaltjisjin, utan att bry sig om mina invändningar att även jag är statsvetare, men någon sådan definition har jag aldrig hört talas om.

De nationalistiska strömningarna men också den mångbottnade och tragiska historien i västra Ukraina ska bli ett av elementen i min nästa bok.

Jag bifogar några bilder av västra Ukrainas huvudstad Lviv, en stad som har byggts av österrikare, polacker, judar och ukrainare. Det är en av de vackraste och mest stämningsfulla städer jag någonsin besökt. Jag antar att sådana som Michaltjisjin är nöjda över att den i dag är i praktiken så gott som monoetnisk, men det är i själva verket ett onaturligt tillstånd för en stad som Lviv.

Det är bara ryssar som kan köa så här. Tjugo år av marknadsekonomi har inte fått dem att glömma köandets ädla konst. När man ska köpa biljetter på en järnvägsstation står folk ännu närmare varandra, för då är det krig. När som helst kan ju tanten bakom luckan meddela att det är dags för technitjeskij pereryv (en så kallade ”paus av tekniska skäl”. Jag har aldrig förstått vilka skäl det är som avses) och dra ner luckan.

I morgon ska jag vara med på ett boksläpp här i Kiev. Det är min bok ”I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och dess folk” som kommer ut på ukrainska. Jag ska även göra en intervju för Hbl och samla material till min nästa bok både i Kiev och Lviv. Ser mycket fram emot resan.

Sedan kom vi in på att han har en tvåårig dotter, som är helt frisk. Då drogs ögonen ihop till leende små springor.

Innan vi bröt upp gav jag honom min bok och skrev ”P.S. En puss till din dotter!” på titelbladet. Det var med viss tvekan, eftersom jag vill undvika onödig sentimentalitet i jobbet. Jag har ju ingenting att göra med den här mannens privatliv, men nu handlade det inte om det. Det handlade om glädjen i hans ögon när han nämnde sitt barn och våra tio minuter av samförstånd på en bänk i en sjukhuskorridor.

En halvtimme efter att vi hade lämnat sjukhuset fick jag ett sms med texten: ”Tack för att du nämnde min dotter. Hon är den enda som ger mig krafter att kämpa mot den här sjukdomen, hon är det dyraste jag har.”

Om den här mannen och andra modiga tuberkulospatienter får ni läsa i söndagens Hbl.