Moskvabloggen

Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
Header

För någon månad sedan förde jag ett fasligt liv om min nya sparkcykel i den här bloggen. Jag påstod att det var en av mina bästa investering någonsin och det vidhåller jag fortfarande.

Dock kan jag tala om att det lönar sig att köpa ett litet dyrare märke på en gång. Min första sparkcykel började skramla och bära sig märkligt åt efter några veckor. En god vän som är kameraman och mycket praktisk plockade isär den och konstaterade omedelbart att det var ett söndagsexemplar jag hade fått.

– Lämna den tillbaka till butiken. Livsfarlig grej, sade han och viftade med en tunn liten spik som var det enda som höll ihop styrstången med resten av konstruktionen.

Sedan monterade han ihop den igen. Jag lovade åka till butiken med åbäket, men jag har ju bråttom jämnt. Under tiden fortsatte jag att använda samma sparkcykel, trots att den skramlade värre för var dag som gick.

En vacker dag då jag bar den nerför trappan ramlade framhjulet av helt apropå. Jag åkte till butiken med eländet. Försäljaren konstaterade bara ”brak”, det vill säga förfalskning, sade att den hör hemma på sophögen och gav mig pengarna tillbaka. Jag försökte påpeka att han hade sålt en livsfarlig tingest till mig, att jag kunde ha stått på huvudet i en nedförsbacke om hjulet hade råkat falla av just då. Han förstod inte vad jag bråkade om. ”Det förekommer alltid förfalskningar.”

Några veckor senare köpte jag en ny sparkcykel i samma affär (Sportsmaster heter den). Jag talade om för försäljaren att jag inte ville vara med om samma sak en gång till. För säkerhets skull upprepade jag det några gånger. Han himlade med ögonen åt den påstridiga bruden. Nu ska ni få ett fullgott exemplar, lovade han.

Samma eftermiddag gick det inte längre att svänga på styrstången. Den hade fastnat i en riktning. Jag åkte tillbaka till samma butik och frågade försäljaren om det verkligen är omöjligt för Sportsmaster att sälja mig en enda fungerande sparkcykel. Han tittade upp från tennisracketen som han höll på att sätta snören i och svarade:

– Ja. Det finns aldrig några garantier. Men om jag var ni skulle jag åka till Decathlon. Deras sparkcyklar är bättre än våra.

Jag fick pengarna tillbaka för andra gången och tackade för den senkomna uppriktigheten.

I morse åkte jag till Decathlon, en fransk kedja, och köpte min tredje sparkcykel. Den är betydligt tyngre än de båda första men känns väldigt smidig. Tillverkad i Kina precis som de båda andra.

Jag vågar inte hoppas på bättre tur med den. En för- och eftermiddag har den åtminstone hållit. Men nu ska jag åka hem så vi får hålla tummarna att den inte tappar ett hjul.

Förra veckan besökte jag Kiev och åt bland annat lunch med ukrainska parlamentets talman, Oksana Syroid. Jag hittade henne i ett enormt arbetsrum i parlamentet med ett omfångsrikt skrivbord, stoppade läderfåtöljer och Ukrainas statsvapen på väggen. Ett typiskt arbetsrum för postsovjetiska ledare – med vissa skillnader.

– När jag flyttade in hit bad jag om att få en bokhylla. De sade att jag var den första som någonsin hade beställt en sådan möbel, konstaterade hon.

I bokhyllan hittade jag böcker i statskunskap – till exempel ”Political order in changing societies” av Samuel Huntington och ”Political science – State of the Discipline” av Katznelson &Milner. Syroid har också hängt upp modern ukrainsk konst på väggarna, bland annat en tavla av Vlada Ralko som är en av Ukrainas kända konstnärer.

I samma arbetsrum jobbade tidigare Viktor Medvetjuk, som nu leder den pro-ryska organisationen ”Ukrainas val” och är god vän med Vladimir Putin. Putin är gudfar åt Medvetjuks barn. Nu har alltså samma rum övertagits av det ukrainska parlamentets första kvinnliga talman, som har skrivit sin magistersavhandling i juridik för Ottawa university i Kanada och tidigare jobbade för den Sorosfinansierade NGO-organistaionen Ukrainian Legal Foundation. Det är en intressant illustration av hur den politiska makten har förflyttats i Ukraina. (Även om det inte betyder att alla som sitter på höga positioner i Ukraina har samma bakgrund som Syroid eller att de alla är lika kompetenta som hon när det gäller lagstiftning.)

Vi åt lunch i parlamentets matsal, grönsakssoppa och panerad gös. Vi diskuterade om de nya antikommunistlagarna (som ni får läsa mer om i Hbl och SvD). Syroid ansåg att kritiken som har luftats mot dem i Europa bygger på missförstånd. Men hon medgav att lagen är illa genomarbetad och antagen i all hast. Det är över huvud taget ett problem med det ukrainska parlamentet – lagar antas ofta alldeles för snabbt och utan ordentlig debatt. Ukraina är visserligen i sig ett land där det förekommer väldigt mycket debatt. Problemet är att den inte sällan går ut på att folk dänger varandra i huvudet med symboler istället för att försöka komma fram till gemensamma beslut.

I Kiev blommade kastanjeträden. Det var roligt att vara tillbaka, trots oron som bland annat min taxichaufför luftade om chockhöjda el- och gaspriser. De slår särskilt hårt åt pensionärer vars pension ofta är i ungefär samma storleksordning som de nya gas- och elräkningarna. Att el och gas inte längre subventioneras är en del av den smärtsamma EU-anpassningen, något som jag hoppas få skriva mer om nästa gång jag åker till Ukraina.

Nedan ett foto på mig och parlamentets vice talman Oksana Syroid.

 

oksana o jag liten

På läsarnas begäran publicerar jag en översättning på ryska utrikesministeriets uttalande angående de nordiska försvarsministrarnas gemensamma artikel i Aftenposten om fördjupat försvarssamarbete. Uttalandet lades ut på ryska utrikesministeriets hemsidor i dag. Nedan först min översättning, därefter den ryska texten samt länken.

För att skapa en mer naturligt svensk språkdräkt valde jag att översätta så att jag ibland delade upp en lång mening i två kortare.

 

Ryska utrikesministeriets svar på de nordiska ministrarnas artikel i Aftenposten

Naturligtvis har den gemensamma artikel som Danmarks, Norges, Finlands och Sveriges försvarsministrar samt Islands utrikesminister har låtit publicera i norska Aftenposten väckt uppmärksamhet. I artikeln talar man om nordeuropeiskt samarbete inom försvar och säkerhet. Varje stat har utan vidare suverän rätt att fatta egna beslut i dessa frågor. Men i motsats till förr har det nordeuropeiska försvarssamarbetet nu riktat sig mot Ryssland, vilket kan undergräva det konstruktiva samarbete som vi har arbetat upp i Nordeuropa under flera tiotals år. Särskild oro väcker den allt starkare tendensen hos Sverige och Finland att närma sig militäralliansen Nato, trots att de officiellt inte ingår i krigsallianser.

Istället för en öppen och konstruktiv dialog, med målet att finna gemensamma lösningar för att stärka säkerheten i norra Europa och på hela kontinenten, inklusive en lösning på den inre ukrainska konflikten, tvingar man på invånarna i de nordiska länderna ett öppet konfrontativt förfaringssätt.

12.4 2015

 

http://www.mid.ru/brp_4.nsf/newsline/793508C5DF9E548D43257E25003B0C16

Комментарий МИД России в связи со статьей министров стран Северной Европы в газете «Афтенпостен»
696-12-04-2015

Разумеется, обратили внимание на совместную статью министров обороны Дании, Норвегии, Финляндии, Швеции и Министра иностранных дел Исландии, опубликованную на днях в норвежской газете «Афтенпостен», в которой речь идет о североевропейском взаимодействии в области обороны и безопасности. Решение вопросов в этой сфере, безусловно, – суверенное право каждого государства. Но в отличие от прошлых лет североевропейское оборонное сотрудничество стало позиционироваться как направленное против России, что способно подорвать накопленный за последние десятилетия позитив конструктивного взаимодействия на Севере. В этом контексте особую озабоченность вызывает также усилившаяся тенденция сближения с военным блоком НАТО Финляндии и Швеции, официально придерживающихся политики неучастия в военных союзах.

Вместо открытого и конструктивного диалога, направленного на поиск совместных решений в области укрепления безопасности на Севере Европы и на континенте в целом, включая урегулирование внутриукраинского конфликта, общественному мнению жителей Северных стран навязываются откровенно конфронтационные подходы.

 

 

 

Det är vår i Moskva. Vår! Bar asfalt och sol! I våra kvarter hörs rentav fågelkvitter.

Så fort snön smälte bort i första omgången (sen kom den visserligen tillbaka) köpte jag min dotter och mig varsin sparkcykel. På ryska heter det samokat, vilket betyder ungefär något som rullar själv. De är populära framför allt bland Moskvabarn som ofta åker sparkcykel i parken. Men också många vuxna använder dem som ett behändigt sätt att förflytta sig korta avstånd inom stan. Jag har suktat efter en samokat ända sedan vi flyttade till vårt nuvarande hem som ligger precis mitt emellan två metrostationer med längsta möjliga avstånd till bägge två. Det tar ca tjugo minuter att gå och jag är en otålig människa.

Nu har snön definitivt smält och jag använder min samokat dagligen. Resan till metron har halverats – numera går den på tio minuter. Det betyder att mina dagliga jobbresor har kortats med tjugo minuter totalt. Känslan av att susa fram på sin samokat går inte att beskriva. Det behövs bara en minimal nedförsbacke för att den ska rulla fort som blixten och jag står med ena foten på skenan och den andra foten elegant höjd ovanför bromsen på bakhjulet för att kunna sänka farten om det behövs. Jag flyger förbi en massa långsamma fotgängare och känner mig som södra Moskvas okrönta fartdrottning.

(I uppförsbackar är det däremot tungt. Jag är alldeles svettig när jag kommer till jobbet. Mycket bra med daglig motion.)

Nere i tunnelbanan går det med blixtens hastighet att röra sig mellan olika stationer med hjälp av sparkcykeln. (Dock inte under rusningstid.) I  den snobbiga mataffären Azbuka Vkusas salar glider jag ljudlöst fram. Det är bara vakternas ”Devusjka!” som ljuder. Jag antar att de tycker att jag borde sakta ner men eftersom de inte hinner springa ikapp mig har jag aldrig fått veta vad de vill.

Känslan av att susa förbi folk som sitter i sina Mercedes och Hummers i trafikstockningar i centrala Moskva går inte att beskriva. Där får de sitta i sina avgaser som de själva producerar med sina jättebilar. Själv tar man sig fram snabbt, miljövänligt och elegant. Eftersom jag under flera år har fört ett Don Quijote-krig mot den vansinniga privatbilismen i Moskva känner jag en outsäglig triumf under dessa tillfällen och en liten, liten förhoppning att ens någon ska inspireras till att lämna bilen hemma och köpa en vacker liten sparkcykel.

Som ni hör har jag blivit rätt kaxig vilket naturligtvis straffar sig. I förrgår stod jag på näsan med min samokat precis vid ett övergångsställe, mitt framför en bil. Den trevliga chauffören hade som tur saktat farten, vilket inte är någon självklarhet i Moskva. Jag fick blåsa på mina onda knän och inse att min kollega och goda vän på Sveriges radio, Maria Persson Löfgren, har rätt i att jag borde skaffa hjälm.

Njut av våren kära läsare och rör er i den!

Bifogar bilder på min dotter och mig i parken med våra sparkcyklar, samt mig själv på väg till jobbet med datorn i ryggsäck och smutsiga knän efter en vurpa.

samokat liten igen

bild (2) kopia

Jag är just nu i Kiev efter att ha tillbringat några dagar i Kramatorsk och Artiomovsk i östra Ukraina. Om situationen där kan ni läsa i de här reportagen: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-trodde-att-fronten-var-langt-borta_4331051.svd,

och här: http://hbl.fi/nyheter/2015-02-13/720611/vi-forlorar-pa-vapenvilan

Här i Kiev hade jag glädjen att träffa Jura, en ung kille som var min chaufför i Donetsk i somras. Nu har han flyttat till Kiev. Orsaken är att han tidigare har varit aktiv i en medborgarrörelse mot korruption inom polisväsendet. De här poliserna jobbar nu för separatistregimen. Jura insåg att han var i farozonen. Efter att ha blivit hotad beslöt han att flytta.

Nu letar han efter jobb i Kiev. Han är engelskkunnig och har högre utbildning men kan inte ens få ett jobb som  chaufför.

– Varje gång jag säger att jag är från Donetsk blir det kalla handen. Det var samma sak när vi skulle hyra bostad. Flera hyresvärdar meddelade att de inte tar hyresgäster från Donbass. Det känns kymigt.

Till saken hör att Jura är en ukrainsk patriot som aldrig har stött separatisterna. Han var också med på Majdan och demonstrerade mot Janukovytj. Den saken har han aldrig dolt och det var också var en av orsakerna till att han såg sig tvungen att lämna Donetsk, eftersom han i separatistregimens ögon var en förrädare. Men väl här i Kiev ses han som en potentiell femtekolonnare. Det är så sorgligt att jag saknar ord. Klyftan mellan ukrainarna vidgas ständigt och det kan få farliga följder om inget görs.

– Många från Donbassområdet flyr till Kiev och det har lett till sänkta löner. Jag förstår att Kievborna inte gillar det. Samtidigt känner jag en stor irritation över att de är så totalt okunniga och ovetande om vad vi har blivit utsatta för. Jag kan till och med komma på mig själv att tänka: om de en enda gång fick veta hur det känns att bli beskjuten med raketer i sitt eget hem. Att lägga sig på kvällen och inte veta om man kommer att vakna, sade Jura medan han drack kaffe och jag åt pelméer på ett café invid Kievs huvudgata Chresjtjatyk.

Innan jag träffade Jura tog jag en promenad längs Institutskagatan där de fruktansvärda dödsskjutningarna skedde den 19-20 februari i fjol. Om några dagar har det gått exakt ett år sedan dess och gatan är full med fotografier, ljus och minnestavlor.

På en av minnestavlorna läste jag namnet:

Soltjanik Bohdan Zynovijovtij, 29 år, född i Staryj Sambir, Lvivdistriktet

Jag vet redan vem Bohdan var eftersom jag intervjuade hans bästa vän i Moskva för några veckor sedan. I kväll flyger jag till Lviv och i morgon ska jag träffa hans fästmö och pappa.

Jag vet att undervisade i historia på universitetet, att han skrev dikter, att han älskade att vandra i Karpaterna och att han var tyst och eftertänksam som person. Att han hade studerat i Polen och att han var populär och känd i sin hemby Staryj Sambir. Jag har läst hans dikter, de flesta på ukrainska och några på ryska.

Och så vet jag att han dog på Institutskagatan efter att ha fått splitter av en kula i halsen den 20 februari 2014. Kulan slet upp halspulsåldern och han förblödde inom några minuter.

Jag ser mycket fram emot att träffa hans familj men jag stålsätter mig också. Det kommer troligen att bli en av de svåraste intervjuer jag har gjort därför att jag själv var med på Majdan när människorna sköts, en efter en. Många av dem var helt obeväpnade. Bohdan var det.

Bifogar foto på minnestavlaminnestavla litenn. Nu flyger jag till Lviv. Ni får läsa mer om Bohdan i Hbl och SvD.

Medan fransmännen marscherade mot extremism och morden på Charles Hebdo gick jag till judiska centret i Moskva för att lyssna på författaren, litteraturvetaren, debattören och demokratiaktivisten Dmitrij Bykov. Han skulle tala om Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”, en roman som jag läste för några år sedan men som har så många trådar att jag hade glömt bort en hel del. Jag snabbrepeterade skamset intrigen på nätet innan föreläsningen började.

(I all korthet handlar romanen om en ytterst obehaglig, egenkär och liderlig gubbe, Fjodor Karamazov, och hans fyra söner som har olika mödrar. En av dem är oäkting, fadern har barmhärtigt nog anställt honom som lakej. Så mördas Fjodor Karamazov och alla blickar riktas mot den äldsta sonen Mitja som har stulit pengar av honom. Mer ska jag inte avslöja just nu, förutom att det är en typisk Dostojevskijroman med ständiga hysteriska utbrott, evighetslånga svettiga bekännelser som får det att krypa i en och ett ihärdigt utforskande av människans mörkaste egenskaper.)

Jag noterade med glädje att judiska centret inte hade höjt säkerheten. Bara metalldetektor och en vakt. Det kändes som en seger i dagens situation.

Bykov gjorde entré på scenen klädd i jeans och tröja och sade med ett gemytligt leende:

– Det känns extra bra att hålla en föreläsning om Dostojevskij här på judiska centret. Han gillade ju inte oss som ni vet.

(Dostojeveskij var en känd antisemit, något som var normalt för hans tid. Problemet i sig har inte försvunnit.)

Sedan satte han i gång. Dostojevskij, som både i Ryssland och Europa hålls för en av de allra största författarna genom tiderna, är enligt Bykov överskattad.

– Jag ska tala om en hemlighet för er – Dostojevskij är inte den stora författare som alla kallar honom. Han är på sin höjd en god 1800-talsförfattare. Hans produktion går inte att jämföra med Tolstojs eller Turgenjevs. Alla hans böcker är likadana. Karaktärerna är antingen brottslingar eller helgon. Det finns ingen polyfoni hos Dostojevskij, ingen kör av röster, alla karaktärer har samma röst. Dessutom klarar författaren själv aldrig av att hålla mun.

Bykov har väldigt svårt med ”det eviga gudssökandet” hos Tolstoj.

– Det enda han gör är att leta efter gud. Gud står framför dig. Det vet Tolstoj. Men Dostojevskij bara letar och letar. Dostojevskij ansåg att världen av sjuk, vilket berodde på att han själv var det. Alla dessa ändlösa monologer är ett resultat av att han dikterade sina böcker för Anna Grigorjevna (hustrun). Man märker väldigt tydligt att replikerna är utkastade i vredesmod och ackompanjerade av klunkar svart te och bloss på turkiska papyrosser. Därför upprepar Dostojevskij sig själv hela tiden.

Bykov redogjorde för sin tolkning av karamazovsjtjina, det vill säga temat i Bröderna Karamazov. Han översätter karamazovsjtjina med ett ord: liderlighet.

– Liderlighet betyder inte bara sexuell gränslöshet. Det betyder att man över huvud taget inte har några gränser. Dessutom njuter man av det. Man njuter av att vara ett as, av att plåga och förödmjuka andra. Det här är vad Dostojevskij skriver om och han har fått västvärlden att tro att just detta element är det grundläggande i den ryska själen. Först plågar man andra, sedan ska man inse vad man har gjort och ångra sig. Men det här har ingenting med den ryska själen att göra! Det är uslingarnas svarta pr-lakejer som har lyckats få oss att tro att Dostojevskij är en stor författare! utropade Bykov till en något konfunderad sal.

Bykov anser att Dostojevskijs upphöjande av karamazovtsjtjina är karaktäristiskt för 1800-talet och att det även är roten till dagens problem i Ryssland. Om jag alltså har förstått Bykov rätt. Jag får erkänna att jag hade fullt upp med att hänga med och lärde mig flera nya ryska ord på kuppen. (Razvrat = liderlighet, gnusnyj = tarvlig)

Jag är inte lika beläst som Bykov. Men något säger mig att han precis som många andra ryssar som älskar och hatar sina klassiker inte skulle tillåta någon annan gå fram på de här sättet med Dostojevskij. Han får. Det är ju hans Dostojevskij.

Till sist sade Bykov:

– En sak ska sägas om Dostojevskij. Han behandlade sin hustru väl. Han lät karaktärerna i sina böcker vara svin, men sin fru var han snäll mot. Tolstoj gjorde tvärtom. Tack för mig!

 

bykov liten

Aujourd’hui j’écris mon blog en français. (Vous mes pardonnez mes fautes de grammaire.) C’est ma façon de faire hommage aux déssinateurs et journalistes au Charlie Hebdo qui ont été assassinés hier d’une façon répugnante et lâche.

Pour moi, la France n’est pas un pays comme les autres. C’est un pays qui m’a appris ce qui veut dire la satire, ce qui veut dire le débat et la discussion. En 1998-1999 j’étais étudiante d’Erasmus à l’université du Havre. J’avais 22 ans et c’était une expérience qui m’a marquée pour toujours – vivre dans une société où chacun a son point de vue sur les choses et tout le monde râle. En plus, ils font la grève régulièrement. Personne n’a peur des autorités.

Je lisais Le Monde, Le Figaro, Le Canard Enchaîné (en se qui s’agit du dernier il faut admettre que je ne comprenais pas grande-chose), je regardais Les Guignols à la télé. Je suis finlandaise, née dans un pays démocratique, mais c’était la France qui m’a appris ce qui veut dire le vrai humour satirique.

La France, c’est un pays des râleurs. Et je vous aime pour ça. Je vous aime parce que vous êtes de vrais européens. Parce que vous m’avez appris une chose profondément importante: Toujours dire ce que tu penses. Jamais avoir peur des gens en-haut. Et surtout: Bien se moquer des connards.

Encore vous m’avez appris ce qui veut dire une société multi-culturelle où tout le monde est français. Ta religion, ton couleur de peau n’a aucune importance. Tu l’as choisi, t’es français. C’est tout.

Aujourd’hui, comme correspondante en Russie, je suis infiniment reconnaissante d’avoir appris toutes ces choses-là chez vous. C’est pour ça qu’aujourd’hui je veux vous dire que votre lutte pour la liberté de presse est une lutte pour tout le monde. Je vous rejoins.

Liberté, égalité et fraternité sont des valeurs que la France a appris le monde. Jamais, jamais il faut cesser les défendre.

Et jamais il faut s’arrêter de bien se moquer des connards.

 

 

Översättning till svenska:

I dag skriver jag min blogg på franska. (Ni får ursäkta mina grammatiska misstag.) Det är mitt sätt att hedra tecknarna och journalisterna på Charlie Hebdo som mördades i ett motbjudande och fegt attentat.

För mig är Frankrike inte vilket land som helst. Det är landet som lärde mig vad satiren kan göra, vad debatt och diskussion kan betyda. Mellan 1998 och 1999 var jag Erasmus-student på universitetet i Le Havre. Jag var 22 år gammal och det blev en erfarenhet som jag aldrig glömmer – att leva i ett samhälle där varenda människa har en åsikt och alla ständigt kritiserar allt. Dessutom strejkar man med jämna mellanrum. Ingen är rädd för auktoriteter.

Jag läste Le Monde, Le Figaro, Le Canard Enchaîne. (Får erkänna att jag inte begrep mycket av den sistnämnda.) Jag tittade på Les Guignols på tv. Jag kommer från Finland, ett demokratiskt land, men det var Frankrike som lärde mig allt jag vet om satir.

Frankrike är ett land där folk ständigt klagar och kritiserar. Jag älskar er för det. Jag älskar er därför att ni är äkta européer. För att ni har lärt mig en av de viktigaste sakerna som finns: Att alltid säga sin åsikt. Att aldrig vara rädd för överheten. Och i all synnerhet: Att effektivt göra narr av idioter.

Dessutom har ni lärt mig vad ett mångkulturellt samhälle betyder, ett samhälle där alla är fransmän oberoende av religion eller hudfärg. Har du valt att vara fransman så är du det. Punkt.

I dag som Rysslandskorrespondent är jag djupt tacksam över de här lärdomarna. Därför vill jag i dag säga er: Er kamp för pressens frihet är en kamp för hela världen. Jag är med er.

Frihet, jämlikhet och broderskap är värden som Frankrike har spritt över världen. De måste försvaras. Varje dag.

Och varje dag ska man fortsätta göra narr av idioter.

Två presidenter har nyligen gjort intressanta uttalanden. Först ut var Finlands president Sauli Niinistö. Niinistö har gjort sig känd för att tala klarspråk på ett sätt som är ovanligt för finländska presidenter. I nyårstalet förnekade han sig inte. Han konstaterade att krisen i Ukraina har lett till nya motsättningar mellan Ryssland och väst, fördömde ”de olagliga annekteringarna” och tillade att Finland fortsättningsvis vill upprätthålla en dialog med Ryssland. Men påpekade:

– Ryssland vet mycket väl att Finland är och förblir en del av väst.

Översättning:  Vi släpper fortsättningsvis ingen djävul över bron.

Niinistö är president för ett litet land som lever i Rysslands omedelbart närhet. Av den anledningen är det signifikant att han såg sig tvungen att göra denna artiga men tydliga markering.

Och så har vi en annan president för ett mycket större land som inte ligger i Rysslands omedelbart närhet, nämligen Frankrike. Den franske presidenten François Hollande gav en lång intervju till franska radio för några dagar sedan. Där sade han så här (förkortat):

– Il faut parler avec Poutine, je l’ai fait. Mais au même temps il faut parler clairement. Et lui-même doit savoir s’arrêter. Et il le paie suffisamment cher. Il en a des difficultés. Mais si la Russie a une crise ce n’est pas forcement bon pour l’Europe. Je pense que les sanctions maintenant doivent s’arrêter. Elles doivent être levées s’il y a des progrès. S’il n’y a pas de progrès les sanctions démeuront.

Översättning: Vi måste tala med Putin och det har jag gjort. Men vi måste också vara tydliga. Han måste själv förstå att hejda sig. Han betalar rätt dyrt för sitt agerande, han har problem. Om Ryssland befinner sig i en kris är det inte nödvändigtvis bra för Europa. Jag anser att sanktionerna nu bör avskaffas. De bör avskaffas om framsteg sker. Om inga framsteg sker förblir sanktionerna i kraft.

Översättning av översättningen: Nu när vi har piskat Putin tillräckligt, kan vi börja återgå till business as usual så vi får våra Mistral sålda?

Frankrike är ett stort EU-land med traditionellt goda relationer till Ryssland. Många franska storföretag har viktiga intressen i Ryssland, bland annat petroleumbolaget Total. För att inte tala om örlogsfartygen Mistral, en miljonaffär som Frankrike nu har lagt på is på grund av sanktionerna. Mycket tyder på att irritationen över detta växer i hemlandet och att Hollande ser sig tvungen att göra något. Det är ingen slump att han nyligen  träffade Putin på vägen hem från Astana.

Enligt mig är detta exakt vad Putin har räknat med: att de stora EU-länderna har så starka egna intressen i Ryssland att sanktionerna till sist kommer att avskaffas. I dag talade jag med en Kreml närstående analytiker, Aleksej Muchin, som dock fnysande konstaterade att Ryssland inte har så stort behov av Europa. ”Vi orienterar oss istället mot Afrika och Kina, Vietnam och Sydkorea. De behöver också våra råvaror”.

Jag påpekade att det inte existerar några gasledningar till något av dessa länder förutom Kina, men det viftade han bort. (Mer om detta i Hbl snart.) Påfallande machoaktigt snack om ni frågar mig. Men det är rätt talande för Ryssland just nu. Ryssland slår sig för bröstet, Finland säger vaksamt ”hit men inte längre” och Frankrike höjer ögonbrynen och slår ut med händerna i den klassiska franska gesten ”mais ça suffit non”?

Mer om Niinistös tal kan ni läsa här:

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/01/niinistos-nyarstal-ryssland-vet-att-finland-ar-en-del-av-vast

Och intervjun med François Hollande (uttalandet om Ryssland börjar ungefär vid 13:22):

http://www.dailymotion.com/video/x2e1b4l_grece-relations-avec-l-allemagne-ukraine-l-interview-politique-internationale-de-francois-hollande_news?from_related=related.page.ext.no-related.4b775a6b70aebdd134c2fbf5b20e361a142046415

Ungefär 300 demonstranter  har arresterats i Moskva sedan i går kväll. De protesterade mot domen mot Oleg och Aleksej Navalnyj. Rysslands kändaste bloggare Aleksej Navalnyj är tillbaka i sin husarrest, brodern Oleg sändes i straffkoloni utan att ens ha fått med sig ett armbandsur. ”Hur ska jag veta när det är nyår?” undrade han innan han fördes bort.

(Bröderna anklagas för att ha svindlat pengar av Yves Rocher. Det franska kosmetikaföretaget säger att de inte har blivit av med några pengar men det rör inte åklagaren i ryggen. Att domen är politisk behöver knappast diskuteras.)

Här i S:t Petersburg, där jag befinner mig för att fira nyår, hölls också en mindre demonstration för Navalnyj med några hundra personer. Därefter satt min väninna Katja och jag uppe halva natten och diskuterade Navalnyj och Putin. Precis som många andra kroniskt misstänksamma ryssar undrar Katja om det är sant att Navalnyj i själva verket har slutit ett avtal med Kreml.

Det här är den ryska oppositionens största problem – att ingen litar på någon. Det är oerhört svårt att komma vidare i demokratikampen om alla egentligen ”vet” att varenda en som försöker ändra på systemet troligen själv är en del av det.

Samma kväll hade jag suttit och debatterat med Kolja, en av mina vänner i S:t Petersburg som har franskt medborgarskap och alltså har bott och röstat i en demokrati under många år. Ändå anser han att det ryska och franska systemet inte skiljer sig speciellt mycket från varandra, åtminstone inte på det principiella planet.

– Frankrike styrs av klaner, av dem som har mest inflytande, ansåg han.

Jag påpekade att Frankrike har ett mångpartisystem och fria val. Kolja ansåg att partiordförandena är clowner som bara spelar olika roller. Däremot medgav han att regeringen i Frankrike är tvungna att ta hänsyn till folket på ett plan:

– Så fort fransmännen blir förbannade strejkar de. Det vet regeringen, de måste alltid räkna med den här faktorn. Men Hollande är en tönt. I jämförelse med honom är jag stolt över Putin.

Längre gick det inte att komma.

I vår nattliga diskussion med Katja sade hon plötsligt:

– Föreställ dig att Putin kommer in på sin årliga stora presskonferens och säger: Vet ni vad – allt går åt helvete. Vi har förslösat alla pengar. Zjopa. (Ett ryskt ord för rumpa som med fördel kan användas i betydelsen ”allt går åt fanders”). Spring!

Vi skrek av skratt. Vi skrattade därför att vi måste skratta. I morgon är första dagen på det nya året och ingen vet vad som händer. Alla mina kompisar säger samma sak. Kanske det går åt skogen ordentligt den här gången. Kanske det blir zjopa på riktigt. En ekonomisk katastrof. Skenande inflation. Vad ska man göra? Vad kan  man göra? Skratta kan man åtminstone. Och så kan man köpa ett fint nyårssmycke för 100 € som min väninna har gjort, i någon slags eskapism som inte löser problem men som på det mänskliga planet är lätt att begripa.

I kväll kommer hela Katjas familj på nyårsmiddag och vi ska äta zakuski och kalkon i ugn. Den saken är åtminstone säker.

Jag tänker inte komma med några fromma förhoppningar om att det ska bli ett bättre år 2015 på mitt bevakningsområde ur fred- och demokratisynvinkel än det föregående. Tyvärr är jag övertygad om att så inte är fallet. Men likväl önskar jag alla läsare ett gott nytt år, i förhoppningen att någonting bättre kan börja ur de små sakerna.

Gott nytt år, с новым годом!

Vi har än en gång flyttat inom Moskva, förhoppningsvis sista gången på länge. I morse gick jag och en väninna till min gamla bostad för att hämta de allra sista grejerna; några Ikeakassar med tallrikar, en dammsugare och annat smått och gott.

Jag hade beställt en taxi i förväg. När vi redan stod ute på trappan med alla grejerna visade det sig att taxibolaget inte hade hittat någon ledig chaufför. Vi skulle bli tvungna att vänta i över en halvtimme. Min väninna stegade raskt fram till den tadzjikiska gårdskarlen Odina,  som vi kände sedan förr, och frågade om han kände någon som har bil.

— Nej, men jag kan knuffa hem era grejer på den här vagnen, sade han och pekade på en ranglig kärra, det som på ryska kallas telezjka och som förr i tiden fanns på varenda järnvägsstation. En fyrhjulig kärra med långsmal botten utan kanter där man kan trava överraskande många grejer på varandra. Nu när alla har hjul på sina kappsäckar har det blivit en mindre lönsam business just på järnvägsstationer. Men telezjkan används fortfarande av gårdskarlar.

Jag erbjöd Odina femhundrade rubel för jobbet. Min väninna spärrade upp ögonen.

– Han skulle ha gjort det för trehundra!

På grund av den starkt försvagade rubeln är femhundrade rubel i dag inte mer än ungefär sju euro. Onödigt att bråka om. Vi travade upp grejerna på kärran och traskade i väg.

På vägen berättade Odina att han har varit utan lön i två månader. Arbetsgivaren ber helt enkelt gårdskarlarna att vänta.

– De säger att om vi vill lämna jobbet så kan vi göra det. Just nu är de skyldiga mig ungefär 40 000 rubel (570 € med dagens kurs), konstaterade Odina lugnt. Han var inte ens upprörd – det här är vardagsmat, i all synnerhet nu då den ekonomiska krisen är ett faktum.

– Ni borde organisera er. Håll ett gemensamt möte. Sedan går ni till arbetsgivaren och säger att ni tänker strejka om ni inte får era löner, sade min väninna.

– Det tjänar ingenting till, konstaterade Odina.

Han har betalat 40 000 rubel för sitt arbetstillstånd. Då gäller det i tre år.

Jag frågade vad gårdskarlarna tjänar just nu.

– Det beror på om du är ryss eller tadzjik. En rysk gårdskarl får drygt 30 000 rubel (430 €). Vi får 15 000 rubel (215 €). Själv får jag lite mer, ca 20 000 rubel (285 €), jag har ett större ansvarsområde än de andra.

Odina var inte upprörd över den här saken heller, det vill säga att arbetsgivaren stoppar hälften av tadzjikiska gårdskarlars lön i sin egen ficka. Det är bara så det är.

Den ryska ekonomiska krisen och framför allt den störtdykande rubeln är en katastrof för miljoner gästarbetare. I åratal har de sänt hem sin lön i rubel till sina familjer i Centralasien och Kaukasien. Nu är rubeln mindre värld än till exempel den kirgiziska valutan som, enligt min källa i Bisjkek. Det innebär drastiskt sänkt levnadsstandard inte enbart för gästarbetarna i Ryssland, utan också för deras familjer och släktingar.

Väl framme hjälpte Odina till med att bära upp våra saker. Han bad inte om pengar. Jag stoppade femhundrarubelsedeln i handen på honom och tog hans telefonnummer. Det är bra att ha sådana här kontakter i Moskva.

Sedan gick han. Vi började packa upp.

Jag tänkte på hur länge världen kommer att se ut på det här sättet. Jag borde börja kämpa för alla dessa rättslösa människor i min stad, men att göra det vid sidan om korrespondentjobbet och min fyraåring känns inte realistiskt. Men det betyder inte att man ingenting kan göra. Jag kunde till exempel ha betalat honom dubbelt så mycket och sagt god jul.