Moskvabloggen

Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
Header

Det här med kommunikation är någonting ytterst mångbottnat. Alldeles särskilt när man a) inte talar sitt modersmål och b) talar sitt modersmål med någon som har ett annat modersmål.

Vad den sistnämnda varianten beträffar har jag för länge sedan lärt mig att man aldrig ska:

1) Falla den andra i talet och avsluta meningar.

2) Tro att man är artig om man byter språk.

3) Tro att man på något sätt är hjälpsam om man försöker anpassa sitt eget språk till vad man tror ska bli mer begripligt. (Däremot kan man anstränga sig att tala tydligt, vilket inte är samma sak som att tala till ett barn.)

Om någon undrar hur jag har lärt mig allt detta så beror det på att jag oftast är i andra ändan av kommunikationen.

I Ryssland niar man varandra. Det känns helt naturligt och inte ett dugg uppstyltat, trots att jag nästan aldrig gör det i mitt hemland. Olika språk och kulturer har olika koder, man kan efter en tid känna sig hemma i båda.

Sist jag åkte tåg mellan Moskva och Helsingfors hade jag en mycket trevlig konduktör. Det enda märkliga med honom var att han duade mig. Först trodde jag det var ett misstag. Men nej. Han duade mig konsekvent. Det gör man inte i Ryssland – två vuxna personer som inte känner varandra säger alltid ni. Allt annat är direkt oartigt.

Vissa män över femtio anser dock att yngre kvinnor inte behöver nias. Det är inte speciellt vanligt – det ska understrykas att ryska män i allmänhet riktiga gentlemän mot kvinnor. Men jag råkar ut för det omotiverade duandet ibland och då är det nästan alltid något äldre män som gör det. Ett slags slentrianmässig sexism, ett sätt att tala om för någon att denna är en liten flicka. Eftersom jag nästa år ska fylla fyrtio börjar jag bli lite trött på det.

Till sist sade jag till konduktören: Ursäkta, men vi är inte du med varandra.

Han hoppade till. Visst, sade han.

Efter tio minuter kom han tillbaka till min hytt.

– Ähum… jag ville bara ber om ursäkt för att jag duade Er.

– Det är okej.

– Jag är ingen grobian. Det är bara så att jag har märkt att finländare förstår ryska bättre om man duar.

– Jaha. Men det faktiskt är så att när vi läser ryska får vi lära oss att man ska nia. Själv bor jag i Moskva sedan flera år tillbaka och jag är van vid att nia.

– Absolut. Saken är klar.

Konduktören var som sagt mycket trevlig. När han kom in med kaffe följande morgon ville han för säkerhets skull släta över det skedda en gång till.

– Det är tjugo grader i Moskva. Det skulle löna sig för Er att ta av Er jeansen och sätta på Er shorts. Visa Era vackra ben.

Konduktören ville faktiskt vara snäll. Han kunde inte rå för att det blev lite fel.

När jag skulle kliva ut ur vagnen stod han i givakt i sin ståtliga konduktörsmössa och räckte mig chevalereskt handen. Jag tog den, gick ut i den varma Moskvamorgonen och lyckades hålla mig för skratt tills han inte längre kunde höra mig.

När man jobbar som journalist i Ryssland råkar man då och då ut för överrockar. Det finns många olika slags överrockar. Vissa är nitiska och beskäftiga, andra lata och ointresserade. Den sistnämnda sorten kan man till nöds klara av, den förstnämnda är en plåga. Speciellt om de dessutom tror sig veta vad vårt jobb går ut på.

Jag råkade nyligen ut för den förstnämnda sorten på en reportageresa till Tula tillsammans med frilansfotografen Oksana Jusjko. Vi håller på med ett reportage om den ryska hälsovårdsreformen och skulle följa ett ambulansteam under en eftermiddag. I Tula möttes vi av en överrock från stadens presstjänst som började med att tala om att hon vet vad kameramän älskar att filma: när ambulansen kör iväg och när den återvänder till stationen. Stillfotografen Oksana nickade artigt.

Överrocken bedyrade att hon låter oss arbeta fritt. ”Vi har ingenting att dölja.” Fint, sade jag, då blir det bäst att ni inte följer med i ambulansen. Det blir bättre intervjuer när ni inte är med.

Nej, det gick verkligen inte för sig.  Överrocken äntrade ambulansen och höll därefter oupphörligen låda om totala oväsentligheter med hög, genomträngande stämma.

Till saken hör att den här typen av reportage kräver mycket småprat för att skapa tillit. Det förutsätter att man får vara ifred och inte har en talträng hemul i släptåg. (En hemul är en person som saknar fantasi och lider av svår enkelspårighet.)

Jag var rasande. Överrocken undrade förvånad varför stämningen är så spänd? Oksana, en betydligt större diplomat än jag, viskade till mig att jag ska försöka se mindre arg ut. Nu gällde det att klara av överrocken på ett smart sätt.  

När hemulen från Tula förstörde Oksanas bilder genom att vägra hålla sig i bakgrunden samt lade sig i mina intervjuer exploderade emellertid både Oksana och jag i tur och ordning. En något stukad hemul lovade därefter att hålla mun. Vi lyckades ställvis bli av med henne då vi blev insläppta hos patienter som ambulansteamet besökte. De hade inte ett enda akut fall den dagen, mest äldre personer med diabetes eller hjärtproblem som kände sig dåliga. (Samtliga hade fått kalla handen av vilken finländsk larmcentral som helst.)

Det finns andra typer av överrockar som inte är beskäftiga utan aggressiva och hotfulla. Under ett besök på Rosatoms kärnkraftverk i Novovoronezj för några veckor sedan hade vi inte en utan ett flertal vakter klistrade på oss. De tvingade först alla fotografer och kameramän att stå på exakt samma ställe och fota ur exakt samma vinkel. Sedan var de ändå inte nöjda utan beordade flera kameramän att förstöra en del av materialet de hade filmat. En journalist från France 24 (som själv filmar sina inslag) gick med på vakternas krav en första gång. När de för andra gången krävde att hon skulle ta bort bilder vägrade hon blankt – hon ansåg att nu fick det räcka.

Säkerhetstjänsten FSB kallades in. Otrevliga män i kostymer försökte hota henne till underkastelse. Hon stod på sig och sade att hon hade följt alla regler. Vilket hon hade fullständigt rätt i. Efter tjafs och förseningar släpptes vi iväg.

Jag kan tala om för er att hotfulla FSB-män i polyesterkostymer alla gånger är att föredra framför Tula-hemuler. Hoftulla FSB-män är enbart intresserade av att lyda order. De bryr sig inte om att försöka vara trevliga. Hemuler däremot styrs av sin medfödda enfald och dessutom en kvävande övertygelse om sin fullkomliga rättfärdighet. Det, mina vänner, är faktiskt mer irriterande än cynism.

Jag har precis återvänt till Moskva efter några dagar i Donetsk med omnejd tillsammans med fotografen Stefan Bladh. Som vanligt har jag ont i sittmusklerna. Det får man alltid efter reportageresor i Donbass eftersom man där tillbringar större delen av tiden med att skumpa omkring på gropiga småvägar. Byråkratin vid vägspärrarna har ökat, man måste ha flera olika tillstånd och även om man har alla lappar som behövs kan man ända få order om att vända om. Köerna kan nu för tiden vara kilometerlånga. Med andra ord är det klokast att välja sin rutt så att man minimerar antalet vägspärrar.

Därför lägger vår chaufför ner en hel del tid på att fundera ut vilka rutter som blir bäst. Om kvällarna ringer han samtal och konfererar med andra insatta. Via Kurachovo? Via småvägar till Artiomovsk? På stället si och så blev jag stoppad en gång. I vägspärren X och Y känner jag soldaterna.

Om vi trots allt hamnar vid en vägspärr med lång kö kör han helt sonika förbi hela kön ända fram kontrollpunkten, vevar ner rutan och säger till soldaterna att de måste släppa förbi honom eftersom han kör på journalister. Media. Tv. Han har även tejpat upp bokstäverna TV på vindrutan för att alla ska fatta galoppen. (Vi jobbar visserligen för tidning men tv låter bättre. En ukrainsk soldat bad mig tala om vad tidningarna heter. Jag sade: Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet. Soldaten stirrade på mig, skakade på huvudet och lät oss passera.)

Vi släpps igenom varenda gång. Jag är glad över hur mycket arbetstid vi sparade men när jag tänker på alla Donbassbor som lägger ner timmar och åter timmar på att sitta i bilköer i sina egna hemtrakter skäms jag.

Vår chaufför har också alltid med sig vatten och läsk i bilen som han överlämnar till soldaterna. De står i timtal på dammiga vägar, kontrollerar bakluckor och dirigerar bilar. Om man kan muntra upp dem lite i deras enformiga jobb är det alltid en fördel. Flera volontärer och chaufförer jag känner ger rutinmässigt soldaterna kex, kaffe, läsk och andra enkla förnödenheter de kan ha brist på eftersom så många leveranser inom ukrainska armén försvinner på grund av korruptionen.

När vi startade mot Torez i går morse meddelade vår chaffis att bilen hade ”vissa problem”.

– Ingenting du behöver oroa dig för, Anetjka, sade han.

Jag svarade jaha och insåg att det här kan gå bra. Eller också kan det sluta med att bilen strejkar och vi sitter fast i någon gudsförgäten håla i timmar. Det fanns inget jag kunde göra för att åt saken – att tvinga vår chaffis att byta bil hade vi inte tid med och reparera bilmotorer tillhör inte mina färdigheter.

En israelisk frilansfotograf jag jobbar med ibland brukar säga: ”Assumption is the mother of all fuck-ups”. Han är officer i israeliska armén och anser att man måste ha koll på allt. Han har rätt. Men i mitt jobb är jag ofta med om situationer där det enda man kan göra är att köra och hoppas på det bästa.

Det gick bra. Vår chaffis såg till att parkera bilen i nedförsbackar och då startade den snällt. En gång hade vi parkerat på plan mark och då knuffade Stefan och några gruvarbetare vi hade intervjuat elegant igång den. (Jag hade gärna hjälpt till men hade blivit bortkörd av alla utom Stefan.)

Förutom allmän ledbrutenhet är mitt vänstra öra just nu nästan dövt eftersom vår chaufför oupphörligt har skrikit i det två dagar i följd, samtidigt som han har krävt att jag ska översätta allt han säger till Stefan. Han har lite svårt att förstå att jag inte är utbildad simultantolk och därför inte kan översätta och samtidigt lyssna på hans roliga historier, anekdoty. Det ska tillstås att de ofta är mycket underhållande. Trots detta är jag väldigt glad över att få vila öronen hemma i Moskva just nu.

Nedan några bilder av mig i trädgården hemma hos en god vän i Donetsk, av landskapen utanför Torez, av en kilometerlång bilkö utanför Artiomovsk och av den fantastiska blomsterprakten på ängarna och fälten i Donbass. Vallmon blommar just nu och det är praktfullt.

Mer om kriget och om den nya verkligheten i Donetsk får ni läsa i Hbl och SvD inom kort.

 

i trädgården liten

landskap litenbilkö liten blomsteräng liten

Slutet av maj och början av juni är alltid en speciell tid i Moskva. Då kommer sommaren, den Moskvasommar som i år infann sig med ketchupeffekt. Stötvis gjorde den sitt antåg under hela maj månad. En dag kunde det vara tjugo grader, nästa fem. Man undrade om sommaren alls skulle komma. Man drog upp kragen tätare kring halsen.

Nu är den här. På morgonen vaknar man av att sovrummet är alldeles upplyst av solsken. Utanför mitt hus blommar en vildvuxen rabatt av hundlokor, ormbunkar och enorma rabarberblad. Tanterna och farbröderna i huset sitter på ljugarbänken dagarna i ända och håller koll på alla som passerar. (Det gjorde de redan i våras men då var det för kallt för att sitta ute långa stunder. Nu håller de jour timmar i sträck)

Kvällarna är ljusa. I lördags vid tiotiden på kvällen promenerade jag över bron som ligger invid Kristi frälsar-katedralen. Den var full med flanörer som tog selfies mot den blekrosa kvällshimlen och förälskade par som gick hand i hand. Uteserveringarna invid floden var proppfulla, vi kom inte in på en enda. Man måste vara ute i väldigt god tid för att få plats vid en uteservering vid Moskvafloden en fredag eller lördag kväll i juni.

På Gogolbulevarden har schackborden ställts fram. Där sitter gubbar med klockor som mäter tiden bredvid sig och funderar över sitt nästa drag. Traditionen att spela schack utomhus sommartid har jag också sett på Balkan och i Kaukasien. Det är mycket sympatiskt.

Lekplatserna i mina kvarter är däremot gapande tomma. Alla barn har åkt ut till mor- och farföräldrar på datjan. Så gör de flesta ryska föräldrar – om det bara finns en mormor eller farmor med datja skickas barnen ut på landet hela sommaren. Det är en speciell tid då mor- och farföräldrarna får rå om barnbarnen helt och hållet, medan föräldrarna är fria och lediga när de kommer hem från jobbet.

Vi har för övrigt anammat det ryska mönstret i vår familj. Alla parter är mycket nöjda med arrangemanget.

frälsarkyrkan litenmoskvafloden litenblommande träd litenschackspelare liten

För någon månad sedan förde jag ett fasligt liv om min nya sparkcykel i den här bloggen. Jag påstod att det var en av mina bästa investering någonsin och det vidhåller jag fortfarande.

Dock kan jag tala om att det lönar sig att köpa ett litet dyrare märke på en gång. Min första sparkcykel började skramla och bära sig märkligt åt efter några veckor. En god vän som är kameraman och mycket praktisk plockade isär den och konstaterade omedelbart att det var ett söndagsexemplar jag hade fått.

– Lämna den tillbaka till butiken. Livsfarlig grej, sade han och viftade med en tunn liten spik som var det enda som höll ihop styrstången med resten av konstruktionen.

Sedan monterade han ihop den igen. Jag lovade åka till butiken med åbäket, men jag har ju bråttom jämnt. Under tiden fortsatte jag att använda samma sparkcykel, trots att den skramlade värre för var dag som gick.

En vacker dag då jag bar den nerför trappan ramlade framhjulet av helt apropå. Jag åkte till butiken med eländet. Försäljaren konstaterade bara ”brak”, det vill säga förfalskning, sade att den hör hemma på sophögen och gav mig pengarna tillbaka. Jag försökte påpeka att han hade sålt en livsfarlig tingest till mig, att jag kunde ha stått på huvudet i en nedförsbacke om hjulet hade råkat falla av just då. Han förstod inte vad jag bråkade om. ”Det förekommer alltid förfalskningar.”

Några veckor senare köpte jag en ny sparkcykel i samma affär (Sportsmaster heter den). Jag talade om för försäljaren att jag inte ville vara med om samma sak en gång till. För säkerhets skull upprepade jag det några gånger. Han himlade med ögonen åt den påstridiga bruden. Nu ska ni få ett fullgott exemplar, lovade han.

Samma eftermiddag gick det inte längre att svänga på styrstången. Den hade fastnat i en riktning. Jag åkte tillbaka till samma butik och frågade försäljaren om det verkligen är omöjligt för Sportsmaster att sälja mig en enda fungerande sparkcykel. Han tittade upp från tennisracketen som han höll på att sätta snören i och svarade:

– Ja. Det finns aldrig några garantier. Men om jag var ni skulle jag åka till Decathlon. Deras sparkcyklar är bättre än våra.

Jag fick pengarna tillbaka för andra gången och tackade för den senkomna uppriktigheten.

I morse åkte jag till Decathlon, en fransk kedja, och köpte min tredje sparkcykel. Den är betydligt tyngre än de båda första men känns väldigt smidig. Tillverkad i Kina precis som de båda andra.

Jag vågar inte hoppas på bättre tur med den. En för- och eftermiddag har den åtminstone hållit. Men nu ska jag åka hem så vi får hålla tummarna att den inte tappar ett hjul.

Förra veckan besökte jag Kiev och åt bland annat lunch med ukrainska parlamentets talman, Oksana Syroid. Jag hittade henne i ett enormt arbetsrum i parlamentet med ett omfångsrikt skrivbord, stoppade läderfåtöljer och Ukrainas statsvapen på väggen. Ett typiskt arbetsrum för postsovjetiska ledare – med vissa skillnader.

– När jag flyttade in hit bad jag om att få en bokhylla. De sade att jag var den första som någonsin hade beställt en sådan möbel, konstaterade hon.

I bokhyllan hittade jag böcker i statskunskap – till exempel ”Political order in changing societies” av Samuel Huntington och ”Political science – State of the Discipline” av Katznelson &Milner. Syroid har också hängt upp modern ukrainsk konst på väggarna, bland annat en tavla av Vlada Ralko som är en av Ukrainas kända konstnärer.

I samma arbetsrum jobbade tidigare Viktor Medvetjuk, som nu leder den pro-ryska organisationen ”Ukrainas val” och är god vän med Vladimir Putin. Putin är gudfar åt Medvetjuks barn. Nu har alltså samma rum övertagits av det ukrainska parlamentets första kvinnliga talman, som har skrivit sin magistersavhandling i juridik för Ottawa university i Kanada och tidigare jobbade för den Sorosfinansierade NGO-organistaionen Ukrainian Legal Foundation. Det är en intressant illustration av hur den politiska makten har förflyttats i Ukraina. (Även om det inte betyder att alla som sitter på höga positioner i Ukraina har samma bakgrund som Syroid eller att de alla är lika kompetenta som hon när det gäller lagstiftning.)

Vi åt lunch i parlamentets matsal, grönsakssoppa och panerad gös. Vi diskuterade om de nya antikommunistlagarna (som ni får läsa mer om i Hbl och SvD). Syroid ansåg att kritiken som har luftats mot dem i Europa bygger på missförstånd. Men hon medgav att lagen är illa genomarbetad och antagen i all hast. Det är över huvud taget ett problem med det ukrainska parlamentet – lagar antas ofta alldeles för snabbt och utan ordentlig debatt. Ukraina är visserligen i sig ett land där det förekommer väldigt mycket debatt. Problemet är att den inte sällan går ut på att folk dänger varandra i huvudet med symboler istället för att försöka komma fram till gemensamma beslut.

I Kiev blommade kastanjeträden. Det var roligt att vara tillbaka, trots oron som bland annat min taxichaufför luftade om chockhöjda el- och gaspriser. De slår särskilt hårt åt pensionärer vars pension ofta är i ungefär samma storleksordning som de nya gas- och elräkningarna. Att el och gas inte längre subventioneras är en del av den smärtsamma EU-anpassningen, något som jag hoppas få skriva mer om nästa gång jag åker till Ukraina.

Nedan ett foto på mig och parlamentets vice talman Oksana Syroid.

 

oksana o jag liten

På läsarnas begäran publicerar jag en översättning på ryska utrikesministeriets uttalande angående de nordiska försvarsministrarnas gemensamma artikel i Aftenposten om fördjupat försvarssamarbete. Uttalandet lades ut på ryska utrikesministeriets hemsidor i dag. Nedan först min översättning, därefter den ryska texten samt länken.

För att skapa en mer naturligt svensk språkdräkt valde jag att översätta så att jag ibland delade upp en lång mening i två kortare.

 

Ryska utrikesministeriets svar på de nordiska ministrarnas artikel i Aftenposten

Naturligtvis har den gemensamma artikel som Danmarks, Norges, Finlands och Sveriges försvarsministrar samt Islands utrikesminister har låtit publicera i norska Aftenposten väckt uppmärksamhet. I artikeln talar man om nordeuropeiskt samarbete inom försvar och säkerhet. Varje stat har utan vidare suverän rätt att fatta egna beslut i dessa frågor. Men i motsats till förr har det nordeuropeiska försvarssamarbetet nu riktat sig mot Ryssland, vilket kan undergräva det konstruktiva samarbete som vi har arbetat upp i Nordeuropa under flera tiotals år. Särskild oro väcker den allt starkare tendensen hos Sverige och Finland att närma sig militäralliansen Nato, trots att de officiellt inte ingår i krigsallianser.

Istället för en öppen och konstruktiv dialog, med målet att finna gemensamma lösningar för att stärka säkerheten i norra Europa och på hela kontinenten, inklusive en lösning på den inre ukrainska konflikten, tvingar man på invånarna i de nordiska länderna ett öppet konfrontativt förfaringssätt.

12.4 2015

 

http://www.mid.ru/brp_4.nsf/newsline/793508C5DF9E548D43257E25003B0C16

Комментарий МИД России в связи со статьей министров стран Северной Европы в газете «Афтенпостен»
696-12-04-2015

Разумеется, обратили внимание на совместную статью министров обороны Дании, Норвегии, Финляндии, Швеции и Министра иностранных дел Исландии, опубликованную на днях в норвежской газете «Афтенпостен», в которой речь идет о североевропейском взаимодействии в области обороны и безопасности. Решение вопросов в этой сфере, безусловно, – суверенное право каждого государства. Но в отличие от прошлых лет североевропейское оборонное сотрудничество стало позиционироваться как направленное против России, что способно подорвать накопленный за последние десятилетия позитив конструктивного взаимодействия на Севере. В этом контексте особую озабоченность вызывает также усилившаяся тенденция сближения с военным блоком НАТО Финляндии и Швеции, официально придерживающихся политики неучастия в военных союзах.

Вместо открытого и конструктивного диалога, направленного на поиск совместных решений в области укрепления безопасности на Севере Европы и на континенте в целом, включая урегулирование внутриукраинского конфликта, общественному мнению жителей Северных стран навязываются откровенно конфронтационные подходы.

 

 

 

Det är vår i Moskva. Vår! Bar asfalt och sol! I våra kvarter hörs rentav fågelkvitter.

Så fort snön smälte bort i första omgången (sen kom den visserligen tillbaka) köpte jag min dotter och mig varsin sparkcykel. På ryska heter det samokat, vilket betyder ungefär något som rullar själv. De är populära framför allt bland Moskvabarn som ofta åker sparkcykel i parken. Men också många vuxna använder dem som ett behändigt sätt att förflytta sig korta avstånd inom stan. Jag har suktat efter en samokat ända sedan vi flyttade till vårt nuvarande hem som ligger precis mitt emellan två metrostationer med längsta möjliga avstånd till bägge två. Det tar ca tjugo minuter att gå och jag är en otålig människa.

Nu har snön definitivt smält och jag använder min samokat dagligen. Resan till metron har halverats – numera går den på tio minuter. Det betyder att mina dagliga jobbresor har kortats med tjugo minuter totalt. Känslan av att susa fram på sin samokat går inte att beskriva. Det behövs bara en minimal nedförsbacke för att den ska rulla fort som blixten och jag står med ena foten på skenan och den andra foten elegant höjd ovanför bromsen på bakhjulet för att kunna sänka farten om det behövs. Jag flyger förbi en massa långsamma fotgängare och känner mig som södra Moskvas okrönta fartdrottning.

(I uppförsbackar är det däremot tungt. Jag är alldeles svettig när jag kommer till jobbet. Mycket bra med daglig motion.)

Nere i tunnelbanan går det med blixtens hastighet att röra sig mellan olika stationer med hjälp av sparkcykeln. (Dock inte under rusningstid.) I  den snobbiga mataffären Azbuka Vkusas salar glider jag ljudlöst fram. Det är bara vakternas ”Devusjka!” som ljuder. Jag antar att de tycker att jag borde sakta ner men eftersom de inte hinner springa ikapp mig har jag aldrig fått veta vad de vill.

Känslan av att susa förbi folk som sitter i sina Mercedes och Hummers i trafikstockningar i centrala Moskva går inte att beskriva. Där får de sitta i sina avgaser som de själva producerar med sina jättebilar. Själv tar man sig fram snabbt, miljövänligt och elegant. Eftersom jag under flera år har fört ett Don Quijote-krig mot den vansinniga privatbilismen i Moskva känner jag en outsäglig triumf under dessa tillfällen och en liten, liten förhoppning att ens någon ska inspireras till att lämna bilen hemma och köpa en vacker liten sparkcykel.

Som ni hör har jag blivit rätt kaxig vilket naturligtvis straffar sig. I förrgår stod jag på näsan med min samokat precis vid ett övergångsställe, mitt framför en bil. Den trevliga chauffören hade som tur saktat farten, vilket inte är någon självklarhet i Moskva. Jag fick blåsa på mina onda knän och inse att min kollega och goda vän på Sveriges radio, Maria Persson Löfgren, har rätt i att jag borde skaffa hjälm.

Njut av våren kära läsare och rör er i den!

Bifogar bilder på min dotter och mig i parken med våra sparkcyklar, samt mig själv på väg till jobbet med datorn i ryggsäck och smutsiga knän efter en vurpa.

samokat liten igen

bild (2) kopia

Jag är just nu i Kiev efter att ha tillbringat några dagar i Kramatorsk och Artiomovsk i östra Ukraina. Om situationen där kan ni läsa i de här reportagen: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-trodde-att-fronten-var-langt-borta_4331051.svd,

och här: http://hbl.fi/nyheter/2015-02-13/720611/vi-forlorar-pa-vapenvilan

Här i Kiev hade jag glädjen att träffa Jura, en ung kille som var min chaufför i Donetsk i somras. Nu har han flyttat till Kiev. Orsaken är att han tidigare har varit aktiv i en medborgarrörelse mot korruption inom polisväsendet. De här poliserna jobbar nu för separatistregimen. Jura insåg att han var i farozonen. Efter att ha blivit hotad beslöt han att flytta.

Nu letar han efter jobb i Kiev. Han är engelskkunnig och har högre utbildning men kan inte ens få ett jobb som  chaufför.

– Varje gång jag säger att jag är från Donetsk blir det kalla handen. Det var samma sak när vi skulle hyra bostad. Flera hyresvärdar meddelade att de inte tar hyresgäster från Donbass. Det känns kymigt.

Till saken hör att Jura är en ukrainsk patriot som aldrig har stött separatisterna. Han var också med på Majdan och demonstrerade mot Janukovytj. Den saken har han aldrig dolt och det var också var en av orsakerna till att han såg sig tvungen att lämna Donetsk, eftersom han i separatistregimens ögon var en förrädare. Men väl här i Kiev ses han som en potentiell femtekolonnare. Det är så sorgligt att jag saknar ord. Klyftan mellan ukrainarna vidgas ständigt och det kan få farliga följder om inget görs.

– Många från Donbassområdet flyr till Kiev och det har lett till sänkta löner. Jag förstår att Kievborna inte gillar det. Samtidigt känner jag en stor irritation över att de är så totalt okunniga och ovetande om vad vi har blivit utsatta för. Jag kan till och med komma på mig själv att tänka: om de en enda gång fick veta hur det känns att bli beskjuten med raketer i sitt eget hem. Att lägga sig på kvällen och inte veta om man kommer att vakna, sade Jura medan han drack kaffe och jag åt pelméer på ett café invid Kievs huvudgata Chresjtjatyk.

Innan jag träffade Jura tog jag en promenad längs Institutskagatan där de fruktansvärda dödsskjutningarna skedde den 19-20 februari i fjol. Om några dagar har det gått exakt ett år sedan dess och gatan är full med fotografier, ljus och minnestavlor.

På en av minnestavlorna läste jag namnet:

Soltjanik Bohdan Zynovijovtij, 29 år, född i Staryj Sambir, Lvivdistriktet

Jag vet redan vem Bohdan var eftersom jag intervjuade hans bästa vän i Moskva för några veckor sedan. I kväll flyger jag till Lviv och i morgon ska jag träffa hans fästmö och pappa.

Jag vet att undervisade i historia på universitetet, att han skrev dikter, att han älskade att vandra i Karpaterna och att han var tyst och eftertänksam som person. Att han hade studerat i Polen och att han var populär och känd i sin hemby Staryj Sambir. Jag har läst hans dikter, de flesta på ukrainska och några på ryska.

Och så vet jag att han dog på Institutskagatan efter att ha fått splitter av en kula i halsen den 20 februari 2014. Kulan slet upp halspulsåldern och han förblödde inom några minuter.

Jag ser mycket fram emot att träffa hans familj men jag stålsätter mig också. Det kommer troligen att bli en av de svåraste intervjuer jag har gjort därför att jag själv var med på Majdan när människorna sköts, en efter en. Många av dem var helt obeväpnade. Bohdan var det.

Bifogar foto på minnestavlaminnestavla litenn. Nu flyger jag till Lviv. Ni får läsa mer om Bohdan i Hbl och SvD.

Medan fransmännen marscherade mot extremism och morden på Charles Hebdo gick jag till judiska centret i Moskva för att lyssna på författaren, litteraturvetaren, debattören och demokratiaktivisten Dmitrij Bykov. Han skulle tala om Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”, en roman som jag läste för några år sedan men som har så många trådar att jag hade glömt bort en hel del. Jag snabbrepeterade skamset intrigen på nätet innan föreläsningen började.

(I all korthet handlar romanen om en ytterst obehaglig, egenkär och liderlig gubbe, Fjodor Karamazov, och hans fyra söner som har olika mödrar. En av dem är oäkting, fadern har barmhärtigt nog anställt honom som lakej. Så mördas Fjodor Karamazov och alla blickar riktas mot den äldsta sonen Mitja som har stulit pengar av honom. Mer ska jag inte avslöja just nu, förutom att det är en typisk Dostojevskijroman med ständiga hysteriska utbrott, evighetslånga svettiga bekännelser som får det att krypa i en och ett ihärdigt utforskande av människans mörkaste egenskaper.)

Jag noterade med glädje att judiska centret inte hade höjt säkerheten. Bara metalldetektor och en vakt. Det kändes som en seger i dagens situation.

Bykov gjorde entré på scenen klädd i jeans och tröja och sade med ett gemytligt leende:

– Det känns extra bra att hålla en föreläsning om Dostojevskij här på judiska centret. Han gillade ju inte oss som ni vet.

(Dostojeveskij var en känd antisemit, något som var normalt för hans tid. Problemet i sig har inte försvunnit.)

Sedan satte han i gång. Dostojevskij, som både i Ryssland och Europa hålls för en av de allra största författarna genom tiderna, är enligt Bykov överskattad.

– Jag ska tala om en hemlighet för er – Dostojevskij är inte den stora författare som alla kallar honom. Han är på sin höjd en god 1800-talsförfattare. Hans produktion går inte att jämföra med Tolstojs eller Turgenjevs. Alla hans böcker är likadana. Karaktärerna är antingen brottslingar eller helgon. Det finns ingen polyfoni hos Dostojevskij, ingen kör av röster, alla karaktärer har samma röst. Dessutom klarar författaren själv aldrig av att hålla mun.

Bykov har väldigt svårt med ”det eviga gudssökandet” hos Tolstoj.

– Det enda han gör är att leta efter gud. Gud står framför dig. Det vet Tolstoj. Men Dostojevskij bara letar och letar. Dostojevskij ansåg att världen av sjuk, vilket berodde på att han själv var det. Alla dessa ändlösa monologer är ett resultat av att han dikterade sina böcker för Anna Grigorjevna (hustrun). Man märker väldigt tydligt att replikerna är utkastade i vredesmod och ackompanjerade av klunkar svart te och bloss på turkiska papyrosser. Därför upprepar Dostojevskij sig själv hela tiden.

Bykov redogjorde för sin tolkning av karamazovsjtjina, det vill säga temat i Bröderna Karamazov. Han översätter karamazovsjtjina med ett ord: liderlighet.

– Liderlighet betyder inte bara sexuell gränslöshet. Det betyder att man över huvud taget inte har några gränser. Dessutom njuter man av det. Man njuter av att vara ett as, av att plåga och förödmjuka andra. Det här är vad Dostojevskij skriver om och han har fått västvärlden att tro att just detta element är det grundläggande i den ryska själen. Först plågar man andra, sedan ska man inse vad man har gjort och ångra sig. Men det här har ingenting med den ryska själen att göra! Det är uslingarnas svarta pr-lakejer som har lyckats få oss att tro att Dostojevskij är en stor författare! utropade Bykov till en något konfunderad sal.

Bykov anser att Dostojevskijs upphöjande av karamazovtsjtjina är karaktäristiskt för 1800-talet och att det även är roten till dagens problem i Ryssland. Om jag alltså har förstått Bykov rätt. Jag får erkänna att jag hade fullt upp med att hänga med och lärde mig flera nya ryska ord på kuppen. (Razvrat = liderlighet, gnusnyj = tarvlig)

Jag är inte lika beläst som Bykov. Men något säger mig att han precis som många andra ryssar som älskar och hatar sina klassiker inte skulle tillåta någon annan gå fram på de här sättet med Dostojevskij. Han får. Det är ju hans Dostojevskij.

Till sist sade Bykov:

– En sak ska sägas om Dostojevskij. Han behandlade sin hustru väl. Han lät karaktärerna i sina böcker vara svin, men sin fru var han snäll mot. Tolstoj gjorde tvärtom. Tack för mig!

 

bykov liten