Moskvabloggen

Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
Header

Jag fick precis ett samtal av Sergej Markov, analytikern och Putinsändebudet som jag intervjuade för någon vecka sedan i Hbl och SvD. Intervjun fick enormt genomslag och citerades av alla de stora tidningarna inte bara i Finland och Sverige utan även i Norge, Danmark och Estland. Ni kan läsa den här: http://hbl.fi/nyheter/2014-06-08/616261/vill-ni-vara-med-och-starta-ett-tredje-varldskrig

Nu ringde alltså Markov.

– Kan ni förklara varför det har blivit ett sådant liv om den här intervjun?  Jag har till och med blivit uppringd av BBC.

– Det var nog för att ni sade att om antisemitismen startade andra världskriget så kan russofobin starta ett tredje.

– Jag förstår det ändå inte. Russofobin är ett känt problem.

– Det handlar om att man i väst uppfattar det så här: När ni säger ”russofobi” menar ni egentligen kritik mot Kreml.

– Det menar jag inte. Det är två skilda saker.

–  Jaha.

– Sergej Lavrov (utrikesministern) sade till mig att den här intervjun förföljde honom överallt när han var i Finland. De frågade också om den på presskonferensen. Han svarade att det finns många olika åsikter i det ryska medborgarsamhället.

– Ja. Han sade också att han inte tvivlar på att ni har blivit rätt citerad.

– Lavrov vet var jag står, sade Markov.

Vi avslutade samtalet.

Markov verkade inte vara missnöjd. Han verkade vara uppriktigt förvånad.

På finlandssvenska finns det utmärkta ordet håsabytta, en person som ibland har lite för bråttom för att tänka efter och vara noggrann. Jag är tyvärr urbilden för denna person.

I dag fick jag veta att Memorial har dragit sig ur Moskvas internationella bokmässa efter att ryska kulturministeriet försökte få dem att censurera sitt program. Bland annat en (rysk) pjäs om kärlek ansågs uppmuntra till homosexualitet. Memorial meddelade att de inte kan gå med på kulturministeriets krav och förflyttade prompt hela dagens program till Kafe Mart, en av Moskvas trevligaste restauranger. Jag tittade på programmet, fick syn på en diskussion med Simon Sebag Montefiore och blev själaglad. Hans bok ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” är bland de bästa jag har läst på området. (”Unge Stalin” är också läsvärd men inte lika bra.) Även om Montefiore också har skrivit sämre böcker – ”Sasjenka” borde aldrig ha skrivits om ni frågar mig – så är han en person jag väldigt gärna vill se och lyssna till.

Hals över huvud tog jag metron in till stan. Väl framme twittrade och facebookade jag upphetsat att jag skulle få lyssna på Montefiore. Jag satte mig i främst raden och spanade ivrigt. Var var Montefiore?

Åtminstone var han inte i Moskva. Det hade nämligen aldrig varit meningen att han skulle delta. Debatten fördes av ryska historiker om hans bok ”Unge Stalin” som nyligen har kommit ut på ryska.

Ibland längtar jag tillbaka till den tid då twitter och facebook inte möjliggjorde det för håsabyttor att demonstrera för hela världen att de inte har tid att läsa innantill.

Diskussionen var dock väldigt intressant att lyssna till. Alla tre ryska historiker – Aleksandra Archiopva, Olga Edelman och Oleg Chlevnjuk – var överens om att Montefiore har vissa svagheter. Samtidigt konstaterade de att det inte finns någon som han på ryska.

– Han blandar urskiljningslöst ihop flera olika, varandra uteslutande källor, sade Archipova.

– Han gör ständiga subjektiva bedömningar och man får hela tiden vara på sin vakt mot dem, sade Edelman.

– Han sysslar främst med megaprojekt och är skicklig på att göra pr. Han är ofta slarvig och okunnig om den historiska bakgrunden. Ändå är hans böcker om Stalinepoken mer sanningsenliga än den förskräckliga apologetiska litteratur som nu sprids i våra bokhandlar sade Chlevnjuk.

Debattledaren efterlyste en rysk Montefiore som kan skriva lika medryckande men samtidigt är en seriös historiker. Chlevnjuk konstaterade att ryska historik lärde sig skriva oläsligt under sovjettiden och att det tar tid att göra sig av med den här traditionen.

Det var en mycket bra eftermiddag. Trots att den tillbringades utan Montefiore.

Anlände till Kiev i svinottan efter en skakig natt på tåget mellan Lviv och Kiev. Fotografen Niklas Meltio och jag hade först tillbringat två dagar i Donetsk. Vårt reportage därifrån kan ni läsa här: http://hbl.fi/nyheter/2014-05-21/609061/ostra-ukraina-splittrat-infor-presidentvalet.

Därefter åkte vi till Lviv i västra Ukraina, en av de vackraste städer jag vet med sina kullerstensgator, sin fantastiska arkitektur, sina caféer, konditorier och framför allt: sin humor. Den stora hiten i Lviv inför presidentvalet är Putin i choklad. Han står krönt med tsarkrona och gömmer en bomb bakom ryggen. Putin säljs i tre varianter: mörk choklad, mjölkchoklad och vit choklad. Han går åt som smör och chokladfabriken hinner inte möta efterfrågan. Om detta kan ni läsa mer här: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/presidentvalet-i-ukraina_3584204.svd?sidan=5.

Nu är vi i Kiev och har gjort en tur på Majdan. Det kändes märkligt att vara tillbaka. Sist jag var här i februari var det svinkallt och Majdan såg ut som ett sotigt månlandskap. Utbrända bilvrak, brinnande bildäck. Nu är allt städat och fint, tälten är kvar men har minskat i antal. Ett gammalt bilvrak har placerats ut mest som prydnad, en påminnelse om vad som varit.

Vid scenen hittade jag ett plakat med bilder på alla de döda från sammandrabbningarna i februari. Jag studerade bilderna noggrant därför att en av de döda minns jag fortfarande – en mörk kille med ett alldeles ungt och rent ansikte.

Han fanns där. Ivan Tarasiuk hette han. Från Volyn, 21 år gammal. Avled den 20 februari av skottskador. Det var honom jag såg samma dag under en filt på Chresjtjatyk.

Jag stod stilla ett kort ögonblick. Så gick vi vidare.

På hotellet där vi bor väntade mig en överraskning i bagagerummet – min gamla hjälm som jag hade på Majdan. En orange byggarbetarhjälm med texten ”Slava Ukraini” som någon plockade upp ur en pöl och placerade på mitt huvud den 19 februari då jag hamnade mitt i ett stenregn. Den rymdes inte med i packningen då jag åkte hem så jag lämnade den på hotellrummet.

– Min hjälm! Ni har sparat den! utbrast jag.

– Javisst. Det är ju historia, svarade tanten i receptionen stolt.

Hjälmen luktade fortfarande rök. Jag stoppade den i väskan. Den här gången ska den sparas.

bild-4 kopia 8

bild-4 kopia 4 hjälm liten

putin choklad liten

I går träffade jag en av mina bästa ryska väninnor över ett glas öl på Strelka. Det är en restaurang på ön Bolotnyj ostrov (Kärrholmen) mitt i Moskvafloden. Förr var det ett fabriksområde, här låg till exempel chokladfabriken Krasnyj oktjabr (Röd oktober) som gjorde den berömda Aljonka-chokladen. Nu har ön blivit ett hippt nytt Moskvakvarter med barer, restauranger, utställningar, ateljéer och redaktionen för den oppositionella tv-stationen Dozjd. (Mot alla odds kämpar den fortfarande på.)

Mitt emot ön ligger den berömda Kristi frälsare-kyrkan med sina tunga, sensuella kupoler, upplyst i mörkret som en massiv fästning.

Olga och jag åt tapas och drack öl. Som nästan varje gång vi träffas nu för tiden talade vi om Ukraina.

– Det är som att gå på ett minfält, sade Olga. Jag har både ukrainska och ryska kolleger på jobbet och vad jag än säger tolkas fel. Det är obehagligt.

Jag svarade henne att jag känner igen mig. Också jag har många ryska och ukrainska vänner och ibland upplever jag att jag sviker dem allihopa. Mina ukrainska vänner när jag rapporterar om Kievregeringens misslyckanden, som trots allt är ovedersägliga. När jag intervjuar folk ur Högersektorn, som ofta har rätt obehagliga åsikter. Jag måste intervjua dem, det är mitt jobb. Men när jag tänker på mina ukrainska vänner svider det i mig. Jag vet vad de skulle säga: Men varför kan du inte skriva att de ofta har varit vårt enda skydd? Att deras roll inte är så entydig? Jag har beskrivit det också, men hur ska jag som journalist kunna dölja att många av dem har en våldsideologi?

Mina ryska vänner när jag rapporterar om östra Ukraina och bland annat använder ordet separatister. För det är ovedersägligt att större delen av ledarna för de väpnade grupperna i Donetsktrakten är separatister. De vill inte tillhöra Ukraina. Samtidigt vet jag att bland vanliga människor i Donbass är vanligaste kommentaren: ”Jag är inte emot Ukraina, jag vill inte bli en del av Ryssland.  Vad jag är emot är den nya regeringen i Kiev.” De här människorna är varken separatister eller terrorister utan medborgare som på goda grunder anser sig ha blivit svikna av sin regering.

Det är fullständigt omöjligt att i varje artikel ge hela bilden, att varje gång vara hundraprocentigt rättvis mot alla. Vad jag däremot försöker åstadkomma är en rättvis helhetsbevakning. Men det ändrar inte på att jag aldrig någonsin har känt mig så otillräcklig som journalist som nu.

Och så är det en annan sak. Mitt förhållande till Ryssland.

- Jag har aldrig haft några illusioner om Putin eller den ryska staten. Men jag har haft en känsla av att det kan bli annorlunda. Nu har jag inte längre det. Den där kittlande mystiken jag alltid har känt med Ryssland finns inte. Istället upplever jag en plötslig aggressivitet mot Ryssland, som finländare. Fatta så primitivt det är. Jag vill inte känna så men jag gör det, sade jag till Olga.

Hon lyssnade, tigande.

- Förstår du. Jag har fått en känsla av att det här landet, landet jag älskar, även skulle kunna invadera Finland. Mitt land. Den känslan har jag aldrig tidigare haft. Att det handlar även om mig. Att vi måste försvara oss. Jag vill inte känna så men jag kan inte värja mig mot det.

Olga, en klok person, sa inte så mycket. Det finns saker som man inte alltid måste kommentera.

Vi satt kvar och pratade. Vi var överens om att vänskap, kärlek och förhållandet till familjen är det viktigaste av allt. Sedan ville Olga bjuda mig på en taxi hem men jag hade redan bestämt mig för att ta metron. Jag ville vandra  i den upplysta Moskvanatten över gångbron till Kristi frälsare kyrka.

Trappan upp till bron var avspärrad med en järngrind. Fördömt! tänkte jag tills jag fick se att någon påhittig person med starka kroppskrafter behändigt hade vidgat spjälorna så att en vuxen person med lätthet kunde slinka igenom. Uppe på bron stötte jag på en ny järngrind. Med vidgade spjälor.

Då log jag och tänkte på allt jag fortfarande älskar med Ryssland.

Sedan promenerade jag över floden. Natten var ljum och mörk. Den massiva Kristi frälsare-kyrkan tornade upp sig framför mig, dess imposanta, gyllene kupoler och marmorväggar signalerade makt och överhet. Medan jag passerade kyrkan tänkte jag på fem unga kvinnor som hade hållit en punk peformance här, fem unga kvinnor som än en gång bevisade det jag nu måste upprepa för mig själv, ibland tvinga mig själv att minnas:

Det finns alltid ett annat Ryssland.

Jag landade i Odessa för några timmar sedan, efter att första ha varit på väg till Donetsk. Efter beskedet om den fruktansvärda branden i fredags bokade jag om min biljett.

Planet mellanlandade på Boryspil flygplats i Kiev och jag fick gå genom passkontrollen. Gränsvakten frågade vad jag ska göra i Ukraina. Jag sade att jag var journalist.

– Ni bor i Moskva?

– Ja.

–Kom med här.

Jag har aldrig blivit kontrollerad på det sättet på Boryspil tidigare, men jag var inte alls förvånad. I den situation Ukraina befinner sig i just nu  är det inte så konstigt att de vill ha koll. Jag fördes in i ett litet rum och en blond, ung kille frågade om jag hade någon journalistlegitimation med mig. Jag drog fram mitt presskort och i ett infall av skojfriskhet tog jag även fram en rysk översättning av min bok, ”De är inte kloka, de där ryssarna” som jag hade med i väskan. Den brukar jag ofta ha den med mig att ha som gåva. (Tyvärr hade jag inte kvar några ex av den ukrainska översättningen, vilket grämde mig.)

– Här får ni se min bok. Vad tycks? Jag är författare också.

Gränsvakten tittade strängt på boken. Så drogs hans mungipor upp i ett leende.

– Har ni fler ex av den här boken? Kan jag inte få ett?

Det fick han förstås. Därefter eskorterade han mig genom passkontrollen.

O vad jag älskar Ukraina.

P.S. Ni kan läsa min senaste rapport från Odessa här:

http://hbl.fi/nyheter/2014-05-03/601806/odessa-i-chock-efter-dodsbrand

 

Igor Strelkov, kommendören för separatisterna i Slovjansk, är inte underrättelseofficer. Däremot rysk officer med stor krigserfarenhet. Det skriver Komsomolskaja Pravda i dag, efter att för några dagar sedan ha publicerat en stor intervju med den så kallade överesten som leder den väpnade milisen i Slovjansk.

Komsomolskaja Pravda avfärdar den ukrainska underrättelsetjänstens påstående att Strelkov arbetar för den ryska militärens säkerhetstjänst GRU (Glavnoje Razvedyvatelnoje Upravlenie). Däremot är han yrkessoldat som har slagit i Transnistrien 1992 samt i andra tjetjenska kriget som inleddes 1999. Dessutom stred han i inbördeskriget i forna Jugoslaven 1993. Komsomolskaja Pravda skriver enbart att han var i ”Bosnien” sagda år men man kan anta att han liksom många andra ryska legosoldater stred på serbernas sida. Till Slovjansk kom han direkt från Krim där han hade varit med och lett milisgrupper.

Vidare är Strelkov mycket förtjust i rollspel och har deltagit i fiktiva slag från första världskriget (se nedan). Strelkov är av allt att döma hans rollspelsnamn (streljat=skjuta). Enligt uppgifter i ukrainsk press är han född Girkin.

Exakt vilken roll Strelkov har haft i ryska armén framkommer inte. Om det stämmer att han var med om kriget i Tjetjenien har han definitivt slagits i ryska armén. I Transnistrien och Bosnien lär han ha krigat med legosoldater.

Vad ska man dra för slutsats av allt detta? Att Strelkov sannolikt är detta och troligen mycket mer. Jag tror inte att hela sanningen om denna enligt KP ”artiga, tankfulla man” fortfarande har kommit fram, eller om vilken hans roll var i mordet på Volodymyr Rybak.
bild kopia 7

Skärmavbild 2014-04-29 kl. 15.21.40

Jag får ofta frågor om hur jag kan vara så säker på att Ryssland verkligen är inblandad i skeendena i östra Ukraina. Faktum är att indicierna presenteras av de militära ledarna själva. En överste i Slovjansk vid namn Igor Strelkov gav för några dagar sedan en intervju till bland annat Komsomolskaja Pravda (se nedan).

Skärmavbild 2014-04-29 kl. 15.21.40

Den ryskkunniga kan läsa intervjun här: http://www.kp.ru/daily/26225.7/3107725/

Enligt den ukrainska underrättelsetjänsten är Igor Strelkov överste i GRU (Glavnoje Razvedyvatelnoje Upravlenie), det vill säga ryska arméns eget underrättelseväsen. Han ska också ha ett annat efternamn, Girkin. Den ryska nyhetsbyrån Interfax kallar Strelkov för en GRU-officerare som om detta vore ett känt faktum. (http://interfax.com.ua/news/general/201437.html)

Just nu är hans titel kommendör för självförsvaret i Slovjansk. I intervjun med Komsomolskaja Pravda konstaterar Strelkov bland annat att det är han som leder separatisternas militära aktioner i Slovjanskområdet. Separatisterna lyckades nästan skjuta ner en helikopter och håller fortfarande polishuset i staden. Sina vapen har man tagit av ukrainska myndigheter, det vill säga man har plockat dem på sig då man har intagit polishus och liknande.

– Ryssland har inte gett oss en enda automatkarbin, inte en enda patron. Det är den ukrainska armén  och polisen som har skänkt oss alltsammans, konstaterar Strelkov.

Samtidigt säger han hotfullt att hans soldater ”har möjlighet att döda ukrainska soldater”, om de vill. (Vilket skulle tyda på att starka krafter står bakom separatisterna.) Men det vill de inte.

– De är våra bröder. Vi vill inte skjuta på dem, vi försöker undvika det. Det vet vår motståndare och det försöker de utnyttja. Men det finns inga garantier för att vi inte skjuter om vi måste.

Strelkov erkänner öppet att hans trupper har grundats på Krimhalvön. ”Det är inget jag tänker dölja”. I dag består den beväpnade separatistiska milisen enligt översten upp till två tredjedelar av lokala. Här finns också Krimbor och ”flyktingar” från det övriga Ukraina.

Komsomolskaja Pravdas journalist konstaterar att Strelkovs män uppenbarligen inte är några nybörjare, vilket han medger direkt och inte utan en viss stolthet.

– Många har stridserfarenhet, bland annat från Tjetjenien och Centralasien.

Intressant nog konstaterar Strelkov att relationerna mellan den väpnade milisen och ledningen för den så kallade Donetskrepubiken är dåliga.

– Efter att stadshuset hade ockuperats gjorde den nya regeringen ingenting. Men vi är helt enkelt tvungna att samarbeta.

Min slutsats av denna intervju: Vem denne Strelkov än är så leder alla spår till Ryssland. Främst verkar Ryssland hjälpa separatisterna i Ukraina med militärt kunnande och militär ledning. Antalet soldater är mycket mindre än på Krim (där Ryssland hade minst 20 000 soldater), man lämnar rätt mycket i de lokalas händer. Det kan också bli ett problem. Bråk mellan de olika fraktionerna (vilket Strelkov antyder) kan leda till nya oroligheter och utgör eventuellt en större fara än en rysk invasion.

Det är alldeles för länge sedan jag bloggade sist. Orsaken kan stavas Ukraina. Jag har rest fram och tillbaka mellan Moskva och Ukraina som en skottspole hela våren, nu senast var jag i Donetsk.

Men det tänker jag inte skildra nu, utan vad jag vill skriva om är en kråka. En tokstolle till kråka som häckar i ett träd precis invid det fyrfiliga Leninskij prospekt.  Jag ser kråkhonan varje dag genom mitt balkongfönster. När en lastbil kör förbi svajar kråkboet fram och tillbaka i vinden, det ser hisnande ut men helt förnöjd sitter kråkhonan kvar, vid det här laget troligen stendöv och med lungorna fulla med avgaser. Det är ett mysterium för mig hur hon valde platsen för sitt bo men jag antar att hon precis som många andra Moskvabor har en annan tolerans för höga decibelnivåer än undertecknad.

Själv är jag är från landet och där tar man utan förskoning livet av kråkungar eftersom de anses vara skadedjur. Men de här kråkungarna håller jag tummarna för. Nu väntar jag med spänning på att de ska kläckas. Jag måste av allt att döma skaffa en kikare.

Nedan en bild av kråkboet. Ni ser det i trädet mitt i bilden. (Jag hade tyvärr inte ett bättre kameraobjektiv.)

kråkan

bildEtt säkert vårtecken i Moskva är när man börjar känna doften av kemikalier i luften. Dels är det den starka målfärgen som används då bänkar och staket målas om. De målas alltid om på våren och det brukar föregås av att gårdskarlarna står och slår på staketen med järnstänger, så att den gamla målningen att falla av i tjocka flagor. Jag såg detta för någon vecka sedan och kunde knappt tro mina ögon. Sedan målar man helt enkelt på med ny färg, utan att slipa ytan eller besvära sig med annat krafs.

Av denna anledning fäster inte målfärgen ordentligt. Så då är det praktiskt nog bara att slå med järnstänger på staketen nästa år igen för att färgen ska ramla av.

Den andra doften man känner i luften påminner om schampo. Jag kände den i går och förstod inte riktigt varifrån den kom. Men sedan såg jag att vattnet som rann ut ur en stupränna löddrade. Gårdskarlarna håller på att tvätta stuprännorna.

Kort sagt: med liv och lust häller man ut tonvis med kemikalier i avloppssystemen för att hälsa våren välkommen.

(P.S. Jag tycker faktiskt det är ett trevligare sätt att hälsa våren genom att sjunga ”Den blomstertid” än att hälla ut gift i naturen. Hälsningar till alla förkämpar för skolavslutningar befriade från Den blomstertid. Det finns större problem här i världen.)

Jag har precis återvänt från Krimhalvön. Minns inte för vilken gång i ordningen. Jag har slutat räkna mina Ukrainabesök, de lär uppgå till ett tiotal sedan slutet av november. Först till Lviv, sedan till Kiev och nu till Krimhalvön.

Det var länge sedan jag var så här trött. Pajazzon är tom. Jag är slutkörd i kropp och själ. Under hela min journalistkarriär har jag aldrig upplevt en sådan tomhet och samtidigt en besynnerlig känsla av svindel. Jag kan fortfarande inte tro att allt jag har upplevt är sant.

Först såg jag ett lyckligt Majdan. Ungdomar och pensionärer som sida vid sida demonstrerade för ett demokratiskt Ukraina. En lekfull och humoristisk kamp för demokrati.  Glädje, triumf i att vara starka tillsammans.

Natten till den 30 november gick Berkut in och slog demonstranterna blodiga. Sedan dess har ingenting varit som förut.

Demonstranternas motstånd hårdnade. Maskerade ansikten dök upp på Majdan. Påkar, käppar. Dagtid var det fortfarande samma glada, avslappnade stämning, kvällstid vaktades Majdan av dem som var beredda att dö.

Jag kan förstå kompromisslösheten som uppstår då man får nog av att makten inte tar en på allvar och dessutom sänder in beväpnade, kravallutrustade män för att misshandla en. Men ingenting kunde förbereda mig eller någon annan på händelserna knappt tre månader senare.

Den 20 februari på Majdan. Ett kaos av springande, skrikande människor. Skottlossning. Rop som plötsligt kommer närmare:”Doroha doroha!”, ”Bana väg!” Jag tvingas hoppa åt sidan då fyra män springer förbi, bärande på en likblek och troligen dödligt sårad ung man. Han ligger på en matta. Det finns inte tillräckligt med bårar.

Jag minns hans ansikte. Jag minns ansiktena hos de åtta liken utplacerade på Kievs huvudgatan Kresjtjatik under filtar.

Och så: Ryssland invaderar Krimhalvön. Det som alla har varnat för men ingen egentligen kunnat tro på. Det gick så lätt. På några dagar var det klart. Och nu är Krimhalvön under ett annat lands styre, miljoner människor får finna sig i det, finna sig i att byta pass, medborgarskap, identitet. Även om majoriteten troligen hade röstat för Ryssland även i ett fritt val så handlar det inte om det. Det handlar om att det hela skedde i expressfart och utan någon som helst möjlighet till eftertanke. I dag är väldigt många Krimbor oroliga och rädda, och det gäller inte bara krimtatarer. Vad kommer framtiden att föra med sig, med allt vad den kan innebära av stängda gränser till Ukraina, ett nytt påtvingat ryskt pass som man inte ha bett om? Hur ska det kännas att plötsligt befinna sig i en sådan situation? Jag tänker på alla krimtatarer jag har träffat som stolt berättat att deras barn talar har lärt sig ukrainska. Vad ska de nu göra med denna kunskap?

Det ligger någonting overkligt i hur ett land på det sättet över en natt kan övergå i att vara ett annat land. Hur hjälplös och ensam Ukraina stod. Hur passiv västvärlden var. Och hur Ryssland agerar på ett sätt som vi trodde hör hemma i en förfluten värld. Men det gör det i själva verket inte. Att tro att världen i grund och botten har förändrats på detta plan har varit en synvilla från första början.

Men jag är ingen cyniker och jag tror inte att allt är som förr. Att så många ukrainare valde att slåss för sina rättigheter visar att Ukraina inte är som förr. Det är ledarskapet som inte har förändrats. De slog upp en öppen flank för Putin i sitt totala ointresse att försöka ena landet efter den dyrköpta segern på Majdan.