Moskvabloggen

Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
Header

KSF Media har aviserat att många på min tidning får gå på grund av ekonomiskt kärva tider. Vår fackavdelning svarar med att uppmana oss fackmedlemmar att hålla låg profil och inte delta i debatter. Detta eftersom det kan leda till att vi förlorar jobbet.

Det är några saker i det här resonemanget som jag inte förstår.

På vilket sätt räddar man jobb genom att vara tyst?

Efter att man har blivit av med jobbet – vad blev bättre av att man satt tyst och snäll medan det togs ifrån en?

Jag tänker inte vara tyst. Det är självklart att vi Hbl-journalister har något viktig att säga i debatten om Hufvudstadsbladets framtid, och att vi ska göra det. Hbl ska vara en tidning med ambitiös nyhetsbevakning där vi sätter vår egen agenda, med en kvalitativ utrikesbevakning och gedigna kultursidor. För detta krävs resurser.

Därför protesterar jag mot de omfattande nedskärningarna på KSF Media och i synnerhet på min egen tidning Hbl. Oberoende och ambitiösa tidningar är ett av den nordiska demokratins fundament. Konstsamfundets plikt är att stöda gedigen journalistik på svenska i Finland. Att ge ut en tidning som Hbl har en enorm betydelse inte bara för det finlandssvenska utan för hela Finland. Men det har bara betydelse om Hbl förblir en bra tidning, med den egna rösten intakt.

Jag är stolt över att jobba på Hbl, stolt över min tidning. Jag är också stolt över att vara journalist. I vår yrkesetik ingår värnandet om ordets och tankens frihet. Uppmaningar att hålla låg profil tänker jag inte hörsamma. Jag är ytterst förvånad över att de kommer från mitt eget fack.

Att hålla mun och titta åt ett annat håll har aldrig någonsin lett till någonting bra. Inte för den som böjer sin nacke och definitivt inte för hans eller hennes kamrater. En för alla, alla för en är vad det här handlar om. Med ett annat ord kallas det solidaritet.

Ibland måste man bara göra saker för att de är rätt och strunta i följderna, ibland måste man tro mot allt förnuft och vett. Annars kan man hälsa hem.

Men om det ska ha någon verkan måste man göra det tillsammans.

Jag kanske inte kan stoppa de här nedskärningarna, men så fan heller att jag tänker vara tyst medan de pågår.

Ända sedan vi flyttade in i vår nuvarande bostad i Moskva har vi haft problem med elektriciteten. Sovrumslampan blinkar glatt och eltillförseln avbryts ständigt. Av tre glödlampor fungerade inom kort bara en. I badrummet läckte kranen och i köket drog knappt rören över huvud taget.

Hyresvärden skickade en kompis till en kompis som rev upp badrummet och skruvade och fixade i sovrummet. Inom kort började lampan blinka igen. Badrummet hade ett jättehål i kaklet tills hyresvärdens mamma anlände och kaklade fast hålet med hjälp av en kökskniv. Kranen fortsatte att läcka.

Hyresvärden förstod inte varför jag bråkade om den läckande kranen. Det gör väl inget att det droppar lite? Jag gjorde således ingenting åt den blinkande lampan eftersom en av mina stora livsinsikter i Moskva är att det inte lönar sig att kämpa mot väderkvarnar.

Förra veckan slutade ett eluttag i vardagsrummet att fungera och då kallade jag hem en elektriker. Han kom en och en halv timme försenad, förtörnad över att jag hade skrikit åt honom i telefon att jag skulle gå miste om halva arbetsdagen. Vi ringde hyresvärden och han dividerade med elektrikern om vad det skulle kosta i tjugo minuter. Därefter satte elektrikern i gång. Efter fyra timmar hade han reparerat lampan i sovrummet och eluttaget i vardagsrummet.

Nästa dag upptäckte jag att han samtidigt hade lyckats förstöra det andra eluttaget.

Jag ringde elektrikern. Han sade att det andra eluttaget faktiskt hade varit ”så gott som förstört” redan när han började jobba. Han kunde dock komma och reparera det för tusen rubel. Jag sade att det väl är meningen att ett uttag som fungerade innan han kom också ska fungera när han har gått. Han rekommenderade att jag skulle sticka in en gaffel i uttaget. Jag sade att jag inte vill dö i elchock. Han lovade titta in söndag kväll.

Söndag kväll kom och gick. Ingen elektriker dök upp.

Följande dag ringde jag bolaget och vi kom överens om en ny tid, tisdag kväll klockan sju. Tjugo i nio dök elektrikern upp tillsammans med en kompis, precis då min dotter skulle titta på barnprogrammet som alla ryska barn tittar på innan de går och lägger sig: ”Spokojnoj notji malysji” (Godnatt, alla småttingar). De båda elektrikerna marscherade raka vägen fram till tv:n och stängde av den. Barnet skrek. Jag tror faktiskt att elektrikern skämdes en smula för när det gäller barn brukar de flesta människor i det här landet ha ett samvete.

När de äntligen var klara bad elektrikern om femhundra rubel som ersättning för det nya uttaget. Jag gav honom trehundra. Jag tror han var nöjd.

Här är bevisen

29 augusti, 20149:21 | Skriven av Anna-Lena Laurén i Okategoriserad - (27 kommentarer)
Jag får ofta frågor via e-post och twitter hur jag kan veta att Ryssland sänder in vapen, män och pansarvagnar i Ukraina. Det krävs bevis och källor för detta påstående.
Uppriktigt sagt har jag god lust att be alla sanningssökare åka till Donetsk och tala med en enda separatist. De ärligaste svaren får man ofta av slagsbultarna själva.
Men eftersom detta inte är möjligt ska jag här lista några bevis och källor.
Bl.a. The Guardians journalist såg med egna ögon hur en kolonn på 23 ryska pansarvagnar passerade gränsen till Ukraina i mitten av augusti. (http://www.theguardian.com/world/2014/aug/14/russian-military-vehicles-enter-ukraine-aid-convoy-stops-short-border)
Den ryska tidningen Novaja Gazeta publicerade långt dessförinnan ett långt reportage på en rysk änka som försökte leta reda på sin man som hade dött i striderna i östra Ukraina. (http://www.novayagazeta.ru/inquests/64052.html)
När jag själv intervjuade separatister utanför Donetsk förra veckan sade de helt öppet att en mängd ryska medborgare deltar i striderna och att många separatister har tränats i Ryssland (utanför Rostov):
Den ryska statskontrollerade tv-kanalen NTV konstaterade öppet igår att en mängd ryska frivilliga deltar i kriget.
Själv bor jag i Moskva och känner personligen till åtminstone två fall där bekantas söner som höll på att avlägga sin värnplikt erbjöds att åka till Ukraina och kriga. En av dem är vid det här laget död.
Organisationen ”Soldatmödrarna” vänder sig till Putin och vädjar om att han ska ta hem deras söner från kriget i Ukraina. Om detta berättar såväl rysk press, dvs Novaja Gazeta: http://www.novayagazeta.ru/news/1686284.html
som utländsk: (The Telegraf)
När jag var i Mariupol i maj träffade jag en separatistledare som var tjetjen. Flera andra journalister har träffat och intervjuat kaukasiska legosoldater i området.
BBC publicerade nyligen en oberoende expertanalys på de pansarvagnar som rör sig i Ukraina och varför det verkar vara så gott som klart att många av dem är ryska:  http://www.bbc.com/news/world-europe-28961080
Jag vill understryka att inga av dessa källor är sociala medier, bilder på twitter eller motsvarande. De källor jag använder mig av är alltid följande:
1) Egna intervjuer och egna iakttagelser på plats.
2) Vederhäftig journalistisk rapportering av professionella medier, både ukrainska, ryska och övriga västliga. Med betoning på professionella, det finns många medier jag ratar direkt. Till dem hör ryska statskontrollerade medier,  den kategori ukrainska medier som inte nödvändigtvis är statskontrollerade men har en mycket tydlig agenda samt den (övervägande stora) del av de sociala medierna som är ställningstagande och saknar källor.
Det var allt.

Hej kära läsare,

Jag är just nu på semester, dessförinnan hoppade jag in fyra veckor på SvD:s redaktion i Stockholm. Därav min långa paus i bloggandet. Jag får ibland feedback av läsare som anser att jag bloggar för sällan och jag förstår kritiken, men när det är sommar och semestertider anser jag faktiskt att vi alla är betjänta av att tillbringa mindre tid vid datorn och mer tid med romaner. Alla med någon som helst ambition att vara en tänkande människor borde läsa skönlitteratur på sitt modersmål, ens femton minuter varje kväll, och alldeles särskilt under sommaren.

Själv har jag under de senaste sju-åtta åren läst minst en rysk klassiker per sommar. (Som ni vet är de inte få. Jag räknar med att ha kommit igenom sextio procent när jag blir pensionerad.) Några av de senaste är Mästaren och Margarita, Oblomov, Bröderna Karamazov, Krig och fred, Hadji-Murat, Stilla flyter Don och Taras Bulba.

Av dem skulle jag främst rekommendera Hadji-Murat, en vacker liten roman av Lev Tolstoj, och Oblomov av Ivan Gontjarov som är otroligt underhållande i sin absurditet. Stilla flyter Don och Taras Bulba var de överlägset sämsta verken. De liknar närmast splatter-orgier, i all synnerhet Taras Bulba – slagsmål i gyttjan, våldtäkter, avrättningar, hämnd och hat utan att man någonsin fattar poängen med det hela. Det är obegripligt hur en sådan strålande författare som Gogol någonsin kunde ha skrivit en så dålig bok som Taras Bulba. Däremot rekommenderar jag alla hans andra verk, speciellt novellerna som Kappan eller de som handlar om den fiktiva ukrainska staden Mirgorod. (Finns i Gogols novellsamling med samma namn.) I dem kommer Gogols människokännedom till sin rätt och resultatet är att man gråter och skrattar från början till slut.

Stilla flyter Don läste jag en sommar då jag var höggravid. Målet var att komma igenom alla fyra band innan barnet föddes. Det var väldigt bra att vara starkt motiverad eftersom jag inte fick mycket ut av själva verket. När barnet var fött läste jag Krig och fred medan jag ammade och det var en av mina stora läsupplevelser. En gång råkade visserligen det stackars barnet få tegelstenen i huvudet men för övrigt rekommenderar jag alla ammande mammor att utnyttja allt sittande till att läsa böcker som man aldrig hinner läsa annars. Jag hoppas att någon kreativ person snart börjar tillverka och saluföra ställningar som man kan rigga upp böckerna i medan man ammar.

Just nu funderar jag på vilken klassiker det blir i sommar. Jag hade egentligen bespetsats mig på Tolv stolar av Ilja Ilf och Jevgenij Petrov. Mina ryska vänner skäller jämt på mig för att jag fortfarande inte har läst den. Men Döda själar av Gogol har jag bara sett på teater och den SKA man ha läst om man vill fatta något om Ryssland. Samtidigt har en kollega precis talat om för mig att Vita gardet av Bulgakov ska vara mycket läsvärd. Så jag får se vad det blir. Rapport följer.

Jag fick precis ett samtal av Sergej Markov, analytikern och Putinsändebudet som jag intervjuade för någon vecka sedan i Hbl och SvD. Intervjun fick enormt genomslag och citerades av alla de stora tidningarna inte bara i Finland och Sverige utan även i Norge, Danmark och Estland. Ni kan läsa den här: http://hbl.fi/nyheter/2014-06-08/616261/vill-ni-vara-med-och-starta-ett-tredje-varldskrig

Nu ringde alltså Markov.

– Kan ni förklara varför det har blivit ett sådant liv om den här intervjun?  Jag har till och med blivit uppringd av BBC.

– Det var nog för att ni sade att om antisemitismen startade andra världskriget så kan russofobin starta ett tredje.

– Jag förstår det ändå inte. Russofobin är ett känt problem.

– Det handlar om att man i väst uppfattar det så här: När ni säger ”russofobi” menar ni egentligen kritik mot Kreml.

– Det menar jag inte. Det är två skilda saker.

–  Jaha.

– Sergej Lavrov (utrikesministern) sade till mig att den här intervjun förföljde honom överallt när han var i Finland. De frågade också om den på presskonferensen. Han svarade att det finns många olika åsikter i det ryska medborgarsamhället.

– Ja. Han sade också att han inte tvivlar på att ni har blivit rätt citerad.

– Lavrov vet var jag står, sade Markov.

Vi avslutade samtalet.

Markov verkade inte vara missnöjd. Han verkade vara uppriktigt förvånad.

På finlandssvenska finns det utmärkta ordet håsabytta, en person som ibland har lite för bråttom för att tänka efter och vara noggrann. Jag är tyvärr urbilden för denna person.

I dag fick jag veta att Memorial har dragit sig ur Moskvas internationella bokmässa efter att ryska kulturministeriet försökte få dem att censurera sitt program. Bland annat en (rysk) pjäs om kärlek ansågs uppmuntra till homosexualitet. Memorial meddelade att de inte kan gå med på kulturministeriets krav och förflyttade prompt hela dagens program till Kafe Mart, en av Moskvas trevligaste restauranger. Jag tittade på programmet, fick syn på en diskussion med Simon Sebag Montefiore och blev själaglad. Hans bok ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” är bland de bästa jag har läst på området. (”Unge Stalin” är också läsvärd men inte lika bra.) Även om Montefiore också har skrivit sämre böcker – ”Sasjenka” borde aldrig ha skrivits om ni frågar mig – så är han en person jag väldigt gärna vill se och lyssna till.

Hals över huvud tog jag metron in till stan. Väl framme twittrade och facebookade jag upphetsat att jag skulle få lyssna på Montefiore. Jag satte mig i främst raden och spanade ivrigt. Var var Montefiore?

Åtminstone var han inte i Moskva. Det hade nämligen aldrig varit meningen att han skulle delta. Debatten fördes av ryska historiker om hans bok ”Unge Stalin” som nyligen har kommit ut på ryska.

Ibland längtar jag tillbaka till den tid då twitter och facebook inte möjliggjorde det för håsabyttor att demonstrera för hela världen att de inte har tid att läsa innantill.

Diskussionen var dock väldigt intressant att lyssna till. Alla tre ryska historiker – Aleksandra Archiopva, Olga Edelman och Oleg Chlevnjuk – var överens om att Montefiore har vissa svagheter. Samtidigt konstaterade de att det inte finns någon som han på ryska.

– Han blandar urskiljningslöst ihop flera olika, varandra uteslutande källor, sade Archipova.

– Han gör ständiga subjektiva bedömningar och man får hela tiden vara på sin vakt mot dem, sade Edelman.

– Han sysslar främst med megaprojekt och är skicklig på att göra pr. Han är ofta slarvig och okunnig om den historiska bakgrunden. Ändå är hans böcker om Stalinepoken mer sanningsenliga än den förskräckliga apologetiska litteratur som nu sprids i våra bokhandlar sade Chlevnjuk.

Debattledaren efterlyste en rysk Montefiore som kan skriva lika medryckande men samtidigt är en seriös historiker. Chlevnjuk konstaterade att ryska historik lärde sig skriva oläsligt under sovjettiden och att det tar tid att göra sig av med den här traditionen.

Det var en mycket bra eftermiddag. Trots att den tillbringades utan Montefiore.

Anlände till Kiev i svinottan efter en skakig natt på tåget mellan Lviv och Kiev. Fotografen Niklas Meltio och jag hade först tillbringat två dagar i Donetsk. Vårt reportage därifrån kan ni läsa här: http://hbl.fi/nyheter/2014-05-21/609061/ostra-ukraina-splittrat-infor-presidentvalet.

Därefter åkte vi till Lviv i västra Ukraina, en av de vackraste städer jag vet med sina kullerstensgator, sin fantastiska arkitektur, sina caféer, konditorier och framför allt: sin humor. Den stora hiten i Lviv inför presidentvalet är Putin i choklad. Han står krönt med tsarkrona och gömmer en bomb bakom ryggen. Putin säljs i tre varianter: mörk choklad, mjölkchoklad och vit choklad. Han går åt som smör och chokladfabriken hinner inte möta efterfrågan. Om detta kan ni läsa mer här: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/presidentvalet-i-ukraina_3584204.svd?sidan=5.

Nu är vi i Kiev och har gjort en tur på Majdan. Det kändes märkligt att vara tillbaka. Sist jag var här i februari var det svinkallt och Majdan såg ut som ett sotigt månlandskap. Utbrända bilvrak, brinnande bildäck. Nu är allt städat och fint, tälten är kvar men har minskat i antal. Ett gammalt bilvrak har placerats ut mest som prydnad, en påminnelse om vad som varit.

Vid scenen hittade jag ett plakat med bilder på alla de döda från sammandrabbningarna i februari. Jag studerade bilderna noggrant därför att en av de döda minns jag fortfarande – en mörk kille med ett alldeles ungt och rent ansikte.

Han fanns där. Ivan Tarasiuk hette han. Från Volyn, 21 år gammal. Avled den 20 februari av skottskador. Det var honom jag såg samma dag under en filt på Chresjtjatyk.

Jag stod stilla ett kort ögonblick. Så gick vi vidare.

På hotellet där vi bor väntade mig en överraskning i bagagerummet – min gamla hjälm som jag hade på Majdan. En orange byggarbetarhjälm med texten ”Slava Ukraini” som någon plockade upp ur en pöl och placerade på mitt huvud den 19 februari då jag hamnade mitt i ett stenregn. Den rymdes inte med i packningen då jag åkte hem så jag lämnade den på hotellrummet.

– Min hjälm! Ni har sparat den! utbrast jag.

– Javisst. Det är ju historia, svarade tanten i receptionen stolt.

Hjälmen luktade fortfarande rök. Jag stoppade den i väskan. Den här gången ska den sparas.

bild-4 kopia 8

bild-4 kopia 4 hjälm liten

putin choklad liten

I går träffade jag en av mina bästa ryska väninnor över ett glas öl på Strelka. Det är en restaurang på ön Bolotnyj ostrov (Kärrholmen) mitt i Moskvafloden. Förr var det ett fabriksområde, här låg till exempel chokladfabriken Krasnyj oktjabr (Röd oktober) som gjorde den berömda Aljonka-chokladen. Nu har ön blivit ett hippt nytt Moskvakvarter med barer, restauranger, utställningar, ateljéer och redaktionen för den oppositionella tv-stationen Dozjd. (Mot alla odds kämpar den fortfarande på.)

Mitt emot ön ligger den berömda Kristi frälsare-kyrkan med sina tunga, sensuella kupoler, upplyst i mörkret som en massiv fästning.

Olga och jag åt tapas och drack öl. Som nästan varje gång vi träffas nu för tiden talade vi om Ukraina.

– Det är som att gå på ett minfält, sade Olga. Jag har både ukrainska och ryska kolleger på jobbet och vad jag än säger tolkas fel. Det är obehagligt.

Jag svarade henne att jag känner igen mig. Också jag har många ryska och ukrainska vänner och ibland upplever jag att jag sviker dem allihopa. Mina ukrainska vänner när jag rapporterar om Kievregeringens misslyckanden, som trots allt är ovedersägliga. När jag intervjuar folk ur Högersektorn, som ofta har rätt obehagliga åsikter. Jag måste intervjua dem, det är mitt jobb. Men när jag tänker på mina ukrainska vänner svider det i mig. Jag vet vad de skulle säga: Men varför kan du inte skriva att de ofta har varit vårt enda skydd? Att deras roll inte är så entydig? Jag har beskrivit det också, men hur ska jag som journalist kunna dölja att många av dem har en våldsideologi?

Mina ryska vänner när jag rapporterar om östra Ukraina och bland annat använder ordet separatister. För det är ovedersägligt att större delen av ledarna för de väpnade grupperna i Donetsktrakten är separatister. De vill inte tillhöra Ukraina. Samtidigt vet jag att bland vanliga människor i Donbass är vanligaste kommentaren: ”Jag är inte emot Ukraina, jag vill inte bli en del av Ryssland.  Vad jag är emot är den nya regeringen i Kiev.” De här människorna är varken separatister eller terrorister utan medborgare som på goda grunder anser sig ha blivit svikna av sin regering.

Det är fullständigt omöjligt att i varje artikel ge hela bilden, att varje gång vara hundraprocentigt rättvis mot alla. Vad jag däremot försöker åstadkomma är en rättvis helhetsbevakning. Men det ändrar inte på att jag aldrig någonsin har känt mig så otillräcklig som journalist som nu.

Och så är det en annan sak. Mitt förhållande till Ryssland.

- Jag har aldrig haft några illusioner om Putin eller den ryska staten. Men jag har haft en känsla av att det kan bli annorlunda. Nu har jag inte längre det. Den där kittlande mystiken jag alltid har känt med Ryssland finns inte. Istället upplever jag en plötslig aggressivitet mot Ryssland, som finländare. Fatta så primitivt det är. Jag vill inte känna så men jag gör det, sade jag till Olga.

Hon lyssnade, tigande.

- Förstår du. Jag har fått en känsla av att det här landet, landet jag älskar, även skulle kunna invadera Finland. Mitt land. Den känslan har jag aldrig tidigare haft. Att det handlar även om mig. Att vi måste försvara oss. Jag vill inte känna så men jag kan inte värja mig mot det.

Olga, en klok person, sa inte så mycket. Det finns saker som man inte alltid måste kommentera.

Vi satt kvar och pratade. Vi var överens om att vänskap, kärlek och förhållandet till familjen är det viktigaste av allt. Sedan ville Olga bjuda mig på en taxi hem men jag hade redan bestämt mig för att ta metron. Jag ville vandra  i den upplysta Moskvanatten över gångbron till Kristi frälsare kyrka.

Trappan upp till bron var avspärrad med en järngrind. Fördömt! tänkte jag tills jag fick se att någon påhittig person med starka kroppskrafter behändigt hade vidgat spjälorna så att en vuxen person med lätthet kunde slinka igenom. Uppe på bron stötte jag på en ny järngrind. Med vidgade spjälor.

Då log jag och tänkte på allt jag fortfarande älskar med Ryssland.

Sedan promenerade jag över floden. Natten var ljum och mörk. Den massiva Kristi frälsare-kyrkan tornade upp sig framför mig, dess imposanta, gyllene kupoler och marmorväggar signalerade makt och överhet. Medan jag passerade kyrkan tänkte jag på fem unga kvinnor som hade hållit en punk peformance här, fem unga kvinnor som än en gång bevisade det jag nu måste upprepa för mig själv, ibland tvinga mig själv att minnas:

Det finns alltid ett annat Ryssland.

Jag landade i Odessa för några timmar sedan, efter att första ha varit på väg till Donetsk. Efter beskedet om den fruktansvärda branden i fredags bokade jag om min biljett.

Planet mellanlandade på Boryspil flygplats i Kiev och jag fick gå genom passkontrollen. Gränsvakten frågade vad jag ska göra i Ukraina. Jag sade att jag var journalist.

– Ni bor i Moskva?

– Ja.

–Kom med här.

Jag har aldrig blivit kontrollerad på det sättet på Boryspil tidigare, men jag var inte alls förvånad. I den situation Ukraina befinner sig i just nu  är det inte så konstigt att de vill ha koll. Jag fördes in i ett litet rum och en blond, ung kille frågade om jag hade någon journalistlegitimation med mig. Jag drog fram mitt presskort och i ett infall av skojfriskhet tog jag även fram en rysk översättning av min bok, ”De är inte kloka, de där ryssarna” som jag hade med i väskan. Den brukar jag ofta ha den med mig att ha som gåva. (Tyvärr hade jag inte kvar några ex av den ukrainska översättningen, vilket grämde mig.)

– Här får ni se min bok. Vad tycks? Jag är författare också.

Gränsvakten tittade strängt på boken. Så drogs hans mungipor upp i ett leende.

– Har ni fler ex av den här boken? Kan jag inte få ett?

Det fick han förstås. Därefter eskorterade han mig genom passkontrollen.

O vad jag älskar Ukraina.

P.S. Ni kan läsa min senaste rapport från Odessa här:

http://hbl.fi/nyheter/2014-05-03/601806/odessa-i-chock-efter-dodsbrand

 

Igor Strelkov, kommendören för separatisterna i Slovjansk, är inte underrättelseofficer. Däremot rysk officer med stor krigserfarenhet. Det skriver Komsomolskaja Pravda i dag, efter att för några dagar sedan ha publicerat en stor intervju med den så kallade överesten som leder den väpnade milisen i Slovjansk.

Komsomolskaja Pravda avfärdar den ukrainska underrättelsetjänstens påstående att Strelkov arbetar för den ryska militärens säkerhetstjänst GRU (Glavnoje Razvedyvatelnoje Upravlenie). Däremot är han yrkessoldat som har slagit i Transnistrien 1992 samt i andra tjetjenska kriget som inleddes 1999. Dessutom stred han i inbördeskriget i forna Jugoslaven 1993. Komsomolskaja Pravda skriver enbart att han var i ”Bosnien” sagda år men man kan anta att han liksom många andra ryska legosoldater stred på serbernas sida. Till Slovjansk kom han direkt från Krim där han hade varit med och lett milisgrupper.

Vidare är Strelkov mycket förtjust i rollspel och har deltagit i fiktiva slag från första världskriget (se nedan). Strelkov är av allt att döma hans rollspelsnamn (streljat=skjuta). Enligt uppgifter i ukrainsk press är han född Girkin.

Exakt vilken roll Strelkov har haft i ryska armén framkommer inte. Om det stämmer att han var med om kriget i Tjetjenien har han definitivt slagits i ryska armén. I Transnistrien och Bosnien lär han ha krigat med legosoldater.

Vad ska man dra för slutsats av allt detta? Att Strelkov sannolikt är detta och troligen mycket mer. Jag tror inte att hela sanningen om denna enligt KP ”artiga, tankfulla man” fortfarande har kommit fram, eller om vilken hans roll var i mordet på Volodymyr Rybak.
bild kopia 7