I dag är sista dagen på min Kaukasienresa och jag har intervjuat några journalister och experter i Jerevan. En stad jag besökte första gången år 1996 när den led av ständiga elavbrott, kolmörka nätter (ingen gatubelysning) och en slags postosovjetisk apokalyptisk stämning som man inte längre ser några som helst spår av. Fontänerna dansar och utecaféerna är fullsatta. Det byggs och fejas. Den armeniska diasporan har försett staden med imponerande moderna konstverk som pryder gatorna.

Armenierna är ett pragmatiskt folk som trots sin geografiska position upprätthåller utmärkta relationer till både Ryssland och USA. Ryssland kontrollerar i själva verket hela den armeniska energisektorn och har flera andra djupa försänkningar i det armeniska samhället. Det är inte oproblematiskt. Men de flesta armenier jag har träffat har en praktisk syn på frågan.

– Ja, vi är beroende av Ryssland. Det är ett hot mot vår nationella säkerhet. Men just nu har vi inte så stort val. Att med vett och vilja förstöra Rysslandsrelationerna som Georgien gör är inte i vårt intresse, konstaterade en analytiker jag träffade.

Väl medveten om att det jag nu sysslar med kallas för åsnebryggor kan jag inte låta bli att jämföra de tre kaukasiska länderna med europeiska motsvarigheter.

Armenien är Finland – bråka inte med ryssarna utan ta dem med lämpor. Förutom i vissa undantagsfall.

Georgien är Italien – livet är tråkigt utan dramatik, överdrifter och gott vin.

Azerbajdzjan är Norge – ett land som leds av en släktdynasti har på kort tid blivit stormrikt.

(Alla norrmän – JEG TULLER! Alijevklanen kanske går att avsätta.)

Bifogar några bilder på fontänerna och konstverken i Jerevan.

I morse anlände jag till Tbilisi lagom för att bevittna hur tusentals ursinniga präster, studenter och medelålders män jagade några gayaktivister på flykten. Aktivisterna ville demonstrera mot homofobi – i dag är nämligen internationella dagen mot homofobi. Jag antar att resultatet bevisar att det finns en del att göra vad homofobin i Georgien beträffar.

Hela Rustaveli (huvudgatan i Tbilisi) var alldeles full med folk. Jag höll på att fastna i en ilsken mobb och fick nästan slå mig ut. Alla jag talade med sade samma sak: Om EU-medlemskapet förutsätter lika rättigheter för homosexuella så klarar vi oss utmärkt utan EU.

Diskrepansen mellan det politiska ledarskapet och det georgiska folket är på den här punkten slående. Både president Saakasjvili och premiärminister Ivanisjvili vill att Georgien ska bli EU-medlem så fort som möjligt. Ivanisjvili försvarade offentligt gayaktivisternas rätt att demonstrera, vilket är rätt enastående med tanke på att vi befinner oss i ett kaukasiskt land. Att kalla homosexuellas rättigheter för mänskliga rättigheter är nämligen allt annat än politiskt opportunt på dessa breddgrader. På den punkten visade Ivanisjvili faktiskt prov på ett visst mod.

Ett sådant uttalande av en kaukasisk premiärminister vore för övrigt möjligt bara i Georgien, det liberalaste av alla kaukasiska länder.

Men det betydde ändå inte att samhället i sig skulle ha förändrats på något betydande sätt. Av de tusentals människor som gick ut på Rustaveli hade många kommit dit av egen fri vilja och inte på kyrkans uppmaning. De företräder en åsikt som är mainstream i Georgien, nämligen att homosexualitet är en sjukdom.

Ett lands politiska ledning kan besluta sig för en enkel sak: Nu blir vi européer. Men ett land blir europeiskt bara för att det är ledningens strategi. Det tar lång tid att etablera värderingar som till exempel minoriteters rättigheter i ett samhälle. Det gäller för övrigt inte bara sexuella minoriteter – också de etniska minoriteterna i Georgien kämpar mot assimilering.

Jag tror det är viktigt att förstå att vissa strömningar ändras mycket långsamt i de flesta samhällen. Därför skriver jag inte det här inlägget för att himla mig. Jag skriver det därför att det är så här det är.

Bifogar en bild av motdemonstranterna. Flera av dem bär nässelkvastar i händerna för att skydda sig mot synden.

I går återvände jag från en kort Finlandsvistelse över segerdagshelgen den 9 maj. (Under den första hälften av maj står Ryssland i princip stilla). Det fanns inga biljetter kvar på Tolstojtåget mellan Helsingfors och Moskva så jag var tvungen att ta Allegro till S:t Petersburg och därifrån hoppa på ett vanligt tåg till Moskva.

Allegro är ett modernt, fint och dyrt tåg. Utmärkt om man reser med barn eftersom det har en lekplats. Men i jämförelse med gamla fina Repin som hade klassisk restaurangvagn och spetsgardiner är Allegro själlöst.

När vi steg på Moskvatåget på Ladozjskij vokzal greps mina kirgiziska färdkamrater av ruelse. Efter det snobbiga Allegro var vi tillbaka i ett klassiskt sovjettåg med mörka murriga färger, bruna britsar med randiga ihoprullade madrasser, brunblommiga filtar och rutiga linnehanddukar.

Mina färdkamrater tyckte det var deprimerande, det tyckte inte jag. Tvärtom greps jag av en häftig nostalgi när jag tänker på alla de gånger jag och min ryska pojkvän som fattiga studenter reste kors och tvärs i Ryssland i uttryckligen sådana här tåg. Vi köpte bär och piroger på vägen, drack vodka med våra medpassagerare, sjöng sånger och lyssnade på byggarbetare som citerade sina egenhändigt skrivna dikter.

De gamla sovjettågen har en mängd fiffiga detaljer: en stege som man behändigt kan fälla ned för att ta sig till överslafen, en inbyggd flasköppnare under bordet och överraskande mycket plats för bagaget i ett utrymme som alltid ligger i fotändan av överslafarna. Ryska tåg är alltid i tid, oavsett väderförhållanden. Hör ni det, Statens järnvägar i Finland?

Vår provodnitsa, dvs tågvärdinna vandrade fram och tillbaka i korridoren och meddelade att ”allt” är till salu hos henne.

- Te, kaffe, sötsaker! Vadhelst ni önskar er! utropade hon.

Jag frågade om man eventuellt kunde få ett litet glas konjak. En halvtimme senare var hon tillbaka med en hel flaska mild krimkonjak inrullad i en tidning och tre vanliga dricksglas. Hon överräckte flaskan med en glad blinkning. (Nej, det är inte tillåtet att sälja konjak på tåg som saknar restaurangvagn.) Vi drack en liten hutt och sedan lade vi oss på våra britsar.

Hjulen dunkade mot skenorna och tågets krängande rörelser vaggade mig till sömns. Utanför fönstret rusade datjor, trädgårdar och sjöar förbi i en oändlig ström.

Den som inte har rest med tåg i Ryssland vet inte vad det vill säga att resa med tåg.

Sitter på en amerikansk restaurang vid namn Starlite omgiven av s.k. mitinguisje, det vill säga folk som var på Bolotnajademonstrationen. Moskvas unga generation brukar träffas på cafeér när de har gått på demonstration, röka, prata och rutinmässigt fingra på sina ipads.

Demonstrationen har precis avslutats. Det mesta gick lugnt till. Inga sammandrabbningar förutom smärre slagsmål mellan religiösa och liberaler. Det hela försenades med en timme på grund av ett tragiskt dödsfall då en av volontärerna som byggde scenen omkom. Att demonstrationen över huvud taget blev av är en seger för oppositionen, men det ändrar inte på att geisten och entusiasmen nu är klart försvagade. Folk började gå därifrån när halva demonstrationen var kvar.

Anti-putingängets stora problem är att Ryssland fortfarande saknar fria val. Kraften, vilja och idéerna kommer aldrig till uttryck annat än på gatan. Val och politiska partier är grunden för all demokrati. (Det är därför som Putin inte vill ha dem.) Hej alla ni i Finland och övriga norden som anser att det är något lurt med politik och politiska partier.

Aleksej Navalnyj lanserade för övrigt ett nytt slagord: ”Kom på demo tillsammans med frugan”. Hej alla ni som tror att den ryska oppositionen är alltigenom genusmedveten och västerländskt strömlinjeformad.

(Att kalla Navalnyj för liberal chauvinist är inte helt korrekt, jag vet. Med sina nationalistiska tendenser an är han strängt taget ingen renodlad liberal.)

Deltagarantal 20 000 enligt tv-kanalen Dozjd, cirka 6 000 enligt polisen.

Bifogar några bilder av Bolotnaja nummer två:

I dag har jag varit moderator på ett Rysslandsseminarium i Helsingfors där jag fick träffa Grigorij Javlinskij. Jasså den där gamla avdankade ryska oppositionspolitikern, tänker ni nu.

Men Javlinskij är mer än en oppositionspolitiker. Han är intellektuell. En äkta rysk sådan. (Vilket betyder att de alltid överraskar en.) Jag har aldrig fått sitta öga mot öga med honom förr och nu när jag har gjort det är jag fylld av den där upplyftande känslan man får av att tala med personer som kan tänka.

Javlinskij talade om många intressanta frågor, mer om dem får ni läsa i en intervju i Hbl. En av de viktigaste sakerna han sade handlade om förtroende.

– I Ryssland litar ingen på någon. Alla tror att oppositionsledarna är köpta, att vi har ett avtal med Kreml. Det finns bara ett sätt att förhålla sig till den saken – att inte bry sig. Jag bryr mig inte om vad folk säger om mig. Mitt jobb är att föra en politisk kamp i Ryssland, och det tänker jag fortsätta med.

Jabloko fortsätter delta i val, trots valfusket.

– Alla val är riggade. Det spelar ingen roll, vi måste delta i alla fall. Det handlar inte att vinna val, det gör vi inte under dessa förhållanden. Hur skulle vi kunna vinna? Vad det handlar om är att kämpa, kämpa och kämpa.

Så oryskt. Ryssar brukar vilja ha allt nu och genast, Javlinskij förstår att det är omöjligt. Men han fortsätter.

Bifogar en bild av min intervju med Javlinskij på det gemytliga kulturcentret Hanaholmen utanför Helsingfors.

Just nu är jag i Murmansk på författarbesök. Passade samtidigt på att göra ett reportage. Jag skulle åka några kilometer utanför centrum för att intervjua ett par om de höjda kommunala avgifterna i Murmansk.

Min adress var Kolskij prospekt 32. Taxin lämnade av mig på rätt ställe, men dumt nog lät jag den köra iväg innan jag dubbelkollade att jag hade kommit rätt. Det hade jag inte, för adressen var i själva verket Kolskij prospekt 132. Det vill säga flera kilometer därifrån.

Jag vadade tillbaka upp till vägen (det är vår och snön smälter) och hoppade på en marsjrutka (minibuss) där en trevlig kvinna talade om för mig ungefär var jag skulle hoppa av. Sedan fick jag gå ytterligare cirka en kilometer i smältvatten och snöslask.

Äntligen var jag framme vid Kolskij prospekt 132. Jag hittade rätt hus och tryckte lägenhetens nummer nere vid porten. En kvinna öppnade, jag gick två trappor upp. Hon välkomnade mig glatt, bad mig ta av mig kappan, visade var jag kunde tvätta händerna och bjöd mig sitta ner vid köksbordet för att dricka en kopp te.

– Är Vladimir hemma? undrade jag. Det var med honom jag hade kommit överens om intervjun.

– Vladimir? Min man heter Andrej, svarade kvinnan.

Jag hade kommit till fel bostad.

– Men ni får gärna sitta kvar och dricka en kopp te med oss, svarade kvinnan.

Tyvärr var jag tvungen att fortsätta, klockan var redan mycket. Medan jag tog på mig kappan och skorna gapskrattade vi båda två. Det var som ur en scen i sovjetfilmen ”S ljochkim parom” där huvudpersonen klampar in i fel bostad i fel stad men är helt övertygad om att han har hamnat rätt. Med den skillnaden att jag blev mottagen med en helt annan gästfrihet, kännetecknande för den ryska provinsen.

Ni förstår varför jag älskar att resa här.

I går firade mina väninnor och jag min födelsedag cirka en vecka för sent. Vi hade det desto trevligare. Jag hade lagat vegetarisk meny, broccolipasta eftersom Lena och Masja just nu inte äter kött. De är ortodoxa troende och fastar inför påsken. (I Ryssland kallas det för att fasta men man äter fast mat, dock inte kött.)

Olga som precis har fyllt fyrtio, har ett välbetalt jobb och är singel, funderade över sin livssituation. Hon är uppvaktad av flera, men det finns ett problem.

– Tyvärr är de alla urody, meddelade hon. Ett svåröversättligt ryskt uttryck som kanske motsvaras bäst av ”knöl”.

Sedan fortsatte hon:

– Det sägs att alla män som inte är knölar är upptagna. Men när jag betraktar mina väninnors äkta män kan jag dessvärre inte hålla med om den saken.

Gapskratt.

Vi diskuterade äkta män i vår bekanskapskrets. Domen var inte nådig. Det hindrade inte att många av dem omnämndes med värme.

En halvtimme senare dök en av knölarna upp, en person som dessutom råkar vara en av mina bästa vänner. Han var i Moskva på arbetsresa. Med sig hade han trettiosju skära tulpaner i ett jättefång som knappt rymdes i min famn. Vi var tvungna att skära sönder en tom femliters plastvattendunk som nätt och jämnt rymde blomsterprakten.

Därefter höjde knölen sitt glas och sade:

– Skål för dig, Anja, för att du fortsättningsvis klarar av att bo och jobba i vårt kalla, råa, korrumperade land.

Vi drack rödvin och jag kände än en gång i mitt  innersta vad det är som gör att jag vill bo i detta råa land där människorna förmår älska bristerna hos varandra.

I dag har det blivit offentligt att jag även ska börja rapportera för Svenska Dagbladet. Hufvudstadsbladet och SvD kommer med andra ord att dela på mig, vilket jag är mycket glad över för jag tror det är ett arrangemang som alla vinner på. Jag kommer även att fortsätta rapportera då och då för TV4 i Sverige.

Utrikesrapportering sägs vara en utrotningshotad gren i och med att mediehusen får allt mindre resurser. Men det är viktigt att ha journalister på plats i världen. Ja, jag talar i egen sak, och det bryr jag mig inte om. Detta är min ärliga och uppriktiga övertygelse. Det finns ingenting som kan ersätta närvaro på plats, inga nätsajter, inga satellitkanaler.

Ett möte med en människa är alltid ett möte med en människa.

Ibland när jag hör vissa mediechefer säga att internet har avskaffat utrikeskorrespondenterna tänker jag på ett citat ur en av Tove Janssons muminböcker, jag tror att det var ”Kometen kommer”:

”Så gjorde de upp eld och stekte plättar som de åt upp efterhand som de blev färdiga, det enda riktiga sättet att äta plättar.”

Journalistik kan se ut på många olika sätt, och det finns mycket material som man kan hitta på nätet, det är ett oumbärligt arbetsredskap. Men riktig journalistik går ut på att möta människor och att rapportera om det man ser och hör med egna ögon och öron. Det är mycket enkelt. Helt oavsett vilka kometer som hotar på himlavalvet, resursbrist, inbesparingar.

Jag kommer aldrig att ge upp det idealet, och tro mig, jag är så in i norden envis.

Tittar på statskontrollerade Kanal 1:s veckomagasin Voskresnoje vremja och slås av en sak. Ibland gör de riktigt bra reportage. Det är sant.

Först får naturligtvis Putin tio minuter prime time. Han träffar bland annat hälsovårdsministern. Putin är mycket bekymrad över antalet förlossningssjukhus i Ryssland och vill vara säker på att alla ryska kvinnor har högst en timmes bilfärd till närmaste förlossningssjukhus. (Det är f.ö. inte första gången som Putin visar ett påfallande stort intresse för allt som har med barnafödslar och demografi att göra).

Sedan visas ett gediget reportage på en misslyckad hälsovårdsreform. Den har lett till att läkare ute i regionerna har fått sänkt lön. Teamet följer en kvinnlig barnläkare i Udmurtien som har högst fyra minuter på sig per patient. Inslaget är gjort med uppenbart engagemang. Riktig bra journalistik. Det spelar ingen roll att inslaget föregicks av Putin. Jag kände mig upplyft av att se ett reportage i statlig rysk tv som faktiskt uppfyllde kriterierna för hur en journalist ska jobba.

I följande inslag återgick man till ordningen. Reportaget ställde frågan vad USA egentligen sysslar med i Sydamerika. Varför är det bara de USA-kritiska sydamerikanska ledarna som dör i cancer?

Så nej, man blir inte alltid glad av att titta på Kanal 1. Men i varje fall. Det gäller att se ljuspunkterna.

I dag ringde jag kommittén för Sotji-OS och frågar varför det sitter en massa familjer i ett sunkigt pensionat mellan Sotji och Adler. De har vräkts från sina hem eftersom som råkade stå i vägen för OS-byggen, utan att ha erbjudits bostäder som ens tillnärmelsevis motsvarar deras förlorade egendom.

OS-kommittén svarade att frågan måste ställas myndigheten för Krasnodarregion. Jag ringde dit.

Pressekreteraren (ytterst irriterad):

– Men om familjen ni träffade har fått en bostad har de ju redan blivit kompenserade.

– Två rum i ett sovjetpensionat för en fempersonersfamilj motsvarar knappast ett eget hus med fruktträdgård.

– I så fall får ni skriva ner era frågor och skicka dem per brev till oss. Adressera frågorna till Rukovoditel departamenta Krasnodarskoga kraja po realizatsii polnomotjii pri podgotovke Zimnogo Olimpiada 2014, Sjejan, Aleksandr Nikolajevitj.  Och här har ni adressen: gorod Krasnodar…

– Stopp stopp. Jag tänker inte skicka frågorna per brev. Det tar för lång tid. Har ni inget faxnummer eller e-postadress?

– Jag sade ju att frågorna bör sändas skriftligt. Men jag ska se vad jag kan göra.

Nu har jag fått både faxnummer och e-postadress.

Fortsättning följer.