Moskvabloggen

Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
Header

Det går knappt att röra sig i Moskvas centrum just nu på grund av alla vägarbeten. Överallt grävs det upp gatstenar och nya trottoarer anläggs. Till saken hör att nya trottoarer byggdes på exakt samma ställe för några år sedan. Det är svårt att inte tänka på vad den före detta Kreml-kardinalen Gleb Pavlovskij sade när jag intervjuade honom förra veckan, nämligen att vägarbeten i Moskva inte är vägarbeten. Det är projekt som regelbundet startas av höga tjänstemän för att de ska kunna driva in kickbacks av byggföretag.

(Här är intervjun: http://hbl.fi/nyheter/2015-08-24/767575/glad-over-att-kreml-sparkade-mig-i-tid).

bild (29)Jag tillhör dem som vägrar vara cyniska på precis vartenda plan när det gäller Ryssland. Men när det gäller stora byggprojekt – vägar, hus, fotbollsstadion – så är det tyvärr ett faktum att de nästan aldrig genomförs här utan att stora mängder pengar försvinner ner i statligt och kommunalt anställdas fickor. Det är en av anledningarna till att OS i Sotji blev så dyrt.

 

Trots detta kände jag en stor tillfredsställelse över att se cykelvägar byggas. Det ska sägas på en gång att de främst har symbolisk betydelse.bild (31) Cykelvägarna är alldeles för få för att det i praktiken ska vara möjligt att tryggt ta sig fram på cykel i Moskva, det existerar inget sammanhängande nät av dem. Men att de åtminstone byggs på några ställen är ett litet framsteg som gör mig på gott humör. Att få ner konsumtionen av fossila bränslen är en kamp i stenhård motvind i Ryssland där bilen fortfarande är en av de viktigaste statussymbolerna. Men någonstans måste man börja.

I Moskva kan man även hyra cyklar i cykelställ som har placerats ut lite varstans i staden. Jag har inte testat dem, främst av säkerhetsskäl. Jag vill inte cykla i en stad som saknar cykelvägar på de flesta ställen och där bilister inte alls är vana vid cyklister. Min sparkcykel som jag kan använda på trottoarerna och ta med i metron är ett bättre alternativ än så länge. Vi får se hur det utvecklar sig.

bild (30)

 

 

 

 

 

Jag får ofta frågan varför jag inte köper bil. Folk som precis som jag är omgivna av metro, bussar, spårvagnar och trådbussar ställer mig denna fråga. Det är ett mysterium. Moskvas kommunaltrafik är alldeles utmärkt och väldigt förmånlig, men  fortfarande anser många att det är en prestigefråga att inte behöva använda sig av den.

Samma personer är fortfarande överraskade över de nya parkeringsreglerna som innebär att man inte längre lämna sin bil var man vill! (En mänsklig rättighet.) De vinschar bort den! Just det, säger jag och myser. Allt går att lösa med regler och elektriska vinschar.

Nyligen gick jag och tittade på utställningen ”Skulpturerna vi inte ser” i Manegen i Moskva. Den består av avantgardistiska konstverk som hade varit förbjudna under Sovjettiden. För en vecka sedan klampade rysk-ortodoxa extremister in på utställningen och förstörde två arbeten av Vadim Sidur, arbeten som enligt dem var en förolämpning mot troende.

Jag anlände till Manegen på min sparkcykel och blev inte insläppt. Man fick inte lämna sparkcykeln i garderoben och inte ta den med sig på utställningen. (Det sistnämnda förstår jag efter att skadegörelsen skedde.) Jag gick till bagageförvaringen för Kremlmuseet som ligger alldeles intill med min snyggt hopvikta sparkcykel i handen. Kvinnan i luckan skrek åt mig att det bara är barn som åker sparkcykel och att hon verkligen inte tänker ta in en sparkcykel för vuxna till förvaring.

Jag hittade ingen annan bagageförvaring i närheten. Jag funderade. Sedan gick jag till lyxhotellet Hotell National som ligger mitt emot Manegetorget, hängde upp min jacka i kaféet i lobbyn och lämnade sparkcykeln invid klädhängaren, beställde en espresso som smakade utmärkt, betalade och gick på utställningen.

Den var strålande. Jag rekommenderar envar som kommer till Moskva att gå och titta på denna utställning med humoristiska, frivola, tragiska, mångtydiga skulpturer av både Vadim Sidur och andra. Där finns verk som beskriver Babij Jar (nazisternas massmord på judar utanför Kiev 1941), Jesus som klättrar nerför korset, lägerfångar, fabriksarbetare. Vissa verk får en att tiga, andra att le. Somliga är frivola på ett avväpnande sätt. Jag fnissade flera gånger högt och fick stränga blickar av tanterna som bevakade statyerna. De hade också ovanligt många säkerhetsmän på plats – av förekommer anledning.

På två tomma piedestaler hade personalen tejpat röda lappar där det stod: ”På grund av orättfärdigt beteende har verket skadats. Vi ber om ursäkt.” Här hade alltså den rysk-ortodoxa extremisten som kallar sig Enteo farit fram.

Det mest oroväckande i sammanhanget är inte dessa glödande rättroende i sig. Utan att de känner ett outtalat stöd från Kreml som utnyttjar den konservativ-religiösa vågen för sina egna syften. Det är ingen slump att extremisternas ledare, Dmitrij Tsorionov (som kallar sig Enteo) motiverade skadegörelsen med att utställningen bryter mot Ryska federationens lagar.

Trots detta lämnade jag utställningen lätt till sinnes över konstens kraft. Därefter promenerade jag till Hotell National, hämtade min jacka och min sparkcykel och tog metron hem.

Nedan några bilder av Vadim Sidurs arbeten.

bild (25)bild (24)

bild (23)

I fredags var jag på middag hos några kompisar i Moskva. Under kvällens lopp kom beskedet att rysk-ortodoxa aktivister hade förstört några statyer på en utställning i Manegen i centrala Moskva. Utställningen heter ”Skulpturerna vi aldrig såg” och visar verk som förbjöds under sovjettiden. De konstverk som nu har skadats är skapta av Vadim Sidur (rysk avantgarde-konstnär som levde mellan 1924 och 1986).

Vi började prata om konst. En av mina kompisar, som själv är en professionell fotograf, anser att bra konst inte behöver uppröra känslor. Att en skicklig konstnär kan få fram det han vill på andra sätt. Det är ett klassiskt ryskt-sovjetiskt synsätt; smarta människor förstår ändå vad jag vill säga mellan raderna.

Jag är inte så säker på att det håller. Att provocera för provocerandes skull är kanske meningslöst, men att förbjuda det innebär att man begränsar konsten och då blir den i förlängningen ointressant, en kuliss. Att några ryskortodoxa aktivister nu förstör konstverk som hade förbjudits av en uttalat ateistisk regim några decennier tidigare säger allt om vilka det brukar vara som vill förbjuda konst: De som kräver att alla ska tänka på ett visst sätt.

Sedan tittade vi på en fantastisk videosnutt från 1991 där musikern och skådespelaren Sergej Kurjochin för ett allvarligt samtal och kommer fram till att Lenin egentligen var en svamp. Kurjochin (1954-1996) var för mig en ny bekantskap – han spelade bl.a. i en av de äldsta ryska rockgrupperna Akvarium, men han hade också en helt egen repertoar där komik ingick. Samtalet, som jag bifogar nedan är tyvärr bara tillgängligt för den som förstår ryska. Men det är ett helt underbart exempel på den absurda traditionen i rysk humor. Kurjochin och hans kollega sitter med gravallvarlig min och intellektualiserar i docerande ton över hur Lenin i själva verket var en svamp. Ett av bevisen är att svampens mycel (rotsystem) påminner om ett militärfordon som Lenin stod på under ett av sina berömda tal. Den struntviktiga tonen härmar exakt hur det brukade låta när regimens intellektuella koryféer satt och försvarade totala lögner – Sovjetunionens är det mest framgångsrika systemet i världen, våra kolchoser har än en gång överträffat femårsplanen, Lenin är en svamp. Sanningshalten i dessa påståenden är densamma.

Jag tänker på dagens koryféer som ständigt undervisar ryska tv-tittare i hur europeiska bönder försöker tvinga sina pestsmittade varor på Ryssland, på hur väst håller på att förgås i ett homosexuellt Sodom och Gomorra och på hur Ryssland nu lanserar sitt eget bankkort och man snart inte längre behöver varken Visa eller Master card. Man kunde lika gärna påstå att Putin är en champinjon – sanningshalten vore densamma.

Det är viktigt att den här traditionen finns därför att den ger livsrum i situationer när Ryssland styrs av auktoritära regimer. Än har jag inte sett några inslag där Putin förklaras vara en tulpan, men det sker i andra former. Satiren frodas på nätet.

Här den underbara diskussionen. Jämförelsen med svampens mycel och militärfordonet kommer vid ca 12.00. Och här en engelsk översättning, som jag fick av den norska språk- och litteraturforskaren Ingunn Kunde via min kollega Kalle Kniivilä: https://www.academia.edu/633795/A_Parasite_From_Outer_Space_How_Sergei_Kurekhin_proved_that_Lenin_was_a_mushroom

 

Jag är tillbaka i Moskva efter semestern. Moskva mötte mig på klassiskt augustivis, med en kvävande hetta, ångande asfalt och pustande pensionärer i skuggan på ljugarbänkarna utanför mitt hus. De har med all säkerhet noterat att jag har återvänt och vidarebefordrat informationen till djungeltrumman. Pensionärerna vet allt. Vi hälsar artigt men har aldrig presenterat oss för varandra, ändå vet de vem jag är. När folk letar efter mig utanför min port vet de ofta berätta huruvida jag är hemma eller inte.

Eftersom detta är ett faktum som jag inte kan påverka har jag beslutat att inte låta det störa min själsfrid. Vårt hus har sin egen lilla underrättelseverksamhet, precis som alla andra hus i Moskva där det bor pensionärer som har tid att hålla koll. Jag kom att tänka på den när ryska utrikesministeriet nyligen sände ut ett formulär till korrespondenterna där vi bland annat ombedes meddela vår twitteradress. Jag har absolut inget emot att uppge den men att gå in på twitter och leta reda på korrarnas konton skulle faktiskt gå snabbare än att sända ut formulär.

Hur som helst borde jag kanske tipsa samtliga myndigheter som vill hålla koll på mig i Ryssland att de har en ypperlig informationsbank i pensionärerna i mitt hus.

Augusti är semestertider i Ryssland och invid en konstgjord liten damm i mina kvarter plaskar hundar och barn från morgon till kväll. Bifogar bilder. Hundarna på bilden ser bägge ut att vara den typ av hund som ägaren har hittat på gatan eller fått av en organisation som tar hand om herrelösa hundar. Det finns flera sådana organisationer i Moskva och antalet vilda hundar man ser på gatorna har gått ner betydligt. Mina kvarter är för övrigt också fulla av små rashundar som trippar omkring i konstfärdigt sydda hundkläder så fort det blir obetydligt kallare.

bild (21)
bild (20)

Det här med kommunikation är någonting ytterst mångbottnat. Alldeles särskilt när man a) inte talar sitt modersmål och b) talar sitt modersmål med någon som har ett annat modersmål.

Vad den sistnämnda varianten beträffar har jag för länge sedan lärt mig att man aldrig ska:

1) Falla den andra i talet och avsluta meningar.

2) Tro att man är artig om man byter språk.

3) Tro att man på något sätt är hjälpsam om man försöker anpassa sitt eget språk till vad man tror ska bli mer begripligt. (Däremot kan man anstränga sig att tala tydligt, vilket inte är samma sak som att tala till ett barn.)

Om någon undrar hur jag har lärt mig allt detta så beror det på att jag oftast är i andra ändan av kommunikationen.

I Ryssland niar man varandra. Det känns helt naturligt och inte ett dugg uppstyltat, trots att jag nästan aldrig gör det i mitt hemland. Olika språk och kulturer har olika koder, man kan efter en tid känna sig hemma i båda.

Sist jag åkte tåg mellan Moskva och Helsingfors hade jag en mycket trevlig konduktör. Det enda märkliga med honom var att han duade mig. Först trodde jag det var ett misstag. Men nej. Han duade mig konsekvent. Det gör man inte i Ryssland – två vuxna personer som inte känner varandra säger alltid ni. Allt annat är direkt oartigt.

Vissa män över femtio anser dock att yngre kvinnor inte behöver nias. Det är inte speciellt vanligt – det ska understrykas att ryska män i allmänhet riktiga gentlemän mot kvinnor. Men jag råkar ut för det omotiverade duandet ibland och då är det nästan alltid något äldre män som gör det. Ett slags slentrianmässig sexism, ett sätt att tala om för någon att denna är en liten flicka. Eftersom jag nästa år ska fylla fyrtio börjar jag bli lite trött på det.

Till sist sade jag till konduktören: Ursäkta, men vi är inte du med varandra.

Han hoppade till. Visst, sade han.

Efter tio minuter kom han tillbaka till min hytt.

– Ähum… jag ville bara ber om ursäkt för att jag duade Er.

– Det är okej.

– Jag är ingen grobian. Det är bara så att jag har märkt att finländare förstår ryska bättre om man duar.

– Jaha. Men det faktiskt är så att när vi läser ryska får vi lära oss att man ska nia. Själv bor jag i Moskva sedan flera år tillbaka och jag är van vid att nia.

– Absolut. Saken är klar.

Konduktören var som sagt mycket trevlig. När han kom in med kaffe följande morgon ville han för säkerhets skull släta över det skedda en gång till.

– Det är tjugo grader i Moskva. Det skulle löna sig för Er att ta av Er jeansen och sätta på Er shorts. Visa Era vackra ben.

Konduktören ville faktiskt vara snäll. Han kunde inte rå för att det blev lite fel.

När jag skulle kliva ut ur vagnen stod han i givakt i sin ståtliga konduktörsmössa och räckte mig chevalereskt handen. Jag tog den, gick ut i den varma Moskvamorgonen och lyckades hålla mig för skratt tills han inte längre kunde höra mig.

När man jobbar som journalist i Ryssland råkar man då och då ut för överrockar. Det finns många olika slags överrockar. Vissa är nitiska och beskäftiga, andra lata och ointresserade. Den sistnämnda sorten kan man till nöds klara av, den förstnämnda är en plåga. Speciellt om de dessutom tror sig veta vad vårt jobb går ut på.

Jag råkade nyligen ut för den förstnämnda sorten på en reportageresa till Tula tillsammans med frilansfotografen Oksana Jusjko. Vi håller på med ett reportage om den ryska hälsovårdsreformen och skulle följa ett ambulansteam under en eftermiddag. I Tula möttes vi av en överrock från stadens presstjänst som började med att tala om att hon vet vad kameramän älskar att filma: när ambulansen kör iväg och när den återvänder till stationen. Stillfotografen Oksana nickade artigt.

Överrocken bedyrade att hon låter oss arbeta fritt. ”Vi har ingenting att dölja.” Fint, sade jag, då blir det bäst att ni inte följer med i ambulansen. Det blir bättre intervjuer när ni inte är med.

Nej, det gick verkligen inte för sig.  Överrocken äntrade ambulansen och höll därefter oupphörligen låda om totala oväsentligheter med hög, genomträngande stämma.

Till saken hör att den här typen av reportage kräver mycket småprat för att skapa tillit. Det förutsätter att man får vara ifred och inte har en talträng hemul i släptåg. (En hemul är en person som saknar fantasi och lider av svår enkelspårighet.)

Jag var rasande. Överrocken undrade förvånad varför stämningen är så spänd? Oksana, en betydligt större diplomat än jag, viskade till mig att jag ska försöka se mindre arg ut. Nu gällde det att klara av överrocken på ett smart sätt.  

När hemulen från Tula förstörde Oksanas bilder genom att vägra hålla sig i bakgrunden samt lade sig i mina intervjuer exploderade emellertid både Oksana och jag i tur och ordning. En något stukad hemul lovade därefter att hålla mun. Vi lyckades ställvis bli av med henne då vi blev insläppta hos patienter som ambulansteamet besökte. De hade inte ett enda akut fall den dagen, mest äldre personer med diabetes eller hjärtproblem som kände sig dåliga. (Samtliga hade fått kalla handen av vilken finländsk larmcentral som helst.)

Det finns andra typer av överrockar som inte är beskäftiga utan aggressiva och hotfulla. Under ett besök på Rosatoms kärnkraftverk i Novovoronezj för några veckor sedan hade vi inte en utan ett flertal vakter klistrade på oss. De tvingade först alla fotografer och kameramän att stå på exakt samma ställe och fota ur exakt samma vinkel. Sedan var de ändå inte nöjda utan beordade flera kameramän att förstöra en del av materialet de hade filmat. En journalist från France 24 (som själv filmar sina inslag) gick med på vakternas krav en första gång. När de för andra gången krävde att hon skulle ta bort bilder vägrade hon blankt – hon ansåg att nu fick det räcka.

Säkerhetstjänsten FSB kallades in. Otrevliga män i kostymer försökte hota henne till underkastelse. Hon stod på sig och sade att hon hade följt alla regler. Vilket hon hade fullständigt rätt i. Efter tjafs och förseningar släpptes vi iväg.

Jag kan tala om för er att hotfulla FSB-män i polyesterkostymer alla gånger är att föredra framför Tula-hemuler. Hoftulla FSB-män är enbart intresserade av att lyda order. De bryr sig inte om att försöka vara trevliga. Hemuler däremot styrs av sin medfödda enfald och dessutom en kvävande övertygelse om sin fullkomliga rättfärdighet. Det, mina vänner, är faktiskt mer irriterande än cynism.

Jag har precis återvänt till Moskva efter några dagar i Donetsk med omnejd tillsammans med fotografen Stefan Bladh. Som vanligt har jag ont i sittmusklerna. Det får man alltid efter reportageresor i Donbass eftersom man där tillbringar större delen av tiden med att skumpa omkring på gropiga småvägar. Byråkratin vid vägspärrarna har ökat, man måste ha flera olika tillstånd och även om man har alla lappar som behövs kan man ända få order om att vända om. Köerna kan nu för tiden vara kilometerlånga. Med andra ord är det klokast att välja sin rutt så att man minimerar antalet vägspärrar.

Därför lägger vår chaufför ner en hel del tid på att fundera ut vilka rutter som blir bäst. Om kvällarna ringer han samtal och konfererar med andra insatta. Via Kurachovo? Via småvägar till Artiomovsk? På stället si och så blev jag stoppad en gång. I vägspärren X och Y känner jag soldaterna.

Om vi trots allt hamnar vid en vägspärr med lång kö kör han helt sonika förbi hela kön ända fram kontrollpunkten, vevar ner rutan och säger till soldaterna att de måste släppa förbi honom eftersom han kör på journalister. Media. Tv. Han har även tejpat upp bokstäverna TV på vindrutan för att alla ska fatta galoppen. (Vi jobbar visserligen för tidning men tv låter bättre. En ukrainsk soldat bad mig tala om vad tidningarna heter. Jag sade: Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet. Soldaten stirrade på mig, skakade på huvudet och lät oss passera.)

Vi släpps igenom varenda gång. Jag är glad över hur mycket arbetstid vi sparade men när jag tänker på alla Donbassbor som lägger ner timmar och åter timmar på att sitta i bilköer i sina egna hemtrakter skäms jag.

Vår chaufför har också alltid med sig vatten och läsk i bilen som han överlämnar till soldaterna. De står i timtal på dammiga vägar, kontrollerar bakluckor och dirigerar bilar. Om man kan muntra upp dem lite i deras enformiga jobb är det alltid en fördel. Flera volontärer och chaufförer jag känner ger rutinmässigt soldaterna kex, kaffe, läsk och andra enkla förnödenheter de kan ha brist på eftersom så många leveranser inom ukrainska armén försvinner på grund av korruptionen.

När vi startade mot Torez i går morse meddelade vår chaffis att bilen hade ”vissa problem”.

– Ingenting du behöver oroa dig för, Anetjka, sade han.

Jag svarade jaha och insåg att det här kan gå bra. Eller också kan det sluta med att bilen strejkar och vi sitter fast i någon gudsförgäten håla i timmar. Det fanns inget jag kunde göra för att åt saken – att tvinga vår chaffis att byta bil hade vi inte tid med och reparera bilmotorer tillhör inte mina färdigheter.

En israelisk frilansfotograf jag jobbar med ibland brukar säga: ”Assumption is the mother of all fuck-ups”. Han är officer i israeliska armén och anser att man måste ha koll på allt. Han har rätt. Men i mitt jobb är jag ofta med om situationer där det enda man kan göra är att köra och hoppas på det bästa.

Det gick bra. Vår chaffis såg till att parkera bilen i nedförsbackar och då startade den snällt. En gång hade vi parkerat på plan mark och då knuffade Stefan och några gruvarbetare vi hade intervjuat elegant igång den. (Jag hade gärna hjälpt till men hade blivit bortkörd av alla utom Stefan.)

Förutom allmän ledbrutenhet är mitt vänstra öra just nu nästan dövt eftersom vår chaufför oupphörligt har skrikit i det två dagar i följd, samtidigt som han har krävt att jag ska översätta allt han säger till Stefan. Han har lite svårt att förstå att jag inte är utbildad simultantolk och därför inte kan översätta och samtidigt lyssna på hans roliga historier, anekdoty. Det ska tillstås att de ofta är mycket underhållande. Trots detta är jag väldigt glad över att få vila öronen hemma i Moskva just nu.

Nedan några bilder av mig i trädgården hemma hos en god vän i Donetsk, av landskapen utanför Torez, av en kilometerlång bilkö utanför Artiomovsk och av den fantastiska blomsterprakten på ängarna och fälten i Donbass. Vallmon blommar just nu och det är praktfullt.

Mer om kriget och om den nya verkligheten i Donetsk får ni läsa i Hbl och SvD inom kort.

 

i trädgården liten

landskap litenbilkö liten blomsteräng liten

Slutet av maj och början av juni är alltid en speciell tid i Moskva. Då kommer sommaren, den Moskvasommar som i år infann sig med ketchupeffekt. Stötvis gjorde den sitt antåg under hela maj månad. En dag kunde det vara tjugo grader, nästa fem. Man undrade om sommaren alls skulle komma. Man drog upp kragen tätare kring halsen.

Nu är den här. På morgonen vaknar man av att sovrummet är alldeles upplyst av solsken. Utanför mitt hus blommar en vildvuxen rabatt av hundlokor, ormbunkar och enorma rabarberblad. Tanterna och farbröderna i huset sitter på ljugarbänken dagarna i ända och håller koll på alla som passerar. (Det gjorde de redan i våras men då var det för kallt för att sitta ute långa stunder. Nu håller de jour timmar i sträck)

Kvällarna är ljusa. I lördags vid tiotiden på kvällen promenerade jag över bron som ligger invid Kristi frälsar-katedralen. Den var full med flanörer som tog selfies mot den blekrosa kvällshimlen och förälskade par som gick hand i hand. Uteserveringarna invid floden var proppfulla, vi kom inte in på en enda. Man måste vara ute i väldigt god tid för att få plats vid en uteservering vid Moskvafloden en fredag eller lördag kväll i juni.

På Gogolbulevarden har schackborden ställts fram. Där sitter gubbar med klockor som mäter tiden bredvid sig och funderar över sitt nästa drag. Traditionen att spela schack utomhus sommartid har jag också sett på Balkan och i Kaukasien. Det är mycket sympatiskt.

Lekplatserna i mina kvarter är däremot gapande tomma. Alla barn har åkt ut till mor- och farföräldrar på datjan. Så gör de flesta ryska föräldrar – om det bara finns en mormor eller farmor med datja skickas barnen ut på landet hela sommaren. Det är en speciell tid då mor- och farföräldrarna får rå om barnbarnen helt och hållet, medan föräldrarna är fria och lediga när de kommer hem från jobbet.

Vi har för övrigt anammat det ryska mönstret i vår familj. Alla parter är mycket nöjda med arrangemanget.

frälsarkyrkan litenmoskvafloden litenblommande träd litenschackspelare liten

För någon månad sedan förde jag ett fasligt liv om min nya sparkcykel i den här bloggen. Jag påstod att det var en av mina bästa investering någonsin och det vidhåller jag fortfarande.

Dock kan jag tala om att det lönar sig att köpa ett litet dyrare märke på en gång. Min första sparkcykel började skramla och bära sig märkligt åt efter några veckor. En god vän som är kameraman och mycket praktisk plockade isär den och konstaterade omedelbart att det var ett söndagsexemplar jag hade fått.

– Lämna den tillbaka till butiken. Livsfarlig grej, sade han och viftade med en tunn liten spik som var det enda som höll ihop styrstången med resten av konstruktionen.

Sedan monterade han ihop den igen. Jag lovade åka till butiken med åbäket, men jag har ju bråttom jämnt. Under tiden fortsatte jag att använda samma sparkcykel, trots att den skramlade värre för var dag som gick.

En vacker dag då jag bar den nerför trappan ramlade framhjulet av helt apropå. Jag åkte till butiken med eländet. Försäljaren konstaterade bara ”brak”, det vill säga förfalskning, sade att den hör hemma på sophögen och gav mig pengarna tillbaka. Jag försökte påpeka att han hade sålt en livsfarlig tingest till mig, att jag kunde ha stått på huvudet i en nedförsbacke om hjulet hade råkat falla av just då. Han förstod inte vad jag bråkade om. ”Det förekommer alltid förfalskningar.”

Några veckor senare köpte jag en ny sparkcykel i samma affär (Sportsmaster heter den). Jag talade om för försäljaren att jag inte ville vara med om samma sak en gång till. För säkerhets skull upprepade jag det några gånger. Han himlade med ögonen åt den påstridiga bruden. Nu ska ni få ett fullgott exemplar, lovade han.

Samma eftermiddag gick det inte längre att svänga på styrstången. Den hade fastnat i en riktning. Jag åkte tillbaka till samma butik och frågade försäljaren om det verkligen är omöjligt för Sportsmaster att sälja mig en enda fungerande sparkcykel. Han tittade upp från tennisracketen som han höll på att sätta snören i och svarade:

– Ja. Det finns aldrig några garantier. Men om jag var ni skulle jag åka till Decathlon. Deras sparkcyklar är bättre än våra.

Jag fick pengarna tillbaka för andra gången och tackade för den senkomna uppriktigheten.

I morse åkte jag till Decathlon, en fransk kedja, och köpte min tredje sparkcykel. Den är betydligt tyngre än de båda första men känns väldigt smidig. Tillverkad i Kina precis som de båda andra.

Jag vågar inte hoppas på bättre tur med den. En för- och eftermiddag har den åtminstone hållit. Men nu ska jag åka hem så vi får hålla tummarna att den inte tappar ett hjul.

Förra veckan besökte jag Kiev och åt bland annat lunch med ukrainska parlamentets talman, Oksana Syroid. Jag hittade henne i ett enormt arbetsrum i parlamentet med ett omfångsrikt skrivbord, stoppade läderfåtöljer och Ukrainas statsvapen på väggen. Ett typiskt arbetsrum för postsovjetiska ledare – med vissa skillnader.

– När jag flyttade in hit bad jag om att få en bokhylla. De sade att jag var den första som någonsin hade beställt en sådan möbel, konstaterade hon.

I bokhyllan hittade jag böcker i statskunskap – till exempel ”Political order in changing societies” av Samuel Huntington och ”Political science – State of the Discipline” av Katznelson &Milner. Syroid har också hängt upp modern ukrainsk konst på väggarna, bland annat en tavla av Vlada Ralko som är en av Ukrainas kända konstnärer.

I samma arbetsrum jobbade tidigare Viktor Medvetjuk, som nu leder den pro-ryska organisationen ”Ukrainas val” och är god vän med Vladimir Putin. Putin är gudfar åt Medvetjuks barn. Nu har alltså samma rum övertagits av det ukrainska parlamentets första kvinnliga talman, som har skrivit sin magistersavhandling i juridik för Ottawa university i Kanada och tidigare jobbade för den Sorosfinansierade NGO-organistaionen Ukrainian Legal Foundation. Det är en intressant illustration av hur den politiska makten har förflyttats i Ukraina. (Även om det inte betyder att alla som sitter på höga positioner i Ukraina har samma bakgrund som Syroid eller att de alla är lika kompetenta som hon när det gäller lagstiftning.)

Vi åt lunch i parlamentets matsal, grönsakssoppa och panerad gös. Vi diskuterade om de nya antikommunistlagarna (som ni får läsa mer om i Hbl och SvD). Syroid ansåg att kritiken som har luftats mot dem i Europa bygger på missförstånd. Men hon medgav att lagen är illa genomarbetad och antagen i all hast. Det är över huvud taget ett problem med det ukrainska parlamentet – lagar antas ofta alldeles för snabbt och utan ordentlig debatt. Ukraina är visserligen i sig ett land där det förekommer väldigt mycket debatt. Problemet är att den inte sällan går ut på att folk dänger varandra i huvudet med symboler istället för att försöka komma fram till gemensamma beslut.

I Kiev blommade kastanjeträden. Det var roligt att vara tillbaka, trots oron som bland annat min taxichaufför luftade om chockhöjda el- och gaspriser. De slår särskilt hårt åt pensionärer vars pension ofta är i ungefär samma storleksordning som de nya gas- och elräkningarna. Att el och gas inte längre subventioneras är en del av den smärtsamma EU-anpassningen, något som jag hoppas få skriva mer om nästa gång jag åker till Ukraina.

Nedan ett foto på mig och parlamentets vice talman Oksana Syroid.

 

oksana o jag liten