Moskvabloggen

Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
Header

Jag är just nu i Kiev efter att ha tillbringat några dagar i Kramatorsk och Artiomovsk i östra Ukraina. Om situationen där kan ni läsa i de här reportagen: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-trodde-att-fronten-var-langt-borta_4331051.svd,

och här: http://hbl.fi/nyheter/2015-02-13/720611/vi-forlorar-pa-vapenvilan

Här i Kiev hade jag glädjen att träffa Jura, en ung kille som var min chaufför i Donetsk i somras. Nu har han flyttat till Kiev. Orsaken är att han tidigare har varit aktiv i en medborgarrörelse mot korruption inom polisväsendet. De här poliserna jobbar nu för separatistregimen. Jura insåg att han var i farozonen. Efter att ha blivit hotad beslöt han att flytta.

Nu letar han efter jobb i Kiev. Han är engelskkunnig och har högre utbildning men kan inte ens få ett jobb som  chaufför.

– Varje gång jag säger att jag är från Donetsk blir det kalla handen. Det var samma sak när vi skulle hyra bostad. Flera hyresvärdar meddelade att de inte tar hyresgäster från Donbass. Det känns kymigt.

Till saken hör att Jura är en ukrainsk patriot som aldrig har stött separatisterna. Han var också med på Majdan och demonstrerade mot Janukovytj. Den saken har han aldrig dolt och det var också var en av orsakerna till att han såg sig tvungen att lämna Donetsk, eftersom han i separatistregimens ögon var en förrädare. Men väl här i Kiev ses han som en potentiell femtekolonnare. Det är så sorgligt att jag saknar ord. Klyftan mellan ukrainarna vidgas ständigt och det kan få farliga följder om inget görs.

– Många från Donbassområdet flyr till Kiev och det har lett till sänkta löner. Jag förstår att Kievborna inte gillar det. Samtidigt känner jag en stor irritation över att de är så totalt okunniga och ovetande om vad vi har blivit utsatta för. Jag kan till och med komma på mig själv att tänka: om de en enda gång fick veta hur det känns att bli beskjuten med raketer i sitt eget hem. Att lägga sig på kvällen och inte veta om man kommer att vakna, sade Jura medan han drack kaffe och jag åt pelméer på ett café invid Kievs huvudgata Chresjtjatyk.

Innan jag träffade Jura tog jag en promenad längs Institutskagatan där de fruktansvärda dödsskjutningarna skedde den 19-20 februari i fjol. Om några dagar har det gått exakt ett år sedan dess och gatan är full med fotografier, ljus och minnestavlor.

På en av minnestavlorna läste jag namnet:

Soltjanik Bohdan Zynovijovtij, 29 år, född i Staryj Sambir, Lvivdistriktet

Jag vet redan vem Bohdan var eftersom jag intervjuade hans bästa vän i Moskva för några veckor sedan. I kväll flyger jag till Lviv och i morgon ska jag träffa hans fästmö och pappa.

Jag vet att undervisade i historia på universitetet, att han skrev dikter, att han älskade att vandra i Karpaterna och att han var tyst och eftertänksam som person. Att han hade studerat i Polen och att han var populär och känd i sin hemby Staryj Sambir. Jag har läst hans dikter, de flesta på ukrainska och några på ryska.

Och så vet jag att han dog på Institutskagatan efter att ha fått splitter av en kula i halsen den 20 februari 2014. Kulan slet upp halspulsåldern och han förblödde inom några minuter.

Jag ser mycket fram emot att träffa hans familj men jag stålsätter mig också. Det kommer troligen att bli en av de svåraste intervjuer jag har gjort därför att jag själv var med på Majdan när människorna sköts, en efter en. Många av dem var helt obeväpnade. Bohdan var det.

Bifogar foto på minnestavlaminnestavla litenn. Nu flyger jag till Lviv. Ni får läsa mer om Bohdan i Hbl och SvD.

Medan fransmännen marscherade mot extremism och morden på Charles Hebdo gick jag till judiska centret i Moskva för att lyssna på författaren, litteraturvetaren, debattören och demokratiaktivisten Dmitrij Bykov. Han skulle tala om Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”, en roman som jag läste för några år sedan men som har så många trådar att jag hade glömt bort en hel del. Jag snabbrepeterade skamset intrigen på nätet innan föreläsningen började.

(I all korthet handlar romanen om en ytterst obehaglig, egenkär och liderlig gubbe, Fjodor Karamazov, och hans fyra söner som har olika mödrar. En av dem är oäkting, fadern har barmhärtigt nog anställt honom som lakej. Så mördas Fjodor Karamazov och alla blickar riktas mot den äldsta sonen Mitja som har stulit pengar av honom. Mer ska jag inte avslöja just nu, förutom att det är en typisk Dostojevskijroman med ständiga hysteriska utbrott, evighetslånga svettiga bekännelser som får det att krypa i en och ett ihärdigt utforskande av människans mörkaste egenskaper.)

Jag noterade med glädje att judiska centret inte hade höjt säkerheten. Bara metalldetektor och en vakt. Det kändes som en seger i dagens situation.

Bykov gjorde entré på scenen klädd i jeans och tröja och sade med ett gemytligt leende:

– Det känns extra bra att hålla en föreläsning om Dostojevskij här på judiska centret. Han gillade ju inte oss som ni vet.

(Dostojeveskij var en känd antisemit, något som var normalt för hans tid. Problemet i sig har inte försvunnit.)

Sedan satte han i gång. Dostojevskij, som både i Ryssland och Europa hålls för en av de allra största författarna genom tiderna, är enligt Bykov överskattad.

– Jag ska tala om en hemlighet för er – Dostojevskij är inte den stora författare som alla kallar honom. Han är på sin höjd en god 1800-talsförfattare. Hans produktion går inte att jämföra med Tolstojs eller Turgenjevs. Alla hans böcker är likadana. Karaktärerna är antingen brottslingar eller helgon. Det finns ingen polyfoni hos Dostojevskij, ingen kör av röster, alla karaktärer har samma röst. Dessutom klarar författaren själv aldrig av att hålla mun.

Bykov har väldigt svårt med ”det eviga gudssökandet” hos Tolstoj.

– Det enda han gör är att leta efter gud. Gud står framför dig. Det vet Tolstoj. Men Dostojevskij bara letar och letar. Dostojevskij ansåg att världen av sjuk, vilket berodde på att han själv var det. Alla dessa ändlösa monologer är ett resultat av att han dikterade sina böcker för Anna Grigorjevna (hustrun). Man märker väldigt tydligt att replikerna är utkastade i vredesmod och ackompanjerade av klunkar svart te och bloss på turkiska papyrosser. Därför upprepar Dostojevskij sig själv hela tiden.

Bykov redogjorde för sin tolkning av karamazovsjtjina, det vill säga temat i Bröderna Karamazov. Han översätter karamazovsjtjina med ett ord: liderlighet.

– Liderlighet betyder inte bara sexuell gränslöshet. Det betyder att man över huvud taget inte har några gränser. Dessutom njuter man av det. Man njuter av att vara ett as, av att plåga och förödmjuka andra. Det här är vad Dostojevskij skriver om och han har fått västvärlden att tro att just detta element är det grundläggande i den ryska själen. Först plågar man andra, sedan ska man inse vad man har gjort och ångra sig. Men det här har ingenting med den ryska själen att göra! Det är uslingarnas svarta pr-lakejer som har lyckats få oss att tro att Dostojevskij är en stor författare! utropade Bykov till en något konfunderad sal.

Bykov anser att Dostojevskijs upphöjande av karamazovtsjtjina är karaktäristiskt för 1800-talet och att det även är roten till dagens problem i Ryssland. Om jag alltså har förstått Bykov rätt. Jag får erkänna att jag hade fullt upp med att hänga med och lärde mig flera nya ryska ord på kuppen. (Razvrat = liderlighet, gnusnyj = tarvlig)

Jag är inte lika beläst som Bykov. Men något säger mig att han precis som många andra ryssar som älskar och hatar sina klassiker inte skulle tillåta någon annan gå fram på de här sättet med Dostojevskij. Han får. Det är ju hans Dostojevskij.

Till sist sade Bykov:

– En sak ska sägas om Dostojevskij. Han behandlade sin hustru väl. Han lät karaktärerna i sina böcker vara svin, men sin fru var han snäll mot. Tolstoj gjorde tvärtom. Tack för mig!

 

bykov liten

Aujourd’hui j’écris mon blog en français. (Vous mes pardonnez mes fautes de grammaire.) C’est ma façon de faire hommage aux déssinateurs et journalistes au Charlie Hebdo qui ont été assassinés hier d’une façon répugnante et lâche.

Pour moi, la France n’est pas un pays comme les autres. C’est un pays qui m’a appris ce qui veut dire la satire, ce qui veut dire le débat et la discussion. En 1998-1999 j’étais étudiante d’Erasmus à l’université du Havre. J’avais 22 ans et c’était une expérience qui m’a marquée pour toujours – vivre dans une société où chacun a son point de vue sur les choses et tout le monde râle. En plus, ils font la grève régulièrement. Personne n’a peur des autorités.

Je lisais Le Monde, Le Figaro, Le Canard Enchaîné (en se qui s’agit du dernier il faut admettre que je ne comprenais pas grande-chose), je regardais Les Guignols à la télé. Je suis finlandaise, née dans un pays démocratique, mais c’était la France qui m’a appris ce qui veut dire le vrai humour satirique.

La France, c’est un pays des râleurs. Et je vous aime pour ça. Je vous aime parce que vous êtes de vrais européens. Parce que vous m’avez appris une chose profondément importante: Toujours dire ce que tu penses. Jamais avoir peur des gens en-haut. Et surtout: Bien se moquer des connards.

Encore vous m’avez appris ce qui veut dire une société multi-culturelle où tout le monde est français. Ta religion, ton couleur de peau n’a aucune importance. Tu l’as choisi, t’es français. C’est tout.

Aujourd’hui, comme correspondante en Russie, je suis infiniment reconnaissante d’avoir appris toutes ces choses-là chez vous. C’est pour ça qu’aujourd’hui je veux vous dire que votre lutte pour la liberté de presse est une lutte pour tout le monde. Je vous rejoins.

Liberté, égalité et fraternité sont des valeurs que la France a appris le monde. Jamais, jamais il faut cesser les défendre.

Et jamais il faut s’arrêter de bien se moquer des connards.

 

 

Översättning till svenska:

I dag skriver jag min blogg på franska. (Ni får ursäkta mina grammatiska misstag.) Det är mitt sätt att hedra tecknarna och journalisterna på Charlie Hebdo som mördades i ett motbjudande och fegt attentat.

För mig är Frankrike inte vilket land som helst. Det är landet som lärde mig vad satiren kan göra, vad debatt och diskussion kan betyda. Mellan 1998 och 1999 var jag Erasmus-student på universitetet i Le Havre. Jag var 22 år gammal och det blev en erfarenhet som jag aldrig glömmer – att leva i ett samhälle där varenda människa har en åsikt och alla ständigt kritiserar allt. Dessutom strejkar man med jämna mellanrum. Ingen är rädd för auktoriteter.

Jag läste Le Monde, Le Figaro, Le Canard Enchaîne. (Får erkänna att jag inte begrep mycket av den sistnämnda.) Jag tittade på Les Guignols på tv. Jag kommer från Finland, ett demokratiskt land, men det var Frankrike som lärde mig allt jag vet om satir.

Frankrike är ett land där folk ständigt klagar och kritiserar. Jag älskar er för det. Jag älskar er därför att ni är äkta européer. För att ni har lärt mig en av de viktigaste sakerna som finns: Att alltid säga sin åsikt. Att aldrig vara rädd för överheten. Och i all synnerhet: Att effektivt göra narr av idioter.

Dessutom har ni lärt mig vad ett mångkulturellt samhälle betyder, ett samhälle där alla är fransmän oberoende av religion eller hudfärg. Har du valt att vara fransman så är du det. Punkt.

I dag som Rysslandskorrespondent är jag djupt tacksam över de här lärdomarna. Därför vill jag i dag säga er: Er kamp för pressens frihet är en kamp för hela världen. Jag är med er.

Frihet, jämlikhet och broderskap är värden som Frankrike har spritt över världen. De måste försvaras. Varje dag.

Och varje dag ska man fortsätta göra narr av idioter.

Två presidenter har nyligen gjort intressanta uttalanden. Först ut var Finlands president Sauli Niinistö. Niinistö har gjort sig känd för att tala klarspråk på ett sätt som är ovanligt för finländska presidenter. I nyårstalet förnekade han sig inte. Han konstaterade att krisen i Ukraina har lett till nya motsättningar mellan Ryssland och väst, fördömde ”de olagliga annekteringarna” och tillade att Finland fortsättningsvis vill upprätthålla en dialog med Ryssland. Men påpekade:

– Ryssland vet mycket väl att Finland är och förblir en del av väst.

Översättning:  Vi släpper fortsättningsvis ingen djävul över bron.

Niinistö är president för ett litet land som lever i Rysslands omedelbart närhet. Av den anledningen är det signifikant att han såg sig tvungen att göra denna artiga men tydliga markering.

Och så har vi en annan president för ett mycket större land som inte ligger i Rysslands omedelbart närhet, nämligen Frankrike. Den franske presidenten François Hollande gav en lång intervju till franska radio för några dagar sedan. Där sade han så här (förkortat):

- Il faut parler avec Poutine, je l’ai fait. Mais au même temps il faut parler clairement. Et lui-même doit savoir s’arrêter. Et il le paie suffisamment cher. Il en a des difficultés. Mais si la Russie a une crise ce n’est pas forcement bon pour l’Europe. Je pense que les sanctions maintenant doivent s’arrêter. Elles doivent être levées s’il y a des progrès. S’il n’y a pas de progrès les sanctions démeuront.

Översättning: Vi måste tala med Putin och det har jag gjort. Men vi måste också vara tydliga. Han måste själv förstå att hejda sig. Han betalar rätt dyrt för sitt agerande, han har problem. Om Ryssland befinner sig i en kris är det inte nödvändigtvis bra för Europa. Jag anser att sanktionerna nu bör avskaffas. De bör avskaffas om framsteg sker. Om inga framsteg sker förblir sanktionerna i kraft.

Översättning av översättningen: Nu när vi har piskat Putin tillräckligt, kan vi börja återgå till business as usual så vi får våra Mistral sålda?

Frankrike är ett stort EU-land med traditionellt goda relationer till Ryssland. Många franska storföretag har viktiga intressen i Ryssland, bland annat petroleumbolaget Total. För att inte tala om örlogsfartygen Mistral, en miljonaffär som Frankrike nu har lagt på is på grund av sanktionerna. Mycket tyder på att irritationen över detta växer i hemlandet och att Hollande ser sig tvungen att göra något. Det är ingen slump att han nyligen  träffade Putin på vägen hem från Astana.

Enligt mig är detta exakt vad Putin har räknat med: att de stora EU-länderna har så starka egna intressen i Ryssland att sanktionerna till sist kommer att avskaffas. I dag talade jag med en Kreml närstående analytiker, Aleksej Muchin, som dock fnysande konstaterade att Ryssland inte har så stort behov av Europa. ”Vi orienterar oss istället mot Afrika och Kina, Vietnam och Sydkorea. De behöver också våra råvaror”.

Jag påpekade att det inte existerar några gasledningar till något av dessa länder förutom Kina, men det viftade han bort. (Mer om detta i Hbl snart.) Påfallande machoaktigt snack om ni frågar mig. Men det är rätt talande för Ryssland just nu. Ryssland slår sig för bröstet, Finland säger vaksamt ”hit men inte längre” och Frankrike höjer ögonbrynen och slår ut med händerna i den klassiska franska gesten ”mais ça suffit non”?

Mer om Niinistös tal kan ni läsa här:

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/01/niinistos-nyarstal-ryssland-vet-att-finland-ar-en-del-av-vast

Och intervjun med François Hollande (uttalandet om Ryssland börjar ungefär vid 13:22):

http://www.dailymotion.com/video/x2e1b4l_grece-relations-avec-l-allemagne-ukraine-l-interview-politique-internationale-de-francois-hollande_news?from_related=related.page.ext.no-related.4b775a6b70aebdd134c2fbf5b20e361a142046415

Ungefär 300 demonstranter  har arresterats i Moskva sedan i går kväll. De protesterade mot domen mot Oleg och Aleksej Navalnyj. Rysslands kändaste bloggare Aleksej Navalnyj är tillbaka i sin husarrest, brodern Oleg sändes i straffkoloni utan att ens ha fått med sig ett armbandsur. ”Hur ska jag veta när det är nyår?” undrade han innan han fördes bort.

(Bröderna anklagas för att ha svindlat pengar av Yves Rocher. Det franska kosmetikaföretaget säger att de inte har blivit av med några pengar men det rör inte åklagaren i ryggen. Att domen är politisk behöver knappast diskuteras.)

Här i S:t Petersburg, där jag befinner mig för att fira nyår, hölls också en mindre demonstration för Navalnyj med några hundra personer. Därefter satt min väninna Katja och jag uppe halva natten och diskuterade Navalnyj och Putin. Precis som många andra kroniskt misstänksamma ryssar undrar Katja om det är sant att Navalnyj i själva verket har slutit ett avtal med Kreml.

Det här är den ryska oppositionens största problem – att ingen litar på någon. Det är oerhört svårt att komma vidare i demokratikampen om alla egentligen ”vet” att varenda en som försöker ändra på systemet troligen själv är en del av det.

Samma kväll hade jag suttit och debatterat med Kolja, en av mina vänner i S:t Petersburg som har franskt medborgarskap och alltså har bott och röstat i en demokrati under många år. Ändå anser han att det ryska och franska systemet inte skiljer sig speciellt mycket från varandra, åtminstone inte på det principiella planet.

– Frankrike styrs av klaner, av dem som har mest inflytande, ansåg han.

Jag påpekade att Frankrike har ett mångpartisystem och fria val. Kolja ansåg att partiordförandena är clowner som bara spelar olika roller. Däremot medgav han att regeringen i Frankrike är tvungna att ta hänsyn till folket på ett plan:

– Så fort fransmännen blir förbannade strejkar de. Det vet regeringen, de måste alltid räkna med den här faktorn. Men Hollande är en tönt. I jämförelse med honom är jag stolt över Putin.

Längre gick det inte att komma.

I vår nattliga diskussion med Katja sade hon plötsligt:

– Föreställ dig att Putin kommer in på sin årliga stora presskonferens och säger: Vet ni vad – allt går åt helvete. Vi har förslösat alla pengar. Zjopa. (Ett ryskt ord för rumpa som med fördel kan användas i betydelsen ”allt går åt fanders”). Spring!

Vi skrek av skratt. Vi skrattade därför att vi måste skratta. I morgon är första dagen på det nya året och ingen vet vad som händer. Alla mina kompisar säger samma sak. Kanske det går åt skogen ordentligt den här gången. Kanske det blir zjopa på riktigt. En ekonomisk katastrof. Skenande inflation. Vad ska man göra? Vad kan  man göra? Skratta kan man åtminstone. Och så kan man köpa ett fint nyårssmycke för 100 € som min väninna har gjort, i någon slags eskapism som inte löser problem men som på det mänskliga planet är lätt att begripa.

I kväll kommer hela Katjas familj på nyårsmiddag och vi ska äta zakuski och kalkon i ugn. Den saken är åtminstone säker.

Jag tänker inte komma med några fromma förhoppningar om att det ska bli ett bättre år 2015 på mitt bevakningsområde ur fred- och demokratisynvinkel än det föregående. Tyvärr är jag övertygad om att så inte är fallet. Men likväl önskar jag alla läsare ett gott nytt år, i förhoppningen att någonting bättre kan börja ur de små sakerna.

Gott nytt år, с новым годом!

Vi har än en gång flyttat inom Moskva, förhoppningsvis sista gången på länge. I morse gick jag och en väninna till min gamla bostad för att hämta de allra sista grejerna; några Ikeakassar med tallrikar, en dammsugare och annat smått och gott.

Jag hade beställt en taxi i förväg. När vi redan stod ute på trappan med alla grejerna visade det sig att taxibolaget inte hade hittat någon ledig chaufför. Vi skulle bli tvungna att vänta i över en halvtimme. Min väninna stegade raskt fram till den tadzjikiska gårdskarlen Odina,  som vi kände sedan förr, och frågade om han kände någon som har bil.

— Nej, men jag kan knuffa hem era grejer på den här vagnen, sade han och pekade på en ranglig kärra, det som på ryska kallas telezjka och som förr i tiden fanns på varenda järnvägsstation. En fyrhjulig kärra med långsmal botten utan kanter där man kan trava överraskande många grejer på varandra. Nu när alla har hjul på sina kappsäckar har det blivit en mindre lönsam business just på järnvägsstationer. Men telezjkan används fortfarande av gårdskarlar.

Jag erbjöd Odina femhundrade rubel för jobbet. Min väninna spärrade upp ögonen.

– Han skulle ha gjort det för trehundra!

På grund av den starkt försvagade rubeln är femhundrade rubel i dag inte mer än ungefär sju euro. Onödigt att bråka om. Vi travade upp grejerna på kärran och traskade i väg.

På vägen berättade Odina att han har varit utan lön i två månader. Arbetsgivaren ber helt enkelt gårdskarlarna att vänta.

– De säger att om vi vill lämna jobbet så kan vi göra det. Just nu är de skyldiga mig ungefär 40 000 rubel (570 € med dagens kurs), konstaterade Odina lugnt. Han var inte ens upprörd – det här är vardagsmat, i all synnerhet nu då den ekonomiska krisen är ett faktum.

– Ni borde organisera er. Håll ett gemensamt möte. Sedan går ni till arbetsgivaren och säger att ni tänker strejka om ni inte får era löner, sade min väninna.

– Det tjänar ingenting till, konstaterade Odina.

Han har betalat 40 000 rubel för sitt arbetstillstånd. Då gäller det i tre år.

Jag frågade vad gårdskarlarna tjänar just nu.

– Det beror på om du är ryss eller tadzjik. En rysk gårdskarl får drygt 30 000 rubel (430 €). Vi får 15 000 rubel (215 €). Själv får jag lite mer, ca 20 000 rubel (285 €), jag har ett större ansvarsområde än de andra.

Odina var inte upprörd över den här saken heller, det vill säga att arbetsgivaren stoppar hälften av tadzjikiska gårdskarlars lön i sin egen ficka. Det är bara så det är.

Den ryska ekonomiska krisen och framför allt den störtdykande rubeln är en katastrof för miljoner gästarbetare. I åratal har de sänt hem sin lön i rubel till sina familjer i Centralasien och Kaukasien. Nu är rubeln mindre värld än till exempel den kirgiziska valutan som, enligt min källa i Bisjkek. Det innebär drastiskt sänkt levnadsstandard inte enbart för gästarbetarna i Ryssland, utan också för deras familjer och släktingar.

Väl framme hjälpte Odina till med att bära upp våra saker. Han bad inte om pengar. Jag stoppade femhundrarubelsedeln i handen på honom och tog hans telefonnummer. Det är bra att ha sådana här kontakter i Moskva.

Sedan gick han. Vi började packa upp.

Jag tänkte på hur länge världen kommer att se ut på det här sättet. Jag borde börja kämpa för alla dessa rättslösa människor i min stad, men att göra det vid sidan om korrespondentjobbet och min fyraåring känns inte realistiskt. Men det betyder inte att man ingenting kan göra. Jag kunde till exempel ha betalat honom dubbelt så mycket och sagt god jul.

I går var jag bjuden på självständighetsbal i Helsingfors. Finlands president bjuder in ett antal medborgare varje år. Det är alltid en stor heder att bli bjuden, men i år var det speciellt. Efter att ha följt med händelserna i Ukraina har jag fått en annan känsla för vad självständighet och demokrati betyder.

På slottet träffade jag bland annat den före detta ärkebiskopen John Vikström som berättade om sina möten med Putin på 1990-talet, då Putin ansvarade för S:t Petersburgs internationella relationer. Åbo är S:t Petersburgs vänstad i Finland. Den i Åbo bosatte Vikström spelade fotboll i Piispan pojat och det ställdes till med en vänskapsmatch mot delegationen från Petersburg. I närkamp med John Vikström ramlade Putin och bröt nyckelbenet.

- När jag träffade honom på nytt många år senare frågade jag om skadan hade läkts. Han lade handen på nyckelbenet och sade att det fortfarande är i olag, berättade Vikström och tillade på sitt godmodiga men kärnfulla sätt:

- De enda som har kunnat stoppa Putin är Piispan pojat.

Jag fick också veta att Putin hade sänt president Sauli Niinistö sina kondoleanser efter att Niinistös mor Hilkka Niinistö avled den 5 december. Jag är inte alls förvånad över att kondoleanserna kom snabbt och jag läser inte in något politiskt i detta över huvud taget. Putin träffade Hilkka Niinistö på Gullranda 2013 och i kondoleanserna skall han ha refererat till detta möte.

Finns det något som respekteras över allt annat i Ryssland så är det mödrar.

Och så träffade jag riksdagsmannen Ben Zyskowicz och hans hustru Rahime Husnetdin-Zyskowicz. Jag frågade vad deras vuxna döttrar gör. Zyskowicz svarade att en av dem studerar till präst.

- I vilken kyrka? undrade jag nyfiket. Ben är ju jude och Rahime tatar, det vill säga muslim.

- Evangelisk-lutherska. I vår familj har vi många religiösa huvuden att slå ihop, svarade Ben Zyskowicz med ett glatt grin.

Det kallas vardagsmångfald. Den behöver inte vara det minsta krånglig.

Slutligen träffade jag till min stora glädje min kollega och vän, krigsfotografen Niklas Meltio. (Han sade ”morjens” när han skakade hand med Niinistö och lär enligt Helsingin Sanomat ha orsakat vissa höjda ögonbryn med sin ”avslappnade” klädsel. Jag kan intyga att jag aldrig har sett honom se så städad ut.) Vi kom på ett nytt gemensamt bokprojekt som jag ska berätta mer om när och om det blir av. Det känns kul att idén uttalades under kristallkronor i aftonklänning för blir den av kommer den garanterat inte att förverkligas i en dylik omgivning.

Bifogar en bild av den fina stämningen på slottet.slottet mindre

I morse åkte jag trådbuss till jobbet. Det är betydligt bekvämare att åka trådbuss än metro, för då kan man sitta och läsa hela vägen och behöver inte byta linje. Att byta metrolinje i rusningstid i Moskva rekommenderar jag enbart för den som har starka nerver. (Jag är tvungen att göra det ibland. Det är bara att bita ihop och vaggas med i den kompakta folkskocken tills man har vaggats ända ned till perrongen, tränga sig in i en vagn, stå inklämd mellan kraftiga farbröder och välklädda sekreterare på ett strategiskt ställe inte alltför långt från utgången, boxa sig ut och därefter vaggas med folkmassan upp i dagsljuset igen. Mörbultad och svettig kan man sedan inleda arbetsdagen.)

Trådbussens problem är att den är långsam, vilket inte enbart beror på trafikstockningar. Det beror också på att hållplatserna dyker upp med några hundra meters mellanrum, vilket jag inte borde klaga på därför att det är ett sätt att underlätta tillvaron för alla babusjkor som åker buss och inte kan gå långa sträckor. (Klientelet i trådbussar domineras av pensionärer som inte klarar av den fysiskt påfrestande metron.) Något måste dock ha gått snett i planeringen eftersom bussar med samma ruttnummer ofta kör med näsan i aktern på varandra. Det innebär också att när bussarna ska stanna vid hållplatserna tar det evigheter. Först måste man nämligen vänta på att framförliggande buss ska släppa av sina passagerare.

På min rutt har någon fiffig trafikplanerare placerat ändhållplatsen precis efter en korsning med väldigt dåligt drag. Oavsett trafiksituationen får vi passagerare vänta i upp till tio minuter där varje dag, eftersom trafikljusets intervall bara släpper igenom högst två bilar i taget. (Needless to say är bussarna på det här stället väldigt många.) Vissa busschaufförer visar förbarmande och släpper ut passagerarna mitt på gatan, trots att det är förbjudet. Andra vägrar och har oss att vänta i en kvart eller mer trots att hållplatsen ligger på femtio meters avstånd.

I dag vägrade chauffören öppna dörren. En hårt sminkad, cirka femtioårig kvinna med färgat hår bad honom öppna dörrarna. Han vägrade. Jag ställde mig bakom kvinnan i en uppfordrande liten kö. Efter några minuter sade kvinnan på nytt med isande stämma:

- Kan ni vara så SNÄLL och öppna dörrarna?

Dörrarna flög upp. Alla strömmade ut. Jag fångade kvinnas blick och sade tack.

Hon log. Ett fårat leende i samförstånd.

Det klagas ofta på den dåliga servicen i Moskva. Jag brukar ingå i klagokören. Men det betyder inte att den är lika dålig överallt.

I eftermiddags traskade jag iväg till ett stort köpcentrum för att köpa en bärbar dvd-spelare. En utmärkt mojäng att ha om man reser mycket med barn.

De två första teknikbutikerna hade sålt slut på sina. Jag styrde kosan mot den sista butiken.

– Vi har sålt slut på våra bärbara dvd-spelare och vi kommer inte att få in några nya. Ingen tittar på dvd-skivor längre, alla laddar ner gratis från nätet. Vill ni inte köpa en surfplatta istället? undrade den unga manliga expediten. Andrej stod det på namnskylten.

– Nej. Visste ni inte att de flesta som laddar ner filmer från nätet utan att betala bryter mot lagen?

– Jasså? svarade Andrej och tittade intresserat på mig.

– Ja. Jag är författare och tar allvarligt på de här sakerna. Var tror ni att jag kan hitta en bärbar dvd-spelare?

Andrej nämnde några butikskedjor och tillade att om jag ringer dem kan jag bekvämt beställa hem varan med kurir. Jag tackade, lämnade butiken och ringde ett av numren. Tyvärr gick det inte att förklara för tjejen i andra ändan vad jag ville ha, hon hade aldrig hört talas om bärbara dvd-spelare.

Jag gick tillbaka till butiken och tittade bedjande på Andrej.

– Kan ni vara så snäll och förklara för henne vad det är jag söker?

– Visst, svarade Andrej galant och tog luren. Därefter förklarade han vad det var jag sökte, han förhörde sig om vilka tums skärmar som fanns, han kontrollerade vad som ingick (laddare, hörlurar, batterier), vad leveransen kostade, han meddelade att jag vill betala med kort och skrev ordentligt ner numret på min beställning. Det hela tog nästan tjugo minuter. Tjugo minuter av hans arbetstid på en kund som i själva verket inte alls var hans kund.

Trots sin ungdom tillhörde Andrej alldeles uppenbart den gamla stammens ryssar som aldrig lämnar en kvinna i trångmål. I synnerhet inte en utländsk kvinna. (Utlänningar är ju så hjälplösa.)

– Tack så hemskt mycket, sade jag när han var klar.

– Det var så lite. Känner ni förresten en finländare som kör motorcykel på is och heter Serenius? Han kommer till Krasnogorsk där jag bor varje vinter och tävlar.

Det gjorde jag inte. Men däremot ska jag endera dagen återvända till butiken och ge Andrej den ryska översättningen av min bok, ”De är inte kloka, de där ryssarna”. Så behöver han inte ladda ner den från nätet.

KSF Media har aviserat att många på min tidning får gå på grund av ekonomiskt kärva tider. Vår fackavdelning svarar med att uppmana oss fackmedlemmar att hålla låg profil och inte delta i debatter. Detta eftersom det kan leda till att vi förlorar jobbet.

Det är några saker i det här resonemanget som jag inte förstår.

På vilket sätt räddar man jobb genom att vara tyst?

Efter att man har blivit av med jobbet – vad blev bättre av att man satt tyst och snäll medan det togs ifrån en?

Jag tänker inte vara tyst. Det är självklart att vi Hbl-journalister har något viktig att säga i debatten om Hufvudstadsbladets framtid, och att vi ska göra det. Hbl ska vara en tidning med ambitiös nyhetsbevakning där vi sätter vår egen agenda, med en kvalitativ utrikesbevakning och gedigna kultursidor. För detta krävs resurser.

Därför protesterar jag mot de omfattande nedskärningarna på KSF Media och i synnerhet på min egen tidning Hbl. Oberoende och ambitiösa tidningar är ett av den nordiska demokratins fundament. Konstsamfundets plikt är att stöda gedigen journalistik på svenska i Finland. Att ge ut en tidning som Hbl har en enorm betydelse inte bara för det finlandssvenska utan för hela Finland. Men det har bara betydelse om Hbl förblir en bra tidning, med den egna rösten intakt.

Jag är stolt över att jobba på Hbl, stolt över min tidning. Jag är också stolt över att vara journalist. I vår yrkesetik ingår värnandet om ordets och tankens frihet. Uppmaningar att hålla låg profil tänker jag inte hörsamma. Jag är ytterst förvånad över att de kommer från mitt eget fack.

Att hålla mun och titta åt ett annat håll har aldrig någonsin lett till någonting bra. Inte för den som böjer sin nacke och definitivt inte för hans eller hennes kamrater. En för alla, alla för en är vad det här handlar om. Med ett annat ord kallas det solidaritet.

Ibland måste man bara göra saker för att de är rätt och strunta i följderna, ibland måste man tro mot allt förnuft och vett. Annars kan man hälsa hem.

Men om det ska ha någon verkan måste man göra det tillsammans.

Jag kanske inte kan stoppa de här nedskärningarna, men så fan heller att jag tänker vara tyst medan de pågår.