Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Modersmålet är det enda fosterland som alla har gemensamt

21 Feb , 2016, 19.33 Anna-Lena Laurén

 

Jag bor visserligen i Moskva, men jag är mamma till ett trespråkigt, finlandssvenskt barn. Av den anledningen följer jag med debatten om tvåspråkiga skolor i Finland med mycket stort intresse. Den handlar om det som är kärnan i en människa: språk, identitet och kultur.

I mitt yrkesliv rapporterar jag om krig, elände och stora politiska händelser, vilket har fått mig att inse ännu starkare vad den lagstadgade finländska tvåspråkigheten innebär. Ett eget, autonomt skolsystem på minoritetens eget språk. En utgångspunkt som är unik i världen: Att individens rätt till undervisning på modersmålet är viktigare än ekonomiska synpunkter och viktigare än vad som ur praktiskt synvinkel ibland vore det enklaste och mest rationella.

Framför allt: Majoriteten litar på minoriteten. Den tror inte att undervisning på modersmålet kan föda separatistiska idéer i minoritetens skalle.

Jag tänker på tjerkesserna jag har intervjuat i Sotji eller på avarer i Dagestan. De som aldrig har fått gå i skola på sitt modersmål, förutom en och annan timme här och var. De som konstaterar att när de inledde skolgången bytte de modersmål. Skolspråket alltid är det starkaste, det spelar ingen roll att man talar tjerkessiska hemma om man bara kan räkna bråk eller skriva akademiska uppsatser på ryska.

I det längsta har jag låtit bli att delta i debatten om tvåspråkiga skolor i Finland. Nu är jag tvungen. Detta efter bland annat Sebastian Bergholms kolumn på Yle:s sidor,  http://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/17/sebastian-bergholm-offra-nyttan-av-att-kunna-finska-svenskan-i-finlands-skull), där han bland annat tror sig ”bryta ett tabu” genom att skriva att man faktiskt behöver finska på de flesta håll i Finland.

Nähä.

Jag tror jag talar för majoriteten när jag säger så här:

  • Det är ingen som tror att man inte behöver kunna finska när man bor i Finland.
  • Alla vet att det är svårt att få praktiska färdigheter i ett språk som man aldrig använder.

 

Alla som till exempel har läst tyska i skolan vet hur det är. I vår skola hade vi en mycket bra tysklärare, men jag lärde mig inte tala tyska förrän jag skickades till en familj i Nürnberg en sommar.

Ändå ser vi nu en debatt där den ena svenskspråkiga föräldern efter den andra träder fram och anklagar skolan för att deras barn som inte har en enda finsk hobby eller över huvud taget använder finska i sin vardag inte kan finska.

Enligt Statistikcentralen var 61 procent av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i Helsingfors från tvåspråkiga familjer redan år 2013. Det här betyder att en växande majoritet av finlandssvenska barn redan kan finska. När företrädesvis akademiskt utbildade och resursstarka föräldrar till barn med svårigheter i finska påstår att deras problem är strukturellt och hela skolan måste anpassa sig till det – till exempel genom tvåspråkiga lösningar – missar man en väsentlig sak: Påståendet är osant. Det är sant att vissa barn har problem med finskan, men som problem betraktat är det individuellt. Det är inte strukturellt. Majoriteten av barnen kan redan finska och denna majoritet är växande.

Det här innebär att om vi skippar den svenska skolan för en tvåspråkig skola så fråntar vi tvåspråkiga barn deras enda möjlighet till ett svenskt rum där språket som används konsekvent är svenska. Det innebär att deras svenska som redan nu ofta behöver stöd kommer att bli ännu svagare.

Jag upprepar än en gång: Det är de här barnen som är i majoritet. Inte de enspråkigt svenska.

Problemet med svaga kunskaper i finska går att åtgärda på andra sätt. Det går hur bra som helst att lära sig en god finska trots att man kommer från ett svenskspråkigt hem och går i svenskspråkig skola. Alternativen är många: Finskspråkiga hobbyer, språkbadsdagis, finskt dagis, finskspråkig barnflicka eller -pojke. Klokast är det att börja så tidigt som möjligt. Naturligtvis finns det också mycket att göra när det gäller att förbättra undervisningen i finska för de enspråkigt svenska barnen – och anpassa finskundervisningen för tvåspråkiga barn.

Finlandssvenskarna klarar sig bra på arbetsmarknaden enligt statistiken. Trots detta påstår vissa föräldrar att deras barn får en sämre start i livet än andra på grund av den enspråkigt svenska skolan. Det här påstående saknar alltså statistisk grund, en annan sak är att den som inte har fått finskan gratis får kämpa lite mer. Det har till exempel jag som kommer från en helt svenskspråkig bakgrund fått göra. Ändå är det mitt starka modersmål som har gett mig allt. Värre problem existerar här i världen än att man som minoritet ibland får jobba lite mer än andra.

(I jämförelse med de flesta andra minoriteter i världen har finlandssvenskar det fantastiskt bra ställt, framför allt när det gäller utbildning på modersmålet. Att så många finlandssvenskar nu själva under stor iver försöker montera ner detta är inte roligt. Men ibland har jag trots detta oerhört svårt att hålla mig för skratt därför att det ligger en sådan obeskrivlig absurditet i hur man med en dåres envishet kräver att få äta kakan och ha den kvar.)

All forskning i tvåspråkighet är helt entydig när det gäller tvåspråkiga skolor: Tvåspråkiga lösningar kan fungera om språken är jämlika ute i samhället, men inte om det ena språket är ett minoritetsspråk. Då är det minoritetsspråket som obönhörligt försvagas. Till exempel tvåspråkighetsforskaren Barbro Allardt Ljunggren har pekat på detta många gånger – med internationella erfarenheter i ryggen.

Jag förstår inte varför Sebastian Bergholm et compagnie verkar tro att om den svenska skolan i Finland utformas enligt denna – forskningsbaserade – princip så kommer finlandssvenska elever inte att lära sig finska. Har de sett omkring sig? Majoriteten av finlandssvenskarna kan finska flytande, i huvudstadsregionen är de flesta tvåspråkiga. Vi är en minoritet – som om vi skulle ha något val när det gäller huruvida man ska kunna finska eller inte. Visst, somliga kan sämre finska, men de är en krympande minoritet. (Tyvärr en mycket högljudd sådan, som dessutom verkar anse att problemet är andras fel.)

Varifrån kommer uppfattningen att en skola som ger barnen ett starkt svenskt modersmål skulle hindra dem från att lära sig finska? När verkligheten talar ett helt annat språk?

En annan sak är drömmen att kunna två språk på modersmålsnivå och till exempel använda dem journalistiskt. Det finns enskilda journalister som klarar det, till exempel Leif Salmén. Men en tvåspråkig skola skulle inte fostra tvåspråkiga journalister och författare. För att behärska hela det stilistiska registret på två språk – blinkningar åt olika håll, dialekter, undertexter – måste man ha fått med sig bägge språken i en intellektuell miljö från allra första början eller vara exceptionellt begåvad. (Till exempel heta Vladimir Nabokov eller Joseph Brodsky.) Ingen tvåspråkig skola i världen kan fixa detta, däremot är det mycket sannolikt att antalet finlandssvenska författare och publicister som skriver på världsnivå skulle minska.

Mitt barn talar finska på dagiset, ryska på sina hobbyer och svenska hemma. Svenskan är hennes starkaste språk. När hon talar finska och ryska gör hon ibland väldigt komiska fel.

Det gör ingenting. Det gör faktiskt ingenting att man inte talar ett språk perfekt, därför att språket är ett medel för kommunikation, en bro till att förstå andra och själv göra sig förstådd. Det är kontakten, insikterna och glädjen i att kommunicera som räknas.

Men den som aldrig får lära sig sitt modersmål i grunden går miste om det enda fosterland som är gemensamt för alla människor.

22 kommentarer

  1. Mia skriver:

    Tack Anna-Lena för en synnerligt välskriven text! Jag är nysshemkommen från fältstudier i Chile bland Mapuche-indianer. Det jag fick höra om och om igen var hur de förlorat kontakten till ‘sin värld’ (naturen, fåglarna, allt det runtomkring dem som var viktigt för deras kulturs innersta väsen) när de tvingdes in i spanskspråkiga missionärsskolor på 60-talet. Nu är det väldigt få som kan mapudungun mera och när en generation gått förlorad så är det hopplöst att återuppliva ett språk och världen som det språket förmedlar. Jag har tänkt mycket på deras gripande berättelser nu då tvåspråkiga skolor debatteras i Helsingfors. Jag tror att det är skolan som är nyckeln till att upprätthålla ‘vår värld’. Jag är helt bestört över att det finns svenskspråkiga som är villiga att självmant ge upp sin egen värld. Tycker att det tyder på en annan sorts kolonisering, ett underliggande mindervärdeskomplex. So what att våra barn växer upp med en stark svensk brytning, so what att det gör livet lite tuffare, vi kan inte frivilligt ge upp den grund vi står på. Det är vår värld vi talar om, utan den har vi inget! I Chile var våldet brutalt för att kolonisera mapuchindianerna, tänk att det skulle kunna gå så fredligt till att man bara börjar med tvåspråkiga skolor och ett tu tre talar vi alla finska utan att ha märkt eller förstått vad som hände. Var stolta över ert ursprung, det är inget att skämmas över!

  2. Anna-Lena Laurén skriver:

    Tack Mia! Du har en viktig poäng. Det finns en bristande insikt bland många finlandssvenskar om minoriteter i andra länder och hur olika lösningar har fungerat för dem. Just skolgången är inget att leka med. Det betyder ju inte att man inte ska lära sig majoritetens språk – det ska man, och helst så tidigt som möjligt.

  3. Tia Itkonen skriver:

    Undrar varför min kommentar inte verkar ha gått igenom?
    Tia

  4. Tia Itkonen skriver:

    Nytt försök.
    Hej Anna-Lena,
    Intressant diskussion denna om skola och språk. En gång i tiden hade man i Rinkeby sk modersmålsklasser på finska, turkiska och grekiska. Det gick rent av fanatism in i frågan så de finska föräldrarna strejkade ett tag. Småningom dog alla dessa klasser ut. Uppenbarligen som onödiga. Dock – på Kungsholmen i Stockholm finns en sverige-finsk skola där undervisning ges på båda språken. Skolresultaten i denna skola ligger alltid mycket högt i stan. Inte så sällan har dessa barn ytterligare ett tredje språk, pappans, såvida mamman är gift med tex en pakistanier. Ambitiösa finska mammor i bakgrunden förmodligen

    Gillar starkt dina reportage. Lärorikt, njutbart språk, personliga med temperament. Tack för det!
    Vänligen
    Tia

  5. Per skriver:

    Jag håller helt med. ”Oma kieli, oma mieli” tar jag som mitt motto vad gäller språk. Det användes på ett Agricolajubileum för några år sedan. Det sammanfattar min erfarenhet (svenska som modersmål med skolgång på andra språk). Finskan lärde jag mig först som 35-åring.

  6. Eva Högnäs skriver:

    Tack Anna-Lena för ett mycket välskrivet och insiktsfullt inlägg i den här eldfängda debatten. Du har rätt på alla punkter!

    Med vänliga hälsningar
    Eva

  7. Benita Kavander skriver:

    Det finns inget att tillägga, allt blev sagt. Tack!

  8. Wivan skriver:

    Kommenterar till Tia:
    Resultaten för Sverigefinska skolan är bra – men inte för finskan. Senast rapporterades att antalet elever som ens läser finska på gymnasiet ”störtdyker”. Eleverna får välja mellan finska eller svenska läromedel, ”och då väljer man ju svenska” (citat ur intervju med elev), de flesta lärarna kan både svenska och finska ”men de undervisar mest på svenska för böckerna är ju på svenska” (citat ur intervju med elev).
    Tre länder finns på delad jumboplats när det gäller skollagstiftningen för andra språk än nationalspråket: Frankrike, Grekland och Sverige. I Sverige måste enligt lagen minst 50% av undervisningen ges på svenska.
    Den som vill lyfta in Sverigefinska skolan i diskussionen om tvåspråkiga skolor bör få veta detta. Resultaten för Sverigefinska skolan är bra, liksom för andra friskolor som aktiva föräldrar medvetet valt för sina barn (jmf Adolf Frediks m.fl.) – men resultaten för finskan är inte bra!

  9. Wivan skriver:

    Och stort tack ännu till Anna-Lena för genomtänkt och välskriven analys (som alltid)!

  10. Anders skriver:

    Hej Anna-Lena. Alltid bra med engagemang för svenskan i Finland. Men trist att få detta slängt i ansiktet när man dagligen kämpar i motvind för att få barnen att lära sig finska. Vad du argumenterar för är uppenbarligen följande:

    1. Utbildningspolitiken behöver inte ta hänsyn till dem som inte kan finska eftersom de är så få.

    2. Utbildningspolitiken behöver inte ta hänsyn till dem som inte kan finska eftersom de endast har sig själv (eller sina föräldrar) att skylla.

    Det är möjligt att vi är få, men att skylla på oss är orättvist. Själv har jag vid vuxen ålder flyttat tillbaka till Finland efter att ha vuxit upp i Sverige. Själv har jag med med möda och besvär lärt mig finska så pass att jag nu efter sex år klarar många praktiska saker i vardagen (dock inte jobb eller social samvaro) på finska. Vi har bott i flera andra länder tidigare och våra barn är i princip fyrspråkiga, så jag hade förväntat mig att de snabbt skulle plocka upp också finskan, i synnerhet när de t o m skulle ha finskaundervisning i skolan. Men så gick det inte, utan efter sex år i Finland föredrar de ännu att använda engelska de fåtaliga gånger de måste kommunicera med finskspråkiga.

    Alternativen du föreslår är samtliga orealistiska: Finskspråkiga hobbyer: Finns inte på vår ort, språkbadsdagis: Finns inte på vår ort, finskt dagis: Insåg för sent att det skulle kunna behövas, finskspråkig barnflicka: Har inte råd.

    Något måste vara fel när barn som har finskspråkiga grannar och finskaundervisning i skolan ändå inte lär sig. Exakt hur detta ska åtgärdas kan man diskutera, men börja med att erkänna att det är ett problem som angår hela de finlandssvenska samhället, och inte bara är de berörda familjernas eget fel!

    Vad blir annars resultatet? Jo, naturligtvis att alltfler svenskspråkiga väljer att flytta till Sverige (http://www.svd.se/stark-finlandssvensk-flyttvag-till-sverige). Och inte bara det, utan dessutom att flytt åt andra hållet, alltså från Sverige till Finland, upplevs som alltmer omöjligt, då normen är att man ska kunna finska, och samhället inte ger stöd åt den minoritet som avviker i detta avseende.

  11. Pehr-Olof Rönnholm skriver:

    Tack Anna-Lena, för ditt genomtänkta inlägg. Du har visat hela mitt nätverk i hur man kan argumentera för den finlandssvenska skolan. Det är förmodligen den enda svenska domänen vi har kvar.

  12. Markku Hirn skriver:

    Vi då? Finnar som har finskan som modersmål, men som gärna skulle vilja lära sig svenska?. I vilket sammanhang är det möjligt i Finland? När jag växte upp i Helsingfors, hade jag ständig underlägenhetskänsla gentemot finlandssvenska kompisar på samma gård vilka kunde båda språken. Jag kände mig halvbildad långt upp i åldern. Det är en stor psykologiskt och social vinst för mig, att jag har lärt mig en smula svenska som vuxen. För den skull var tvungen att emigrera till Sverige. Alltså för språkets skull och inte enbart för försörjningens skull. Man kommer inte i kontakt med svenskan på ett naturligt sätt i Finland utanför skolan.

  13. Mia skriver:

    Anders, loppet är ju ingalunda kört fast barnen redan är så stora att de inte själva behöver barnflicka. Man kan själv åka på praktik eller som barnflicka en sommar till någon finskbygd. Det gjorde jag i tiderna när det var dags att våga börja öppna mun, då 19 år fyllda… Lösningar finns, om man själv väljer att söka dem. Skolan ska se till att barnen har en grund att stå på så att de kan börja använda språket när det behövs (precis som med alla andra främmande språk). Det är inte skolans uppgift att få barnen att tala det främmande språket felfritt på bekostnad av andra barns kunskaper i det egna modersmålet.

  14. Mia skriver:

    Markku, om du tar dig ut ur Helsingfors och de urbana miljöerna finns det lyckligtvis (ännu) många ställen där du kommer i kontakt med svenska på ett helt naturligt sätt även i Finland.

  15. Ingegerd Pesonen skriver:

    Jag är gift med en finskspråkig man och vi fick två nu sedan länge vuxna barn. Innan barnen föddes valde vi väg med svenskt dagis och svensk skola med samma argument som Anna-Lena Lauren har – särskilt i Helsingfors behöver minoritetsspråket allt tänkbart stöd. Så här efteråt har jag ibland funderat över hur svenskans ställning i familjen skulle ha varit om barnen hade gått i en finsk eller tvåspråkig skola. Helt klart skulle sönerna tala sämre svenska och helt klart skulle valet att barnbarnen nu går på svenskt dagis inte ha varit självklart. De här valen handlar ju om kulturell överlevnad på kort och lång sikt.

  16. Bettina skriver:

    Jättebra diskussion! Ni kommer väl ihåg att det finns en adress på adressit.com ”radda Cygnaeus” gå in och Skriv under

  17. Margareta Pietikäinen skriver:

    Tack Anna-Lena för välgenomtänkta, kloka argument! Det tål att upprepas att om vi finlandssvenskar vill ge vårt modersmål i arv behövs starka svenska skolmiljöer. Tvåspråkiga skolor är ett dåligt alternativ. Där utgör de svenska barnen vanligen en liten minoritet. I diskussioner med tvåspråkiga familjer har det ofta varit den finskspråkiga föräldern som kräver att barnens svenska skola skall satsa ännu mera på just på svenskan – för finskan räknar de med att deras barn får så att säga ”gratis”.

  18. Mik skriver:

    Underbart artikel, men varför skriver du aldrig om samma (faktiskt mycket sämre) problem i ryska skolor i Baltikum? Du, som bor i Moskva och känner till problemet? Är det bara finlands-svensk barn som har rätt att studera på sitt språk?

    (Nu väntar jag hur alla börjar skrika att jag är en troll från trollfabriken, så klart, må russofobi leva i hundrade år!)

  19. Anders Persson skriver:

    Får en rikssvensk blanda sig i debatten? Jag är gift med en finska, men lärde mig guschelov, lite finska innan vi träffades, som intellektuell övning. Det var inte fullt så svårt som ”alla” sade. Jag klarar mig på stan och i enklare samtal, t.ex. med min hustrus släktingar.

    Men hade jag inte lärt mig lite finska innan äktenskapet hade det nog inte blivit av. Ty ”alla”, i synnerhet finnar och finlandssvenskar avskräcker icke-finländare från att försöka lära sig språket. Det sägs vara såååå hemskt svårt. Hur vet de som är födda med språket detta? Finlandssvenskarna har kravet på sig att lära sig perfekt . och då är alla språk svåra, även engelska.

    Massor med svensk-finska äktenskap skulle bli ännu lyckligare om den svenske eller svenska kontrahenten lärde sig lite elementär finska. Det är sedan upp till den finsktalande att avgöra om hans eller hennes svenska är bättre än rikssvenskens knaggliga finska.

    Om ni visste hur många finsktalande jag fått tala svenska, finsktalande som ingen någonsin förut hörts yttra ett svenskt ord!

  20. Urban Finne skriver:

    Tack Anna-Lena har ett välskrivet blogg. För oss sverigefinnar är det viktigt att veta hur ni finlandssvenskar tänker. Du tycker inte om tanken att ha tvåspråkiga skolor. Kanske är det så som du påstår: en sådan undervisningsmodell gagnar inte en fullgod inlärning av modersmålet. Som Tia Itkonen ovan säger har vi här i Sverige ganska många sådana skolor, några av dem är svensk-finska, andra svensk-engelska, svensk-arabiska osv. Undervsininge måste ske minst till 50% på svenska i dessa tvåspråkiga skolor. Och det är bara en liten del av barn med finska som sitt hemspråk/modersmål som får möjligheten att gå i en svensk-finsk skola. De flesta lär sig finska i vad man kallar för modersmålsundervisning (tidigare ”hemspråks”- dito), ofta två timmar per vecka på fredagseftermiddagar. Flera finsktalande barn väljer bort finska; det är ca. 10 000 som är berättigade till denna undervisning men mig veterligt är det bara ca. 5000 som vill lära sig finska i skolan. Rikssvenskarna behöver inte vara oroade: det blir ingen stark finsk minoritet i Sverige. Ett språkbyte är igång trots allt snack om Sveriges nationella språkminoriteter. Det finns naturligtvis mycket att lägga till, bla. om det svenskarna kallar för det finska förvaltningsområdet. Men här finns inte utrymme att gå in i frågan djupare än så här. Sist: när jag besöker mitt tidigare hemland Suomi ser och hör jag hur bra ni finlandssvenskarna har det. Gratulerar! Det historiska faktumet är attvi har ryssarna att tacka för att vi överhuvud har finskan kvar (spasibo za jazyk, Alexander Vtoroj). Under svenskt styre hade språket försvunnit.

  21. Urban Finne skriver:

    Det är uppenabart att vi har två stora (över 200 000 pers) språkminoriteter i Norden / Sverige-Finland som är missnöjda med hur det ligger till med den förda språkpolitiken i fråga om undervisning och samhällsservice på de resp. minoritetsspråken finska (i Sverige) och svenska (i Finland). Kan vi inte förena våra krafter? Finlandssvenskarna har större ekonomiska resurser än sverigefinnar, och i nordismens namn kan de därför hjälpa oss. I Sverige har vi det finska förvaltningsområde som är till för att befrämja service på finska inom äldrevård och omsorg, förskolor och allmänn samhällsinfo. Förvaltningsområdet omfattar numera (om jag minns rätt) ca. 60 svenska kommuner, och åtminstone i Göteborg som ingår i detta område har vi gjort exkursioner till Svenskfinland för att lära oss mer om skötsel av minoritetsfrågor på ”verkstadsgolvet”. Finska har alltid talats inom Sveriges gränser och så kommer det att vara även framöver. Det samma gäller för svenska i Finland.

  22. Anders Persson skriver:

    Urban: Om nu finskan hade försvunnit från Finland och svenska blivit språket alla talar, hade det nödvändigtvis varigt ”dåligt”? Irland är ett exempel på ett land där nationalismen och kulturen FRODATS på det ”andra” språket. Schweizertyskarna är minst av allt tyskar trots att de har samma modersmål. Trots att amerikanare, skottar och engelsmän har samma tungomål kan de ändå utveckla klart skilda nationella identiteter.

    Med svenska som enda språk hade Finland i stort sett varit detsamma som det är idag, men kanske mer språkkunnigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *