Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Lycka är en egen lucka på Migrationsverket

1 Sep , 2015, 17.03 Anna-Lena Laurén

 

Jag har ansökt om nytt visum. Det är alltid lite nervöst. Inte för att det är särskilt svårt att samla ihop alla dokument som behövs, det är bara det att det tar en förskräcklig tid och dessutom är en mycket exakt vetenskap.

Först ansöker man om att förnya sin ackreditering hos ryska utrikesministeriet. Ett brev från redaktionen, fotografier samt kopior av pass och övriga dokument lämnas in. Brevet ska vara riktad till chefen för pressavdelningen och skrivet på gedigen byråkratryska. Jag anser mig kunna ryska relativt bra, men riktig byråkratryska är faktiskt ett helt eget språk (på samma sätt som byråkratfranska).

Brevet som lämnas in har jag skrivit stommen till, därefter är det bearbetat av ett proffs. Jag talar nu inte om att rätta stavfel utan om att få till den rätta språkdräkten. Google translate kan ni glömma. (Jag anser över huvud taget att Google translate borde förbjudas men det återkommer jag till en annan gång.)

Om man redan har ackreditering brukar det ta ungefär en vecka att få en ny. Samtidigt får man ett brev där ryska utrikesministeriet rekommenderar Migrationsverket att förlänga ens visum. Utrustad med brevet, fotografier och nya kopior av pass, registrering och visum tar man metron till Migrationsverket där man fyller i en lång och omständlig blankett som ska skrivas under på flera ställen.

Vi utländska korrespondenter har en egen lucka på Migrationsverket och behöver därför oftast inte köa så länge. Det är inte rättvist men jag ber till gud att det aldrig ska ändras.

Kvinnorna bakom luckan har goda röstresurser, vilket är praktiskt eftersom de sitter bakom en tjock glasvägg. De är barska, accepterar inget nonsens och vill ha in alla dokument i en viss ordning. Jag lyder dem blint.

Varje gång jag fyller i den långa, omständliga blanketten för min dotter och mig svettas jag vid tanken på att göra något grundligt fel och tvingas göra om alltihop. Än så länge har det aldrig hänt. De frågor jag inte förstår låter jag blir att svara på. (Tro mig – formuleringarna är inte alltid enkla och glasklara.) Sedan lämnar jag in blanketten varpå kvinnan bakom luckan blixtsnabbt läser igenom den, strängt talar om för mig vad som fattas och langar tillbaka papperet.

Till saken hör att jag med åren har börjat uppskatta de här kvinnorna. De må vara vresiga, men de är effektiva och erfarna. Dessutom är det underhållande att höra dem svara på kunder som försöker ställa sig in hos dem.

– Natasja! Det är första gången jag ser er blond. Tidigare har jag bara sett er som brunett, sade en gubbe som kom för att lämna in handlingar. Av hans apparation att döma jobbar han som chaufför åt en utländsk korrespondent.

Den fjäskande tonen i rösten fick mig att le. Det gjorde emellertid inte Natasja.

– Brunett! Jag har varit blond så länge ni har sett mig här! Ni har definitivt aldrig sett mig med mörkt hår, klippte hon av med en röst av stål.

Jag fyllde i resten medan jag kvävde ett fniss. Sköt in det genom luckan. Natasja läste, placerade dokumenten i en prydlig hög. 

– Ni får visumen på måndag. Nästa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *