Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

”Jag har inte gett er mitt mobilnummer”

19 okt , 2015, 19.19 Anna-Lena Laurén

 

Alla som har jobbat som Moskvakorrespondent vet känslan. Arbetsdagarna när det mesta av ens tid går ut till sånt som borde vara en femte rangens prioritet. Det är som att ta sig fram i tuggummi, ändå måste de här sakerna göras.

Jag håller på med ett reportage om hur barnhemsväsendet i Ryssland reformeras. När man jobbar med den här typens artiklar lönar det sig i allmänhet att tala med så kallade NGO:s, det vill säga olika slags intresse- eller ideella organisationer. De har ofta mycket kompetent personal som kan sitt ämne och talar fritt.

Av helt uppenbara journalistiska skäl är det även viktigt att tala med myndigheter. Problemet är att myndigheterna är slutna och ytterst ointresserade av att tala med oss. Dessutom måste man nu för tiden alltid gå via deras Kerberos, det vill säga presstjänst, som i många fall verkar se det som sin främsta uppgift att skydda sina chefer mot oss journalister. Den NGO som jag själv har intervjuat för mitt barnhemsreportage kände dock till en hög tjänsteman på Moskva stad som ska vara en öppen, reformvänlig person och som de själva samarbetar med. De lovade hjälpa mig att kontakta honom. (Om man inte har en väg in i administrationen fastnar man ofta i presstjänsten.)

Ännu för några år sedan hade denna organisation kunnat slå en signal till sagda tjänsteman och kommit överens om intervjun direkt med honom själv. Nu gjorde han som statliga och kommunala tjänstemän av allt att döma har fått order om att göra – dirigera alla intervjuförfrågningar genom presstjänsten. En hög tjänsteman kan inte själv bestämma att hen tar emot en journalist efter att ha stämt av per telefon. Det måste komma en officiell förfrågan, som av allt att döma ska läsas av ett helt maskineri. Det här är bara ytterligare en i raden av fullständigt onödiga s.k. reformer som Putinregimen ständigt sysslar med, reformer som enligt dem handlar om ökad professionalisering men i praktiken bara innebär ökad byråkrati.

Jag fick mobiltelefonnumret till hans pressekreterare. Pressekreteraren blev mycket förtörnad över att jag ringde henne på mobilen. (Att som pressekreterare bli uppringd av en journalist på sin mobil uppfattade hon som ytterst påträngande.)

– Jag har inte gett er mitt mobilnummer. Ring på mitt fasta nummer om en halvtimme, beordade hon och rabblade upp numret i expressfart, naturligtvis utan att jag hade en chans att uppfatta det.

– Men vänta, vänta. Jag har fått numret av er egen chef! Det var han som bad mig kontakta er! utropade jag innan hon hann lägga på luren.

– Skriv en officiell intervjuförfrågan på er tidnings egna brevpapper där ni presenterar er själv, er tidning, beskriver ämnet för intervjun och formulerar frågorna ni tänker ställa. Brevet ska vara adresserat till Vladimir Aleksejevitj Nikolajev (fingerat namn), vice direktör för Departementet för arbete och socialskydd i Moskva. Faxa ansökningen till…

– Stopp stopp! Jag har ingen fax. Kan jag inte mejla er? (Eftersom titlarna nu för tiden går att leta upp på nätet behövde jag tack och lov inte be henne att upprepa den.)

Presschefen svarade med att blixtsnabbt rabbla upp två mejladresser. Jag lyckades få henne att bokstavera dem innan hon slängde på luren.

Jag funderade i några minuter om det skulle vara värt att lägga ned en halv eftermiddag på att formulera ett brev som sedan måste språkgranskas, printas ut på Hbl-papper, skannas och mejlas, utan att det finns någon som helst garanti för att jag får intervjun.

Sedan satte jag mig ner och skrev brevet, mejlade det till en på området kompetent rysk vän som korrigerade det och fixade till språkdräkten. Imorgon får jag be någon på redaktionen i Helsingfors printa ut det på fint Hbl-papper, skanna det och mejla det tillbaka till mig.

Om ni undrar varför jag skriver om detta är det för att man ibland kan känna en fullständigt obeskrivlig frustration över saker som måste göras i det här jobbet. Stora mediebolag har ryska sekreterare som tar hand om den här sortens arbetsuppgifter, det har inte jag. Resultatet är att jag ibland drar mig för att ens försöka få en intervju med myndigheter, helt enkelt därför att jag vet hur stor arbetsmängd man får lägga ned på det, med resultatet att man i ungefär 7 fall av 10 få kalla handen direkt. I de resterande fallen skjuts intervjun på i dagar och veckor tills den inte längre är aktuell. Det är bara i en minoritet av fallen som man verkligen når ända fram och därför väljer jag ofta att lägga ned arbetstid på andra saker. Vilket är synd med tanke på hur viktigt det är att också få myndigheternas perspektiv för att förstå vad saker och ting handlar om. Jag kan citera intervjuer i ryska medier, vilket ofta blir nödlösningen. Men som journalist är jag faktiskt intresserad av att göra egna intervjuer.

Västerländska medier anklagas ofta för att ge en ensidig bild av Ryssland. Det finns exempel på när kritiken är motiverad. Men jag vill ändå ha sagt att när man försöker jobba på ett journalistiskt rättvist sätt i det här landet så blir det nästan alltid stopp uttryckligen när man vill ge makten en chans att förklara sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *