I morse diskuterade en av ring in-showerna på Radio Echo Moskvy patriark Kirill och var han egentligen står. När Kirill höll ett tal på den rysk-ortodoxa juldagen i lördags sade han nämligen att folk har rätt att demonstrera. Han uppmanade också statsledningen ska lyssna på de missnöjda.

Echo Moskvy-journalisterna och en massa engagerade lyssnare från Saratov till S:t Petersburg debatterade livligt på vems sida han egentligen är – Kremls eller demonstranternas?

Kirill vägde visserligen sina ord på guldvåg och uttalade sig mycket hovsamt. Ändå tycker jag det är uppenbart att han näpste Putin och Medvedev. Helt klart har Kirill tagit ett helt annat avstånd till Kreml än hans föregångare Aleksij gjorde. Det ska bli väldigt intressant att se hur förhållandet mellan rysk-ortodoxa kyrkan och staten fortsätter utvecklas.

Själv befinner jag mig just nu i Tbilisi, där jag ska göra ett reportage för Hbl och researcha för min nästa bok om de demokratiska revolutionerna. Det är underbart att vara här efter två års paus. Jag hade glömt hur vänliga människor är i Georgien och hur lätt det är att ta sig fram här.

I planet började jag diskutera med en medpassagerare som visade sig vara georgiska av grekiskt ursprung, gift med en rysk man och bosatt i Moskva. Hennes man som är skådespelare på Taganka kände Vladimir Vysotskij personligen och hon kunde bekräfta att de flesta som kände trubaduren är mycket upprörda över den nya filmen om honom (Vysotskij – Spasibo sjto zjivoj). Jag har skrivit en längre text om den som ska publiceras på Hbl:s kultursidor, och jag måste säga att jag inte heller är direkt förtjust. Enligt min medpassagerare är filmens största brist att den inte alls skildrar vilken känslig och rolig människa Vysotskij var. Och så berättade hon en anekdot: Vysotskij var som många stjärnor mycket medveten om sin roll och känslig för kritik. En gång då han besökte USA råkade han stöta på den amerikanska filmstjärnan Charles Bronson. Vysotskij gick fram för att skaka hand och säga: Det är jag som är Vysotskij! Men Bronson föste bryskt undan honom – han hade aldrig hört talas om den ryska trubaduren. Enligt änkan Marina Vladi var Vysotskij totalt förkrossad.

Jag tycker att den här anekdoten bara bekräftar bilden av Vysotskij som en riktig människa.

P.S. Jag måste få berätta en sak: när jag presenterade mig för den här kvinnan tittade hon på mitt kort och sade: Jag har läst er bok! Det gjorde mig alldeles fruktansvärt glad. Ryssland är ett så stort land att det här var ett ganska osannolikt sammanträffande. Vi bytte telefonnummer och förhoppningsvis blir hon en bra georgisk kontakt. Sådana kan man råka på uttryckligen på det här sättet.