I går tog jag snabbtåget Sapsan till S:t Petersburg för en reportageresa som fotografen Tor Wennström och jag jag inleder i dag. Sapsan är underbart. På under fyra timmar åker man från Moskvas kärncentrum till Plosjtjad Vosstanija som ligger mitt i S:t Petersburg. Bekvämare kan man inte resa.

På kvällen gick jag ut på gatan för att ta en frilanstaxi till Café Idiot där jag skulle göra en intervju. (Vissa talar om svarttaxi men jag gillar inte det ordet. Det handlar ju inte om olaglig verksamhet). Jag ställde mig på gatan och sträckte ut handen, passerades av ett antal Landrovers och Peugeotbilar och började bli alltmer nervös eftersom jag höll på att försena mig till intervjun.

Då fick jag syn på en liten grön Ladabil mitt inne i bilkön. Pilsnabbt sköt den förbi alla de andra fina dyra bilarna och körde i en rak linje rakt in till trottoarkanten där jag stod. Dörren öppnades. Bara att hoppa in.

På vägen till intervjun diskuterade jag rysk invandrarpolitik med den tadzjikiske chauffören. Och tänkte på på alla dessa gånger jag har stått och väntat på en taxi och glädjen som kvittrar till i bröstet varje gång man får syn på den trygga Ladabilen.

Den stannar alltid.

Moskoviterna är ju inte precis kända för att vara världens fryntligaste typer, men i dag var det idel soliga miner längsmed Trädgårdsringen. Tiotusentals Moskvabar hade samlats för att ta varandra i hand kring den flerfiliga, hårt trafikerade vägen som slår en ring kring stadens absoluta centrum. Det var oppositionens sätt påminna om sin existens inför presidentvalet om exakt en vecka. Kravet på hederliga val står fast.

Enligt arrangörerna deltog 30 000 personer, enligt polisen 11 000. Man kan med andra ord sluta sig till att den egentliga siffran troligen ligger någonstans mitt emellan.

Jag talade med ett ett äkta par vid namn Oleg och Irina, två prydligt klädda, pensionerade ingenjörer som hade ställt sig i ringen tillsammans med sin vuxna dotter och en strävhårig hund vid namn Ryzjij. De var uppspelta och glada.

- För första gången sedan 1991 känner jag att nu måste förändring ske. Vi har helt enkelt fått nog. Det är samma känsla som jag hade 1991 när de började visa Svansjön på tv:n och det visade sig att gammalkommunisterna hade gjort en statskupp, sade Oleg.

- Putin får lära sig att räkna med oss och sluta hålla oss för idioter, meddelade Irina.

Ryzjij, vars koppel hade prytts med vita band, började plötsligt morra. En annan oppositionshund med dito bandprytt koppel passerade och de skällde argsint ut varandra.

- Så där går det när intelligentsian ska samarbeta, sade en man som stod bredvid. Alla skrattade. Det var ett sorgblandat skratt blandat för det är just det här som är ryska oppositionens problem. Där finns många skarpa intellekt som tyvärr är dåliga på att dra jämnt.

Stämningen var påfallande festlig, precis som den har varit på alla demonstrationer som oppositionen har ordnat. Det är en atmosfär som jag aldrig har upplevt i Ryssland tidigare och det känns lika berörande varje gång.

Än vet vi inte hur betydelsefulla de här demonstrationerna kommer att visa sig vara. Men känslan av att röra sig bland tusentals glada Moskvabor som verkligen tror att de tillsammans kan bygga ett bättre samhälle ska jag aldrig glömma.

Den brittiska journalisten Luke Harding säger att utländska journalister som jobbar i Ryssland ständigt måste göra ett val. Antingen låter man bli att beröra känsliga ämnen som korruption, Ramzan Kadyrov och de ryska säkerhetsstrukturerna, eller också skriver man om dem – med risk för att förlora sitt visum. Harding, som jobbar för The Guardian, har nyligen publicerat boken ”Mafia state – how one reporter became the enemy of the brutal new Russia” och enligt Echo Moskvys rapport  (http://echo.msk.ru/news/861731-echo.html) har han precis rapporterat om situationen för amerikanska kongressen. Harding förvägrades alltså inresa till Ryssland 2011, efter att ha blivit förföljd och utsatt för hot.

Jag skriver på ett mycket mindre språk än Harding, vilket mig och många andra journalister betydligt mindre utsatta. Det betyder inte att påtryckningar inte skulle förekomma. Jag känner flera som har blivit kallade till ryska utrikesministeriet och uppläxade. De flesta som blir det brukar vara påtagligt förtjusta, eftersom de ser det som en kvalitetsgaranti för sitt arbete.

Själv har jag i åratal rapporterat om brott mot mänskliga rättigheter i det ytterst oroliga norra Kaukasien och skrivit en bok i ämnet som har kommit ut på två nordiska språk. Resultat: Inte ett ljud vare sig från ryska utrikesministeriet eller säkerhetsstrukturerna.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att de ryska myndigheternas inställning till journalister är varierande, ofta beroende av vilket språk och vilka länder journalisterna representerar (de anglosaxiska är mest utsatta), men framför allt att den är totalt godtycklig.

Jag tycker det är mycket bra att Luke Harding tar upp det här ämnet. Men jag håller inte med om att man som utländsk journalist måste välja mellan att låta bli att skriva om känsliga ämnen eller riskera sitt visum. Majoriteten av oss rapporterar uttryckligen om frågor som korruption och Kadyrovs människorättsbrott. (Säkerhetsstrukturerna är svåra att rapportera om på ett gediget sätt eftersom få av oss har verklig insyn.) Många har varit med om att deras bostäder blivit genomsökta, själv har jag en gång blivit haffad av lokala FSB i Stavropol.

Men de som verkligen utsätts för påtryckningar av den här typen är få. Det rättfärdigar inte de ryska myndigheternas behandling av Harding.

I går satt jag på tåget från Sjeremetevo flygplats  in till Moskva efter en veckoslutstripp tillsammans med min dotter. Vi hade rest hela dagen och hon var naturligt nog trött och litet kinkig. Jag fick gå omkring med henne.

Då dök en hjälpsam medelålders kvinna upp med en chokladbit i högsta hugg. ”Här ska du få lilla vän!” sade hon glatt åt barnet.

Som ni förstår är min dotter ett finländskt barn som inte får äta några sötsaker. Men den ryska tanten brydde sig inte om hennes glädjedödare till mamma utan viftade glatt med chokladstängen. Ryssar tycker om att vara snälla mot barn och det är väldigt vanligt att ge dem sötsaker här. Dessutom såg jag att tanten verkligen ville hjälpa den unga och av allt att döma oerfarna föräldern som inte går omkring med choklad i fickorna.

Det var bara det att det stackars finländska barnet som aldrig får någon choklad inte visste vad det var. Hon bara stirrade förvånat på tanten.

Jag löste situationen med att ta emot chokladen och säga att jag ger henne den senare. Barnet var förnöjt över uppmärksamheten och hade redan slutat kinka.

När tanten hade försvunnit åt jag upp chokladen själv. Det kan mammor behöva ibland.

Medan jag bevakade försvarsminister Stefan Wallins besök i Moskva fick jag ett eget ärende uträttat. Jag råkade nämligen springa på en tjänsteman som jag har varit i kontakt med sedan november. I tre månader har jag försökt utverka ett tillstånd för att få intervjua en officersfamilj, dvs en familj där mannen är yrkesofficer. Tanken är att skriva ett reportage om hur mycket bättre yrkesofficerarna har fått det i Ryssland. Deras löner har nästan tredubblats och många har fått nya bostäder.

Det skulle alltså handla om ett uttryckligen positivt reportage om framsteg i Ryssland. Ett sådant som vi västerländska journalister skriver alldeles för få av. Men det finns en orsak: nämligen att vi inte får. Kreml klagar på att vi alltid svartmålar Ryssland, men när vi vill göra positiva reportage blir vi stoppade.

För att få intervjua en officersfamilj måste jag nämligen ha försvarsministeriets tillstånd. Försvarsministeriet har nu handlagt min fråga i tre månader. Jag har ringt varje vecka och för tre veckor sedan slutade den ansvariga tjänstemannen att svara i telefon. Hon svarar varken i telefon eller på sms. Hon hade naturligtvis inte tänkt sig att jag en dag skulle stå framför henne i egen hög person och högt och ljudligt utropa: Jasså det är NI som har vägrat svara i telefon på tre veckor!

Det gjorde jag. Hon lovade fördubbla sina ansträngningar. Nu får vi se vart det leder.

I lördags fick jag ett sms.

”Anna-Lena, min morfar har dött. Ilja.”

Morfadern var Joseph Glazer, 95 år gammal, född i Sydafrika. Han flyttade till Sovjetunionen som sextonåring tillsammans med sin familj. Fadern, som ville vara med och bygga Sovjet, blev arkebuserad och Joseph skickads i fångläger.

Fotografen Tor Wennström och jag intervjuade Joseph Glazer i slutet av förra året och jag har sällan fått så mycket feedback på en intervju. Därför vill jag nu tala om för er att detta tragiska men också hoppingivande livsöde nu har fått sin avslutning. Joseph Glazer dog hemma i sin egen säng i Podolsk, 95 år gammal.

Han ska begravas invid sin hustru, som var gravid då han arresterades år 1949. Många år senare återfick de varandra. Därefter levde de trettio år tillsammans.

Det är en historia om terror och död, men också om hopp och kärlek. Hbl:s intervju med Joseph Glazer blev hans sista.

I går skulle jag gå på en middag efter jobbet tillsammans med en kollega. Finklädda som vi var beslöt vi att ta taxi, det vill säga i praktiken ställa oss vid gatan och stoppa en av Moskvas tusentals frilansande taxichaufförer.

Vi insåg för sent att trafikstockningarna hade förlamat hela stadskärnan. Att klädd i middagsstass stiga av och gå i tjugo minusgrader kändes inte som ett alternativ. Vi skulle helt enkelt bli försenade, något som är fullt normalt i Moskva.

Den gråhårige taxichauffören navigerade skickligt i havet av tutande bilar och min kollega beslöt att ge honom några uppmuntrande ord.

- Så bra ni kör! sade hon.

- Skulle jag inte det! Jag har kört stridsvagnar i mina dar, svarade chauffören glatt.

Och så satte han igång att berätta. Han var född i Rumänien men hade hamnat på fel sida om fronten under andra världskriget. Då var han sju år gammal. Tillsammans med sin mor skickades han till Sibirien där han hade växt upp. I grannbyn bodde tyska krigsfångar och han lärde sig tyska som barn. Sedan tog han värvning i armén. Han hade kört stridsvagn i bland annat Östtyskland och haft stor nytta av sina språkkunskaper.

Nu har han fått tillbaka sitt rumänska pass, vilket i praktiken innebär att han kan bosätta sig var som helst inom EU.

- Så nu tänker jag grunda en bilverkstad i Europa, kanske i Spanien eller Frankrike. Eller Tyskland, jag kan ju språket. Jag har också funderat på Sverige. Svenskan är så lik tyskan att det säkert inte är några problem att klara sig där, sade han glatt.

Trots sin livshistoria var han inte det minsta bitter. Han föreföll närmast stolt över sig själv. Han upplevde det heller inte som något problem att 62 år gammal flytta till ett främmande land och göra just det, öppna en bilverkstad.

När vi var framme vid restaurangen tittade min kollega och jag på varandra. Vi konstaterade att vi kände oss fullkomligt upplyftade.

I dag när jag metrodörrarna öppnades var den förste som gick ut en blind man. Bakom hon strömmade hela metrovagnen ut, han liksom lyftes fram av folkmassorna. En blind man med vit käpp som kunde ha blivit nedsprungen men inte ens blev knuffad. Det kändes märkligt och vackert.

I går demonstrerade halva Moskva, kändes det som. Själv insåg jag att jag antagligen borde införskaffa valenki (filtstövlar). Vanliga vinterstövlar räcker ingenstans när man ska stå stilla i snöglopp i -17 längre än femton minuter. Blir det flera demonstrationer i sådana här temperaturer är det filtstövlar som gäller för mig. Jag får erkänna att jag sneglade avundsjukt på demonstranternas pälsar också.

Mellan 36 000 och 120 000 personer demonstrerade för fria val, mellan 138 000 och 190 000 för Putin. Detta om man väljer siffran som arrangörerna respektive myndigheterna uppger som landmärken. Dessutom ordnade Vladimir Zjirinovskij och de liberaler som vägrar marschera med nationalisterna sin egen demonstration.

Oppositionens demonstration var en explosion i glädje och en tävlan i finurliga formuleringar på plakaten. Många anspelade på kända fraser ur tecknade filmer, romaner och spelfilmer. Alltså omöjliga att översätta. Det var slående hur uppspelta folk var, trots kölden. Spontaniteten har verkligen varit  smittande och äkta i alla tre demonstrationer för fria val.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att även ge dem som stöder Putin en röst, därför gjorde jag mitt bästa för att hinna till deras demonstration efter att ha bevakat oppositionens. Jag är mycket medveten om att en stor del av dem som deltar i pro-Putindemonstrationer är ditbussade studenter, lärare och statsanställda, men faktum är också att det fortfarande finns många ryska väljare som uppriktigt stöder honom. Något som vi västerländska journalister i vår kanske inte helt objektiva eufori just nu har en tendens att glömma bort.

Tyvärr hann jag inte fram i tid för att bevittna själva demonstrationen, däremot talade jag med två unga män som klart och redigt förklarade varför de deltog. Den huvudsakliga orsaken var att de tycker att så många har fått det materiellt bättre under Putin. Ni kan läsa intervjun i slutet av mitt reportage:

http://hbl.fi/nyheter/2012-02-04/oppositionen-och-putinaktivister-trotsade-kolden-i-moskva

Just den här killen hade knappast blivit ditbussad. Jag har talat med många sådana demonstranter under mina år i Ryssland och de avslöjar sig direkt med sin flackande blick och obegripliga svar. Det är ju nämligen ingen ny metod att stampa fram demonstrationer när det behövs, sådant har Putinregimen sysslat med länge.

Den här demonstrationen var inget undantag, det kunde man bland annat se på en så enkel sak som att nästan ingen hade hemgjorda skyltar. De flesta bar på typografiskt snarlika, fabriksproducerade skyltar. Putinregimen kommer att fortsätta stampa fram demonstrationer när det behövs.

Min poäng är bara att vill vi förstå vad som sker i Ryssland så måste vi lyssna till bägge sidorna.

Nu blir det spännande att se hur allt detta ska fortsätta.

Det är otroligt intressant att följa med hur barn lär sig språk. Min dotter som nu är ett och ett halvt gammal säger flera ord på ryska, till exempel ”da”, ”njet” och ”poka” (hejdå). Det gör hon emellertid så gott som aldrig när jag är med, ryska talar hon enbart när hon är ensam med sin njanja. Antagligen tror hon att jag inte kan ryska. Mycket hänsynsfullt.

Nu har hon emellertid fastnat på ett ord och det skriker hon högt och ljudligt så fort hon får syn på något som tillnärmelsevis liknar en hare. Nämligen ”zajtjik”. Egentligen menar hon ”zajtjik poprygajtjik” eller jösse hare, som det står om i ryska sagor för barn. Men det är än så länge för svårt att uttala, och därför blir det ”zzzzaaaaaa”. Även kor, hundar och hästar är ”zzzzaaaa”.