Den brittiska journalisten Luke Harding säger att utländska journalister som jobbar i Ryssland ständigt måste göra ett val. Antingen låter man bli att beröra känsliga ämnen som korruption, Ramzan Kadyrov och de ryska säkerhetsstrukturerna, eller också skriver man om dem – med risk för att förlora sitt visum. Harding, som jobbar för The Guardian, har nyligen publicerat boken ”Mafia state – how one reporter became the enemy of the brutal new Russia” och enligt Echo Moskvys rapport (http://echo.msk.ru/news/861731-echo.html) har han precis rapporterat om situationen för amerikanska kongressen. Harding förvägrades alltså inresa till Ryssland 2011, efter att ha blivit förföljd och utsatt för hot.
Jag skriver på ett mycket mindre språk än Harding, vilket mig och många andra journalister betydligt mindre utsatta. Det betyder inte att påtryckningar inte skulle förekomma. Jag känner flera som har blivit kallade till ryska utrikesministeriet och uppläxade. De flesta som blir det brukar vara påtagligt förtjusta, eftersom de ser det som en kvalitetsgaranti för sitt arbete.
Själv har jag i åratal rapporterat om brott mot mänskliga rättigheter i det ytterst oroliga norra Kaukasien och skrivit en bok i ämnet som har kommit ut på två nordiska språk. Resultat: Inte ett ljud vare sig från ryska utrikesministeriet eller säkerhetsstrukturerna.
Vad lär vi oss av detta? Jo, att de ryska myndigheternas inställning till journalister är varierande, ofta beroende av vilket språk och vilka länder journalisterna representerar (de anglosaxiska är mest utsatta), men framför allt att den är totalt godtycklig.
Jag tycker det är mycket bra att Luke Harding tar upp det här ämnet. Men jag håller inte med om att man som utländsk journalist måste välja mellan att låta bli att skriva om känsliga ämnen eller riskera sitt visum. Majoriteten av oss rapporterar uttryckligen om frågor som korruption och Kadyrovs människorättsbrott. (Säkerhetsstrukturerna är svåra att rapportera om på ett gediget sätt eftersom få av oss har verklig insyn.) Många har varit med om att deras bostäder blivit genomsökta, själv har jag en gång blivit haffad av lokala FSB i Stavropol.
Men de som verkligen utsätts för påtryckningar av den här typen är få. Det rättfärdigar inte de ryska myndigheternas behandling av Harding.
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Helt osäkert är det dock inte att skriva/rapportera på ett ”litet” språk. Bert Sundström från SVT blev utslängd ur Ryssland år 2005.
http://svt.se/2.53401/1.483996/ett_njet_ar_ett_njet
Min poäng är som sagt inte alls att påtryckningar, övertramp och utvisningar inte skulle förekomma. Det gör de. Men majoriteten av de utländska journalisterna i Ryssland rapporterar trots det om känsliga ämnen utan att bli utvisade. Det är och förblir de ryska journalisterna som är mest utsatta, framför allt de som jobbar på mindre, regionala medier och rapporterar om tex lokal ekonomisk brottslighet. De blir ofta hotade, ibland lemlästade eller dödade. Men de blir aldrig några hjältar eftersom ingen känner till dem.
Jag har läst Lukes story och måste peka på en viktig detalj: hans undersökningar inom Putinsystemet rörde sig inte om lokala vardagskorruprtion som alla av oss, ryssar, är vana vid, utan om korruptionen på den där högsta nivån där Putin står i ledningen, och att Putinsystemet bygger på den här korruptionela förhållanden. Han försökte också att tyda på saker som verkar vara bevis, lite förtvivlande juridiskt, men ändå. Dessutom kommer jag ihåg det var något med FSB smytsiga aktivitet att göra i hans publiceringar och han drar slutsatsen att det finns tabu-ämnen som inte bör tas upp av vare sig ryska eller utländksa journalister: korruptionen på högnivå och säkerhetstjänsternas aktivitet. Hur de första behandlas vet du själv (jag vill undkomma få tags att inte attrahera onödig uppmärksamhet) och de andra utvisas. Det är känsligt för dem eftersom även nu i sitt valjkompanj spekulerar Putin över att de lokala korruptionella tjänstemänen är av någon slags crazy guys och han själv är den helige och oskyldige som inte hinner med allt eftersom han är svårt upptagen, men bara rösta på honom – och snart kommer han och räddar er, rättar ordningen sedan tror naiva, lydiga och ödmjuka ryska folket på de här sagorna och röstar på. Och tro mig, alla ni är bra övervakade, skillnaden är bara att du skriver för Finland som inte spelar så stor roll i världens politik och dessutom på ytterst röra och svårtbegripliga Nordiska språk, och Luke kommer från anglo-saxon världen som alltid har varit kärnan i Västvärlden, där ryska spionaget verkar på mest aktivt sätt och du måste fatta att inte så många kan ha tillgång till Amerikanska kongressen, därmed kan man ju påverka samhällsinsyn på vad som egentligen händer i Ryssland. Tyvärr anpassade säkerhetstjänster i mitt land endast för att bevakta en liten grupp människor och deras makt trotts att deras rättsmål är att försvara statsskick och författningsystem som det skulle vara i alla normala demokratiska stater.