I går satt jag på tåget från Sjeremetevo flygplats in till Moskva efter en veckoslutstripp tillsammans med min dotter. Vi hade rest hela dagen och hon var naturligt nog trött och litet kinkig. Jag fick gå omkring med henne.
Då dök en hjälpsam medelålders kvinna upp med en chokladbit i högsta hugg. ”Här ska du få lilla vän!” sade hon glatt åt barnet.
Som ni förstår är min dotter ett finländskt barn som inte får äta några sötsaker. Men den ryska tanten brydde sig inte om hennes glädjedödare till mamma utan viftade glatt med chokladstängen. Ryssar tycker om att vara snälla mot barn och det är väldigt vanligt att ge dem sötsaker här. Dessutom såg jag att tanten verkligen ville hjälpa den unga och av allt att döma oerfarna föräldern som inte går omkring med choklad i fickorna.
Det var bara det att det stackars finländska barnet som aldrig får någon choklad inte visste vad det var. Hon bara stirrade förvånat på tanten.
Jag löste situationen med att ta emot chokladen och säga att jag ger henne den senare. Barnet var förnöjt över uppmärksamheten och hade redan slutat kinka.
När tanten hade försvunnit åt jag upp chokladen själv. Det kan mammor behöva ibland.
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Söt solskenshistoria, alla tre var nöjda! 🙂
haha, klockrent! varför vill vi alltid lägga oss i andras affärer och ge råd och kommentarer som ingen har bett oss om? efter flera år i Sverige blir jag återigen förvånad av detta mentalitetsdrag varje gång jag är tillbaka i Moskva…
det skapar även en konstig kontrast till annars ganska hårt och ignorerande interaktionsmönster i huvudstadet där människor i allmänhet inte bryr sig så mycket om varandra.
jag tror att det till och med finns en gammal rysk vits gällande detta:
– varför kan man inte våldta en kvinna mitt på dagen i Moskva?
– förbipasserande ska driva en galen med sina kommentarer!
🙂
Kul scen från vardagsryssland.Kunde varit Usa.I båda dessa jättelika länder stöter man jämt på denna nyfikna öppenhet!
Det är ju jättebra (obs ironi !)att barnet inte ens vet vad choklad är. Risken blir ju då överhängande att när den väl upptäcker det senare i livet så stoppar man i sig extrema mängder istället.
Sådant kan mycket väl bli följden när föräldrar har ett extremt strikt förhållningssätt mot sitt barn angående något. Som godis i detta fallet.
@Jak: inget är så där svartvitt. Hälsar en som provat båda vägarna och inte märkt någon egentlig skillnad. På tal om att blanda sig i andras sätt att sköta sina saker…
hmm, känns så att stakars finlänske barnet kommit från hungriga skandinaviska tredjvärlden till den rika och utevecklade Ryssland och fick veta vad sötsaker är 😉 känns så paradoxalt med tanke på Perestrojkatiden 20 år sedan där människor i enorma köar kunde döda varandra för en skitbit kött… men problemet i själva verket är bara i ”giriga” mamman som sköter barnets nordiska uppfostran 😉
Det var roligt med så många kommentarer! Det finns ju inget som engagerar folk så mycket som barnuppfostran. Poängen med mitt blogginlägg var dock inte att säga att jag har rätt och ryska föräldrar fel, jag tyckte bara det här var ett roligt möte. Alla uppfostrar barn på sitt sätt och det är intressant att jämföra. Och jag tror inte heller på total dogmatik i det här fallet. Barn kan nog få sötsaker när ryska babusjkor vill vara snälla. Det gör för övrigt inget att hon inte fattade galoppen den här gången, mycket snart kommer hon att göra det.
Hahaha, slutet var bäst. Övervägde du inte risken att tanten kanske läser din blogg innan du mumsade i dig chokladbiten? Bra bloggat av dig!
Jaa, Lars, det låter som att du har aldrig sett de ryska kvinnor som kallas för babusjka
Marina, det var menat som ett skoj från mig. Jag har träffat många babusjkor i mina dar. Ha det bra! Mvh/Lars
När min flicka var ca två fick hon lite mörk choklad på julafton. Hon smakade försiktigt, och gav biten tillbaka: Det är mammas medicin!
Har inte stora fastan börjat i Ryssland än? Man kan ju alltid säga att barnet har godis-srejk tills påsk. 🙂
Hur kan så många människor tycka att vanlig enkel omtänksamhet om sina medmänniskor är att lägga sig i? Oberoende vilken inställning till att ge godis till barn man har agerade ju tanten utgående från sin egen ”plattform”.
I Finland är det väl också att lägga sig i ifall någon skulle få för sig att ingripa när en medmänniska blir nedslagen …
Den här incidenten fick mig att tänka på
min syster som en gång i slutet av 1970-
talet mellanlandade i Moskva på hemväg från
Tanzania. Med sig hade hon ett av sina barn
en nio månader gammal son som hon bar i
en khanga. En babushka skällde ner henne:
”Kak vam ne stydno” [skäms!].. att pina
barnet så där, ingen mössa har han [det var
i augusti och varmt] och han kan ju inte
sova så där. etc etc. Vi skrattade när hon
berättade det här för babushkans reaktion
lät så bekant! [och det hade inget med
khangan att göra om någon tror det. Nej,
det var den här ”omtänksamheten”.]
Vi har själva rysk bakgrund som sträcker
sig långt tillbaka. Kulturformer ändras
långsamt – om de alls ändras.
Jag stöter hela tiden på samma fenomen här i Calcutta, Anna-Lena! Min dotter (3 år) väcker en enorm uppmärksamhet med sitt ljusa hår och sin allmänna söthet, och det går knappt en dag utan att någon vill bjuda henne på något gott (om de är okända brukar de fråga mig först om de får, bekanta frågar inte). Om hon varit gnällig på dagis kan hon komma hem med fickorna fulla med godis…
All denna uppmärksamhet kan ibland vara tröttsam för henne, men för det mesta uppskattar hon den, och jag också. En gång behövde jag hitta en taxi och bad en farbror om hjälp. Dottern var trött och grät. Han ställde genast upp, men sade att han först måste titta in i en butik. Vips var han tillbaka med en chokladstång som dottern genast inmundigade, och taxiresan talade hon om den snälla farbrorn. Jag brukar vara strikt med bara lördagsgodis hemma, men här skulle det kännas absurt.
du måste skämmas din egoistiska mamma! stackars finländska barn som inte får godisar när de vill. just därför blir de alkisar i vuxen ålder.