I går tittade jag på talk-showen NTV-sjniki och höll på att falla av stolen då jag i tur och ordning fick beskåda detta:

- Oppositionspolitikern Boris Nemtsov som fritt kritiserade Putin. Visserligen omgiven av en grupp tämligen högljudda Putinsupportrar, men Nemtsov har imponerande röstresurser så dem klarade han utan större problem. Jag har inte sett Nemtsov i rysk tv på tio år, bara hört honom på Echo Moskvy, så det var en mindre chock.

- Den deporterade affärsmannen Jevgenij Tjitjvarkin på satellitlänk från London.

- Michail Prochorov som ställer upp mot Putin i presidentvalet på satellitlänk från Novosibirsk.

- En massa babusjkor som intervjuades på gatan och högljutt uppmanande Putin att avgå.

NTV är alltså kanalen som smutskastar utländska ambassader och systematiskt  sprider komprometterande material om oppositionen. Men på sista tiden har de också släppt fram oppositionen på ett helt annat sätt än förr. Det är mycket uppenbart att ryska medier just nu bara tillåter sig mer och mer.

Innan talkshowen sände NTV en intervju med centralvalnämndes utskällda chef Vladimir Tjurov. Tjurov har blivit en symbol för valfusket och han är en populär driftkucku på oppositionens demonstrationer. Men hur intervjuaren än försökte vägrade Tjurov erkänna minsta misstag. ”Jag har inga fiender” var hans svar på allt.  Det hela kändes till sist som en buskiskomedi då den tjurige Tjurov bara skakade på huvudet till allt.

Frågan är hur länge till han kommer att sitta . Tjurov börjar snart bli en outhärdlig belastning för Putinregimen.

I dag när jag för hundrade gången torkade av tamburgolvet eftersom det var fullt med kolsvarta, klibbiga spår så undrade jag (för hundrade gången): Varifrån kommer Moskvasmutsen? Hur är det möjligt att vi har -19 och snö men fortfarande drar man in denna svarta smörja varje gång man har gått utanför dörren?

I Novosibirsk var snön ren, torr och knarrade under fötterna. Och en kille gav oss skjuts GRATIS. 2-0 till Novosibirsk.

Just nu är jag i Novosibirsk där jag tillsammans med SVT:s korrespondent Elin Jönsson har följt Michail Prochorov i hälarna hela dagen. Som en ståtlig avslutning på dagen fick vi även en egen intervju med honom på tolv minuter blankt. Därefter stod nästa journalist i kö, utsänd av den Kremlkontrollerade tv-kanalen Rossija. Prochorov har synts rätt ofta i de Putinkontrollerade medierna på senare tid, jag undrar hur länge det ska ta innan någon i Putins entourage blir nervös och börjar gräva fram kompromat på den uppstudsiga miljardären. (Kompromat betyder alltså material som man smutskatsar sin motståndare med, en beprövad metod i Ryssland.)

På de tolv minuterna hann han säga väldigt mycket. Prochorov skiljer sig från andra ryska politiker uttryckligen på den här punkten. Han är väldigt direkt i sin kommunikation och han får fram sitt budskap på ett lättfattligt och konkret sätt. Jag jobba nu på ett längre personporträtt av honom för Hbl, ni får läsa det i papperstidningen i slutet av nästa vecka. Det är utmanande och samtidigt njutbart att skriva om en mångbottnad person som Prochorov.

Biljetten Moskva-Novosibirsk-Moskva var för övrigt förvånansvärt billig. Det är över tre och en halv timmes flygtur, men kostade bara drygt 200 euro. I allmänhet är det betydligt dyrare att flyga till Sibirien, men kommunikationen mellan Moskva och Novosibirsk är väldigt tät så konkurrensen fungerar. Hit skulle jag gärna återvända, Novosibirsk är en av Rysslands teknologistäder som bland annat har producerat tusentals duktiga progammerare.

Just nu har vi -24 och torr, knarrande snö. Det är underbart efter det våta Moskvaslasket.

I dag när jag sprang nedför rulltrappan i metron blev jag omkörd av en ung kvinna som hade en helt egen stil. Hon skuttade.

Vi som behärskar konsten att springa nedför rulltrapporna i Moskvametron brukar vanligen använda oss av den beprövade metoden att rak i ryggen och med helt orörlig överkropp låta benen gå som trumpinnar. När sådana personer kommer farande kan de ibland se ut som svävande subjekt i människomassorna.

Men den här unga kvinnan hade en helt egen stil. En blandning av skutt- och danssteg. Fort gick det också. Jag var mycket imponerad.

Vladimir Putin har i dag publicerat en lång artikel om den så kallade ”etniska frågan” i Nezavisimaja gazeta. (Ryssarna kallar den Natsionalnyj vopros, jag valde att översätta så här). Han skriver väldigt långt och invecklat för att komma fram till sin gamla vanliga poäng.

Ryssland är ett mångkulturellt land, vilket Putin är stolt över. För att Ryssland ska hålla ihop behövs ”medborgarpatriotism”.

”Ingen ska glömma sin religion eller sin etniska tillhörighet. Men ingen har rätt att ställa religiösa och nationella särdrag ovanför lagen”.

I klartext: Minoriteter ska inte komma dragande med några krav på specialrättigheter.

Putin uppmanar också dem som flyttar inom Ryssland och slår sig ner i en annan kultursfär att bete sig korrekt. ”Den som flyttar till ett nytt ställe ska visa de lokala invånarna respekt. Aggressivt eller respektlöst beteende bör omedelbart och strängt bestraffas”.

I klartext: Kaukasier som flyttar till stora ryska städer ska lära sig att vara ödmjuka.

Putin skriver också att det bästa vore om alla hade möjlighet att stanna i sina hemtrakter och där kunna arbeta och bygga upp sina liv. De som dock måste flytta ska dirigeras till ställen där den de åstadkommer ”ett minimum av sociala spänningar”.

I klartext: Det är trevligt med mångkulturalitet, men kulturerna ska inte blandas för då uppstår problem.

Det är inte första gången Putin bugar åt nationalisterna. Han vinnlägger sig om att hålla sig moderat och balanserad, men budskapet är ändå tydligt.

Har precis titta på Vesti, dvs Kanal 1:s nyhetsprogram om veckan som gick. Inom femton minuter hade dessa Kremltrogna nyheter intervjuat Grigorij Javlinskij, Vladimir Ryzjkov, Boris Nemtsov, Garri Kasparov och Andrej Illarionov. Uttalade Putinkritiker alla fem. Naturligtvis var inslagen vinklade till Putins fördel, men i alla fall. Plötsligt existerar dessa personer igen, efter att aktivt ha blivit ihjältigna under de senaste tio åren.

(Därefter visade man bland annat ”komprometterande” bilder av den icke-fosterländska oppositionen som besökte USA:s ambassadör, uppenbarligen för att sälja ut Ryssland. Så ingen behöver oroa sig över att Vesti skulle ha ändrat karaktär på något sätt.)

I går bjöd jag hem några ryska väninnor på middag i mitt lilla kök. Vi diskuterade allt mellan himmel och jord, inklusive politik. Jag frågade vem de tänker rösta på i presidentvalet och svaret blev:

- Putin. Det finns ju ingen annan.

- Hurså? undrade jag förvånat. Om Prochorovs och Javlinskijs underskrifter godkänns så finns det ju för en gångs skull ett alternativ till Putin.

- Var har Prochorov åstadkommit? En fest med prostituerade i Courchevel?

- Han har trots allt byggt en egen förmögenhet och är en av Rysslands viktigaste affärsmän.

- Det är hans far som har bäddat för honom.

Ibland blir jag faktiskt litet trött på ryska väljare. De är verkligen aldrig nöjda. I Ryssland anses det vara ett tecken på intelligens att alltid ”veta” hur saker och ting egentligen ligger till. Prochorov har ett avtal med Putin, Javlinskij har ett avtal med Putin, Navalnyj finansieras av Berezovskij, den övriga oppositionen får sina pengar av väst, Putins mamma bor egentligen i Georgien, och så vidare. Och alltid ska man presentera dessa spekulationer som sanningar som ”alla” vet.

Den som vill får gärna tro att Putin och Prochorov dricker bärs om kvällarna och garvar åt de lättlurade väljarna, men det tror inte jag. Visst, Prochorov har någon form av avtal med Putin, men sådana avtal är  inte är uttalade. Det handlar inte om avtal utan om samförstånd. Ett samförstånd som kan gå i kras när som helst.

Vladimir Putin har anklagat Radio Echo Moskvys chefredaktör Aleksej Venediktov för att hans kanal ”oavbrutet häller sin diarré” över Putin. Denna diskussion kördes ut i etern i går, bland annat på rikskanalen NTV. Putin träffade alltså ett antal chefredaktörer för Rysslands viktigaste medier, vände sig till Venediktov och gav honom en duvning inför mikrofoner och kameror.

- Någon skrev på er sajt: ”För Putin röstar bara idioter.” Vad är det för ett sätt att förhålla sig till majoriteten av våra medborgare?” undrade Putin och fortsatte med att anklaga Echo Moskvy för att gå utländska staters ärenden i till exempel militära frågor.

- Jag ser att ni blev sårad, konstaterade därefter Putin.

- Det blev jag, svarade Venediktov.

- Helt onödigt. Jag blir inte sårad fast ni häller er diarré över mig från morgon till kväll, svarade Putin och drack ur sitt vattenglas.

Efteråt konstaterade dock Venediktov att det är helt okej att Putin kritiserar honom. ”Det gör jag ju själv hela tiden”, sade han. Vilket är fullkomligt sant.

Jag kan faktiskt inte låta bli att konstatera att den här diskussionen bär vissa likheter med samtal som då och då förs mellan Hbl-ledningen och finländska politiker. Dock inte inför kameror och mikrofoner. På den punkten är Ryssland ett mer öppet land.

Allvarligt talat: Egentligen var detta ett uppmuntrande tecken. Dels fick vi veta att Putin lyssnar på den kritiska radiostationen Echo Moskvy, vilket i och för sig var känt. Dels är han av allt att döma redo för dialog. Han har också sagt sig vara redo att träffa den nya så kallade Väljarligan, en organisation för fria och rättvisa val som presenterade sig i går. I den ingår bland annat författarna Boris Akunin, Ljudmila Ulitskaja och Dmitrij Bykov.

Putin har insett att han inte längre kan strunta i oppositionen. Snart får vi se vad det ska betyda i praktiken.

De ryskkunniga kan lyssna till dialogen mellan Putin och Venediktov här:

http://www.ntv.ru/novosti/261813/

I går följde jag president Tarja Halonen i hälarna hela dagen. Hon är i Moskva på avskedsvisit och det märks att hon känner sig väldigt hemma både med Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin. Framför allt med Putin. Det var nästan rörande att se dem tillsammans i går, de var nämligen uppenbart glada att se varandra. Putin duade Halonen och stämningen var påfallande informell.

Personer ur Halonens krets har ofta påpekat att uppfattningen om att Halonen inte skulle pressa Ryssland i till exempel människorättsfrågor är felaktig. Hon tar upp de här frågorna varje gång hon träffar Medvedev och Putin. Men eftersom hon vet att hennes kolleger inte gillar offentliga uppläxningar gör hon det på tu man hand. Det är effektivare om man vill ha resultat. Halonen sade för övrigt högt och ljudligt två gånger i går att det alltid känns bra att träffa kolleger som man kan vara öppen med. Det var en tydlig signal till den finländska pressen – ni vet vilka saker jag kommer att ta upp på middagen.

Jag vet inte vad som egentligen är önskvärt i den här frågan. Det är ett faktum att ryssarna drar öronen åt sig så fort västvärlden nämner ordet ”demokrati”. Samtidigt skulle man önska att det gick att tala öppet om de här frågorna inte bara vid middagsbordet.

Vid de här tillfällena har jag flera gånger lagt märke till att Halonen har en utomordentlig tolk till ryska, Maarit Paun. Nu nämnde Halonen att Paun även är Putins favorittolk och bad henne tolka detta till ryska. Paun rodnade djupt och gjorde något hon sällan gör, nämligen tolkade inexakt, lämnade bort berömmet och sade bara ”jag har ju ofta tolkat för er”. Det var en rolig liten lapsus, som vittnar om vilken stor betydelse professionell tolkning har och hur mycket en god tolk kan göra för stämningen. Jag är inte lika förtjust i Putins tolk till finska – han gör ofta saker svårare och mer komplicerade än de är och det är inte tolkens uppgift.

I går åkte jag och hälsade på Madlena, den grekiska georgiskan som jag träffade i Tbilisiplanet, och hennes familj. De bor i ett över hundra år gammalt hus som klänger sig fast i sluttningarna ovanför Tbilisi. Alla var hemma – Madlenas föräldrar, hon själv, systern och dennes sexårige son. Det var som om vi hade känt varandra i evigheter, Madlena hade tydligen talat vitt och brott om vårt möte i flygplanet för jag välkomnades som en gammal vän.

- Så ung! Ni ser ut som en liten flicka! utropade Madlenas mammaViktoria och tvingade mig sedan att proppa mig full med hatchapuri (georgiskt bröd med ost), forell fångad i en närliggande bergsälv, rödbetssallad, torkat griskött, surkål och en mängd andra rätter. Bordet formligen bågnade. Vi skålade i hemlagat rödvin för vårt möte, för våra föräldrar, för ödet som fört oss samman. Det var en underbar kväll.

Viktoria och hennes man Grant är bägge greker, en minoritet som var betydligt större i Georgien förr. Efter Sovjetunionens fall flyttade majoriteten till Grekland. Hemspråket är ryska, grekiskan försvann redan med den förra generationen. Däremot kan Viktoria armeniska och hennes man Grant och döttrarna Madlena och Gloria talar vardagsgeorgiska. Sexårige Sandrik talar ryska hemma, hans pappa är armenier och han går i georgisk skola. Jag skulle kalla denna familjs identitet för kaukasisk.

- Vi har varit i Grekland. Det var trevligt. Men inte är det vårt fosterland. Det finns ingen stad som Tbilisi, sade Grant och kisade vänligt med sina buskiga ögonbryn.

Faktum är dock att Tbilisi är en betydligt mer monokulturell stad i dag än under Sovjetunionen. Grekerna har flyttat till Grekland, judarna till Israel, och trots att Georgien i allmänhet är ett tolerant samhälle är det ett faktum att man helst ska ha ett georgiskt efternamn för att komma riktigt långt. Mer om detta i ett reportage som jag förbereder för Hbl.

Samma morgon fick jag ta del av en helt annan verklighet då jag besökte flyktinglägret Churvaleti utanför Gori. Där bor över hundra familjer som flydde Tschinvaliregionen under augustikriget 2008. De bor i exakt likadana små hus på tre rum och kök, de har vatten några timmar per dygn och deras möjligheter att integrera sig i det georgiska samhället är ytterst begränsade. Orsak nummer ett: Det finns inga jobb.

Medan jag talade med invånarna om deras situation kände jag ett obehag komma smygande som jag har svårare att värja mig mot ju äldre jag blir. Inte obehag inför fattigdom, den är en realitet. Utan obehag inför min egen roll och det faktum att jag ständigt står och knackar på utblottade människors dörrar och ber dem tala om för mig hur de har det. Vad ger mig den rätten? Jag gör det för att jag tror på det fria ordet och pressens roll, men vad hjälper det dem? Inte ett dugg. Där står jag likväl och begär att de ska visa sitt armod för mig. Och hur svarar de? Jo, med att duka fram det enda de har att bjuda på, det vill säga mandariner och snabbkaffe.

Deras historia är viktig att berätta, vilket jag kommer att göra i framtida reportage.

Tbilisi är som jag minns det – en stad där folk ständigt hälsar på varandra på gatan och där man får en känsla av att alla känner alla. Det är lätt att få intervjuer och lätt att ta sig fram. Georgien är ett öppet samhälle och i de intellektuella konstnärskretsarna i Tbilisi känner alla varandra. De kaukasiska samhällena påminner faktiskt ibland förvånansvärt mycket om det finlandssvenska, här utspinner sig samma samtal av typen ”Känner du den och den? Jo, vi studerade tillsammans. Nej, men jag känner hans kusin.”. Även här är det vanligt att folk kallas vid sina smeknamn. Till exempel min väninna Tamar kallas Tamuna eller Tiko, Tamara är Tata och Josef Zozo.

Jag träffade i dag en ung författare vid namn Zaza Burtjuladze som har fått en offentlig uppsträckning av president Micheil Saakasjvili efter ett skämt under ett uppträdande i Kutaisi. Den här staden är känd för att vara en banditstad där Georgiens organiserade kriminalitet är koncentrerad. Burtjuladze utropade frasen ”Må tjuvarna leva! Må skitstövlarna dö!” som är banditslang. Saakasjvili ansåg att författaren istället borde ha prisat regeringens arbete för att förbättra stadens rykte. Sedan tillade presidenten: ”Jag vet var han bor. Men det här är ett fritt land så jag låter honom vara”.

Ett märkligt uttalande av en president. Saakasjvili har väldigt svårt att kontrollera sina känslor. Här i Tbilisi är folk mycket kritiska mot honom, men ute på landsbygden är han fortfarande populär. Nästa år är det presidentval och då tänker miljardären Bidzina Ivanisjvili ställa upp. Det förutsätter dock att han får ja på sin ansökan om georgiskt medborgarskap. (Ivanisjvili är rysk och fransk medborgare men har nyligen sagt upp bägge medborgarskapen).

Nu väntar hela Georgien på beviset att Saakasjvili verkligen är den demokrat han säger sig vara och inte sätter käppar i hjulet för den populära miljardären och mecenaten.

Enligt en sociolog jag intervjuade i dag lever 42 procent av befolkningen i Georgien under existensminimum, dvs på en inkomst under 70 euro i månaden. Trots storslagna projekt har Saakasjvili inte lyckats minska fattigdomen. I morgon ska jag förhoppningsvis träffa några av dessa människor då jag åker ut till ett flyktingläger utanför Tbilisi, där flyktingar från kriget i Sydossetien är bosatta sedan 2008.