I går tog jag snabbtåget Sapsan till S:t Petersburg för en reportageresa som fotografen Tor Wennström och jag jag inleder i dag. Sapsan är underbart. På under fyra timmar åker man från Moskvas kärncentrum till Plosjtjad Vosstanija som ligger mitt i S:t Petersburg. Bekvämare kan man inte resa.
På kvällen gick jag ut på gatan för att ta en frilanstaxi till Café Idiot där jag skulle göra en intervju. (Vissa talar om svarttaxi men jag gillar inte det ordet. Det handlar ju inte om olaglig verksamhet). Jag ställde mig på gatan och sträckte ut handen, passerades av ett antal Landrovers och Peugeotbilar och började bli alltmer nervös eftersom jag höll på att försena mig till intervjun.
Då fick jag syn på en liten grön Ladabil mitt inne i bilkön. Pilsnabbt sköt den förbi alla de andra fina dyra bilarna och körde i en rak linje rakt in till trottoarkanten där jag stod. Dörren öppnades. Bara att hoppa in.
På vägen till intervjun diskuterade jag rysk invandrarpolitik med den tadzjikiske chauffören. Och tänkte på på alla dessa gånger jag har stått och väntat på en taxi och glädjen som kvittrar till i bröstet varje gång man får syn på den trygga Ladabilen.
Den stannar alltid.
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Helt rätt. Jag har aldrig haft någon svårighet att hitta fram i Moskva med det jag kallar ”street taxi”.
En f d kollega i Moskva introducerade mig till denna utmärkta transportform, och jag totalvägrade naturligtvis; kunde vara farligt, var åtminstone inte elegant för herrar i mörk kostym att låta sig köras av allsköns bondlurkar.
Numera är det jag som föser in tveksamma medresenärer i Lador, Volgor och tjugoåriga västbilar (nyare och dyrare stannar inte).