Moskvabloggen

Kappsäcken var blytung och jag hade redan släpat på den ett bra tag. Framför mig sträckte sig en evighetslång gång mellan två metrostationer, en gång som dessutom sluttade litet uppåt. Jag suckade och bytte hand.

Då kom en hand från ingenstans, grep tag i kappsäcken och sade: Jag ska hjälpa er, fröken.

Mannen släpade iväg med kappsäcken och jag pilade efter. Han gick raskt och pratade oupphörligt. Han hade inga framtänder och luktade svagt av alkohol. Det kunde ha varit en obehaglig situation. Men det var det inte. Ibland bara vet man när det inte finns någonting att oroa sig för.

Vi kom fram till perrongen. Mannen släppte kappsäcken och sade: Jasså ni är från Finland. Ja, jag har gjort min militärtjänst i Lettland. Nu måste jag tyvärr lämna er.

Sedan slog han ihop hälarna, gjorde stram honnör och gick.

Jag baxade in väskan i metrovagnen och tänkte på hur märkligt det är att det i en stad på femton miljoner invånare, femton miljoner moskoviter som oftast har bråttom och sätter armbågen i magen på varandra, fortfarande finns en medmänsklighet som jag aldrig har varit med om i Finland.