Moskvabloggen

Det här är en blogg som handlar om Ryssland och Moskva, men i dag gör jag ett undantag.

För några år sedan anställdes jag på Hufvudstadsbladet av Hannu Olkinuora. Det var ekonomiskt svåra tider, och det skulle bli värre. KSF media sparade. Men Hannu anställde, bland annat musikredaktören Wilhelm Kvist och mig. Han anställde därför att han brydde sig om tidningens innehåll och redaktionen.

Som ni förstår är jag därmed allt annat än opartisk när det gäller Hannu, men det bryr jag mig inte om. Han var nämligen en av de få chefer jag någonsin haft som jag kände ett naturligt förtroende och en respekt för.

Han hade ett gediget kunnande och en självsäkerhet som gjorde att han aldrig behövde förhäva sig. Dessutom var han vidsynt. Han kände medievärlden utan och innan både i Finland och Sverige och han kunde sätta sig in i en minoritets verklighet på ett självklart och naturligt sätt.

När ägarna ställde sparkrav tog Hannu vårt parti. Han kämpade för redaktionen. Vi var många som först senare insåg vilka fajter han hade tagit för oss.

En gång var Hannu och jag av olika åsikt om en kommentar jag hade skrivit. Han tyckte att jag hade tagit i för hårt. Jag vägrade ändra på något.

Hannu satte inte hårt mot hårt utan sade bara att han litar på mitt omdöme. Efter att ha funderat litet insåg jag hans poäng. När jag sade det, log han sitt lugna vänliga leende. Det var Hannus sätt att vara chef.

Han var aldrig rädd. Inte för ekonomiska svårigheter, inte för att förlora prestige, inte för papperstidningens död. Han sökte möjligheter.

För mig känns det ofattbart att han är borta.