Moskvabloggen

Under semestern har jag läst en bok som jag rekommenderar alla och envar som vill förstå någonting om Rysslands sovjetiska förflutet. Nämligen ”Mstislav Rostropovich – Cellist, Teacher, Legend” av Elizabeth Wilson.

Bokens huvudperson var en legendarisk cellospelare, dirigent och kompositör som tvingades lämna Sovjetunionen på 1970-talet efter att ha försvarat dissidenter som till exempel Aleksandr Solzjenitsyn. Han återvände först 1991 under augustikuppen, då han lyckades prata sig in i landet trots att han hade fråntagits sitt sovjetiska medborgarskap.

Mstislav Rostropovitj (så transkriberas hans namn till svenska) var en lysande begåvad musiker men framför allt hade han ett imponerande civilkurage. När Prokofjev och Sjostakovitj plötsligt råkade i onåd efter kriget var Rostropovitj en av de få som insisterade på att fortfarande spela deras musik. På 1970-talet lät han den sjuka och bostadslösa Solzjenitsyn bo på hans datja. Han tog risker som till sist ledde till att han själv isolerades, han bjöds inte längre på konserter eller turnéer. Livet för honom och hustrun, operasångerskan Galina Visjnevskaja, blev outhärdligt. De flyttade utomlands, blev internationella celebriteter och köpte en våning i Paris. Men när Sovjetunionen föll samman återvände de. Dock tackade de nej till att återfå sina medborgarskap.

Boken fyllde mig med tankar över vad det innebär att vara solidarisk i ett samhälle där det faktiskt kan betyda din egen undergång. Och vad det är som gör att det alltid tycks finnas personer som Mstislav Rostropovitj. Varför är vissa modiga och andra inte?

Den som vill förstå vad Vystotskij menar i ”Sången om en vän” ska läsa den här boken.

(En liten varning – författaren Elizabeth Wilson är själv cellospelare och ibland kan man bli trött på alla musikaliska detaljer. Men det förtar inte helhetsintrycket av boken).