Moskvabloggen

För några dagar sedan var jag i matbutiken och konstaterade att hyllorna gapar tomma som på sovjettiden. Det gick inte att hitta varorna jag behövde och det var inte första gången. Jag började misstänka att butiken ska stänga och frågade därför en expedit vad som är på gång. Hon sade att jag skulle vända mig till butikchefen som stod ett stycke bort. Chefen tog ingen notis om mig när jag ställde mig bredvid henne, så jag började humma:

– Ursäkta, kan jag få fråga en sak?

– Ser ni inte att hon är upptagen! Ni får vackert vänta! fräste expediten bakom mig.

Jag sade åt expediten att hon inte skulle lägga sig i. Det struntade hon i och fräste på nytt att jag skulle vänta tyst och snällt bredvid hennes chef. Chefen tog ingen notis om vare sig henne eller mig, men när expediten äntligen höll tyst så länge att jag fick fram mitt ärende svarade hon på min fråga utan att ens titta upp. Det var tydligen någon form av leveransproblem på gång, men nej, butiken skulle inte stänga.

Expediten hade betett sig mycket ovänligt, men jag är inte stolt över den burdusa ton jag själv använde tillbaka. Det är bara det att när man tillräckligt ofta blivit ovänligt behandlad utan orsak, vilket sker med jämna mellanrum här i Moskva, så reagerar man på samma sätt tillbaka. Moskva plockar fram sidor i mig som jag önskar att jag inte hade.

Det goda är dock att det funkar också andra vägen. Moskva är en stad där jag ständigt möter totala främlingar som ger prov på fantastisk hjälpsamhet och solidaritet. När en väninna och jag försökte bära hem en tv för några dagar sedan fick vi hjälp av en helt främmande kille som kånkade tv:n ända hem. När jag har stått med min tvååring i en fullsatt metro beordar en tant en av mina sittande medpassagerare att stiga upp och ge oss sin plats. Vilket han omedelbart gjorde.

Mer om dessa möten kan ni läsa i min utrikeskrönika nedan:

http://hbl.fi/kolumn/2012-09-11/arga-och-glada-moten-i-moskva