Moskvabloggen

I morse kom en vit Audi körande på trottoaren mitt framför näsan på mig. Jag upprepar – på trottoaren. Vid ratten satt en omsorgsfullt sminkad kvinna i solglasögon och med långa målade naglar. Hon sms:ade medan hon körde. Jag upprepar – på trottoaren.

Det här slaget av beteende är ett gissel i Moskva, staden där storleken på bilen ofta står i direkt proportion till hur korkad chauffören är.

När jag passerade bilen knackade jag eftertryckligt i rutan minst tio gånger och viftade med en knuten näve till kvinnan. Hon störtade ut ur bilen, sannolikt för att skälla ut mig. Jag gick vidare och hörde inte vad hon sade. Ville inte förstöra min morgon.

Denna fullständiga arrogans hos människor som tar sig rätten att köra på trottoarer, parkera där de vill och strunta i andras säkerhet får mig att se rött. Ofta säger jag till dem vad jag tycker. Men det obehagliga är att när jag nuförtiden protesterar har jag en ny känsla i maggropen. En känsla av att jag kanske borde låta bli. Jag borde kanske inte ställa till med en situation där jag kan få problem själv.

Jag förstår vad ni tänker. Vad har det tagit åt henne? Vilka problem?

Och nej, troligen blir det inga problem. Jag är ju inte gästarbetare, befinner mig inte på samhällets botten. Jag är inte rättslös. Och det är inte olagligt att säga åt folk att sluta köra på trottoarerna. Ändå upplever jag att skillnaden mellan folk och folk i dag har blivit så stor i Ryssland att de som befinner sig överst faktiskt tror att de kan göra precis vad de vill. Som den här tjejen som anser att hon kan köra på en trottoar. Och sms:a. Om hon råkar köra på någon? Inte hennes problem. Om någon idiot protesterar? Den ska få sig en läxa.

Så här tänker människor som är vana vid att stå ovanför samhällets regler. Men det finns många människor i Ryssland som gör mycket, mycket modigare saker än att knacka på deras bilruta. Så jag kommer nog att göra det även i fortsättningen.