Moskvabloggen

Ända sedan vi flyttade in i vår nuvarande bostad i Moskva har vi haft problem med elektriciteten. Sovrumslampan blinkar glatt och eltillförseln avbryts ständigt. Av tre glödlampor fungerade inom kort bara en. I badrummet läckte kranen och i köket drog knappt rören över huvud taget.

Hyresvärden skickade en kompis till en kompis som rev upp badrummet och skruvade och fixade i sovrummet. Inom kort började lampan blinka igen. Badrummet hade ett jättehål i kaklet tills hyresvärdens mamma anlände och kaklade igen hålet med hjälp av en kökskniv. Kranen fortsatte att läcka.

Hyresvärden förstod inte varför jag bråkade om den läckande kranen. Det gör väl inget att det droppar lite? Jag gjorde således ingenting åt den blinkande lampan eftersom en av mina stora livsinsikter i Moskva är att det inte lönar sig att kämpa mot väderkvarnar.

Förra veckan slutade ett eluttag i vardagsrummet att fungera och då kallade jag hem en elektriker. Han kom en och en halv timme försenad, förtörnad över att jag hade skrikit åt honom i telefon att jag skulle gå miste om halva arbetsdagen. Vi ringde hyresvärden och han dividerade med elektrikern om vad det skulle kosta i tjugo minuter. Därefter satte elektrikern i gång. Efter fyra timmar hade han reparerat lampan i sovrummet och eluttaget i vardagsrummet.

Nästa dag upptäckte jag att han samtidigt hade lyckats förstöra det andra eluttaget.

Jag ringde elektrikern. Han sade att det andra eluttaget faktiskt hade varit ”så gott som förstört” redan när han började jobba. Han kunde dock komma och reparera det för tusen rubel. Jag sade att det väl är meningen att ett uttag som fungerade innan han kom också ska fungera när han har gått. Han rekommenderade att jag skulle sticka in en gaffel i uttaget. Jag sade att jag inte vill dö i elchock. Han lovade titta in söndag kväll.

Söndag kväll kom och gick. Ingen elektriker dök upp.

Följande dag ringde jag bolaget och vi kom överens om en ny tid, tisdag kväll klockan sju. Tjugo i nio dök elektrikern upp tillsammans med en kompis, precis då min dotter skulle titta på barnprogrammet som alla ryska barn tittar på innan de går och lägger sig: ”Spokojnoj notji malysji” (Godnatt, alla småttingar). De båda elektrikerna marscherade raka vägen fram till tv:n och stängde av den. Barnet skrek. Jag tror faktiskt att elektrikern skämdes en smula för när det gäller barn brukar de flesta människor i det här landet ha ett samvete.

När de äntligen var klara bad elektrikern om femhundra rubel som ersättning för det nya uttaget. Jag gav honom trehundra. Jag tror han var nöjd.