KSF Media har aviserat att många på min tidning får gå på grund av ekonomiskt kärva tider. Vår fackavdelning svarar med att uppmana oss fackmedlemmar att hålla låg profil och inte delta i debatter. Detta eftersom det kan leda till att vi förlorar jobbet.
Det är några saker i det här resonemanget som jag inte förstår.
På vilket sätt räddar man jobb genom att vara tyst?
Efter att man har blivit av med jobbet – vad blev bättre av att man satt tyst och snäll medan det togs ifrån en?
Jag tänker inte vara tyst. Det är självklart att vi Hbl-journalister har något viktig att säga i debatten om Hufvudstadsbladets framtid, och att vi ska göra det. Hbl ska vara en tidning med ambitiös nyhetsbevakning där vi sätter vår egen agenda, med en kvalitativ utrikesbevakning och gedigna kultursidor. För detta krävs resurser.
Därför protesterar jag mot de omfattande nedskärningarna på KSF Media och i synnerhet på min egen tidning Hbl. Oberoende och ambitiösa tidningar är ett av den nordiska demokratins fundament. Konstsamfundets plikt är att stöda gedigen journalistik på svenska i Finland. Att ge ut en tidning som Hbl har en enorm betydelse inte bara för det finlandssvenska utan för hela Finland. Men det har bara betydelse om Hbl förblir en bra tidning, med den egna rösten intakt.
Jag är stolt över att jobba på Hbl, stolt över min tidning. Jag är också stolt över att vara journalist. I vår yrkesetik ingår värnandet om ordets och tankens frihet. Uppmaningar att hålla låg profil tänker jag inte hörsamma. Jag är ytterst förvånad över att de kommer från mitt eget fack.
Att hålla mun och titta åt ett annat håll har aldrig någonsin lett till någonting bra. Inte för den som böjer sin nacke och definitivt inte för hans eller hennes kamrater. En för alla, alla för en är vad det här handlar om. Med ett annat ord kallas det solidaritet.
Ibland måste man bara göra saker för att de är rätt och strunta i följderna, ibland måste man tro mot allt förnuft och vett. Annars kan man hälsa hem.
Men om det ska ha någon verkan måste man göra det tillsammans.
Jag kanske inte kan stoppa de här nedskärningarna, men så fan heller att jag tänker vara tyst medan de pågår.
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Like. Favorited.
Säg då gärna vid tillfälle vad som borde göras vid HBL för att vända det hela. Det hjälper ju inte så mycket att vi meddelar att vi minsann tänker sätta ner foten om vi inte vet var. Om vi inte vill tala om pengar, så måste vi åtminstone tala om publik och räckvidd, som under de senaste åren har svikit vid HBL och mediehusets andra tidningar och kanaler. Ordets frihet får ju en större betydelse, ju fler som hör.
I dina rader ser jag ju att du tror tror på utrikesbevakning och kultur. Bra så. Jag är ju inte så övertygad om att det är hela räddningen för HBL, men säkert en del av lösningen. Borde alltså flera av dem som hotar mista sina jobb flyttas över utriket och kulturen? Eller vad borde prioriteras just nu?
Jag förstår Anna-Lenas tanke och jag är en av många att understöda den. Jag hör till dem som läser så gott som allt hon skriver. Och jag har svårt att se henne som en nickedocka.
Samtidigt hoppas jag att många förstår att nedskärningarna drabbar ALLA tidningar.
Östra Nyland som är den mest lokala tidningen av alla inom koncernen kanske inte längre finns efter årsskiftet.
Förvisso som regiontidning tillsammans med Borgåbladet, men inte som självständig tidning.
KSF Media vill satsa på lokaljournalistik. Hoppas det verkligen blir så. Åtminstone i öst och i väst.
Knappast gjorde Hbl-journalisterna sig en björntjänst. Det finns bättre ställen att försvara det ”fria ordet” än att sitta i en panel och bli utstirrad av journalistelever på Arcadia och blickarna i ryggen på frågan som hänger i luften ”Miltäs nyt tuntuu”. – Bra att det finns ett fackförbund som förstår hur journalisten upplever ”Miltäs nyt tuntuu”. Eleverna har via den uppståndelsen som nu i dagarna tre har rasat bland arbetsgivarna och deras ”hang around”-gäng fått sig en bra inblick i journalistyrket, t.o.m. mycket bättre än om att eventuella journalister i panelen skulle ha skruvat på sig i känsan ”miltäs tuntuu” och gett ett svar som de innerst inne inte själv godkänner.
Nå, en lösning skulle t ex vara att byta ut chefsideologerna här och ersätta dem med sådana som värnar om mångfalden och det fria ordet i Svenskfinland. Min ideala chef skulle alltså rikta all sin energi mot att fixa fram fyrk (övertala Konstsamfundet) i stället för att klippa i mångfalden.
Tack Carita och absolut är det viktigt att påpeka att de här nedskärningarna drabbar flera tidningar. Mångfalden är fundamental, bygderna behöver sin egen tidning. Det är bara lokaljournalistik som på ett gediget sätt kan bevaka kommunernas beslutsfattande och hur det påverkar människan. Dessutom är det viktigt att teaterpjäser, böcker med mera på svenska recenseras i flera tidningar.
Bravo, du är alltid pålitlig. Lycka till!
Bra rutet Anna-Lena! Jag anser absolut att fonderna bör skjuta till med pengar för att försvara hbl så den kan fortsätta med högklassisk journalistik. Det är ju skrattretande att ksf media bör fungera på kommersiella grunder och samtidigt upprätthålls Magma.
Bravo!
Just Anna-Lenas utrikesbevakning (som jag läser i både Hbl och SvD) är en av orsakerna till att jag varje dag öppnar tidningarna.
Anna-Lena Lauréns blogginlägg ”Jag tänker inte vara tyst” visar att det ännu som väl är finns en och annan journalist som riskerar leva upp till sitt ”kall” och vägrar huka sig. Risken att förlora arbetsplats och inflytande är synbarligen alltför stor för den enskilde att ”våga sticka upp”. I vissa fall drabbar förlamningen hela kollektiv.
Lauréns blogginlägg publicerades i ”Hbl kväll”. Tack för det. Annars hade jag nog inte tagit del av texten! Väntade med spänd förväntan på om man riskerade publicera texten även i ”papperstidningen” följande dag. Nej, det gjorde man ju inte! Varför? Och vem tog beslutet att refusera debattbidraget?
Vad beror det på att tidningarna tappat läsare, se där en intressant fråga.
Vad gäller Hbl kanske en av orsakerna är att tidnigen inte är en verklig debatt tidning, vilket den i bästa fall kunde vara?
Tyvärr finns det inget verkligt debatt forum i Svenskfinland, enligt min bedömning.
Det närmaste ett debattforum en tidning i Svenskfinland hittills kommit var väl Vasabladet på 70-talet och 80-talet under Birger Thölix eminenta chefsskap
Hbl:s redaktion har en egen linje i frågor som rasism, invandring, feminism, mångfald,kyrka/tro,homosexualtet m.m. en linje som kunde betecknas som vänsterliberal.
Problemet är inte att tidningen har en egen linje utan den att tidningen inte vill eller vågar ta debatten med oliktänkare i dessa frågor. I stället refuserar man ofta eller modererar bort för tidningen obekväma åsikter.
Detta är i varje fall min personliga erfarenhet av nuvarande HBL.
Följden är ju uppenbar: journalisterna kommunicerar/debatterar i första hand med andra journalister och inte med läsarna!
Lägg därtill att ni journalister nästan alla har ungefär samma åsikter i ovannämnda frågor och man förstår att här har vi en klubb för inbördes beundran vars medlemmar vill få en bekräftelse på att man minsann har de rätta åsikterna!
Journalistikens signum blir alltså envägskommunikation.
Det betyder ju inte att Hbl eller andra tidningar inte kan ha läsvärt stoff vad gäller kulturnyheter, utrikesnyheter, lokalnyheter m.m.
Den politiska korrektheten ligger dock som ett damoklessvärd över tidningar och andra medier och många reflekterande konsumenter vill inte betala för vinklad information.
Jag helt med på Anna-Lena Laure’ns noter. Med vilket är då alternativet till nedskärningar? Prishöjningar? Nej, inte när allt finns nostan gratis på webben. Sammanslagningar? Kvalitetshöjning, ännu dyrare?
De första massgravarna har nu upptäckts i det krigshärjade Novorossija, den friska delen av Ukraina. Här har den så kallade ukrainska armén, som i hemlighet stöds av NATO-länder med vapen och av västerländska massmedia med ord, mest falska, mördat och våldtagit som det anstår riktiga fascister.
Banderas och Sjuhevitjs barnbarn, plus en del frivilligt slödder från Västerlandet, främst Polen, Litauen och USA, där det senare landet är det enda som givit tillstånd till privata arméer, gräver nu åter gravar för ryska kvinnor och barn. Med sig i graven tar de lögnerna i västerländska massmedia i en sällan skådad skamlöshet. De journalister och reportrar som med början i på Majdan, sedan i Odessa och ända ner i massgravarna på den ukrainska landsbygden har haft som enda mål att största ryssar och Ryssland i fördärvet för tredje gången under cirka 100 år har del i mördandet. Det är viktigt att förstå, bästa journalist: du är medskyldig. Om Gud vill och historia alltid skipar rättvisa till slut kommer du att få ditt straff på ett eller annat sätt. I vardagslivet, i mötet med olyckan, av en slump, i hämndens raseri, kommer dina ord tillbaka till dig som pilar, skott och bomber. Av ord är du kommen, ord skall du åter varda. Men framför allt blir de skamliga lögnerna ett minnesmonument över dina brottsliga gärningar och ditt ohederliga leverne, ditt smutsiga hantverk i cynismens tjänst (för du vet att du ljuger). De kommer att finnas kvar på din blogg, i artikelarkivet (även om du försöker radera dem) och i tryckta verk. Massgravarna i Ukraina är både monument och dokument om hur man som journalist och reporter inte får verka. Om det blir en Nurnberg-rättegång efter denna slakt av oskyldiga människor, kommer det troligen att sitta fler journalister än politiker och militärer på den anklagades bänk. Du borde be om ursäkt, falla på knä och be människorna om ursäkt. Du borde ångra dig och inleda en granskning av dina egna statsmän. Du borde kapitulera och lägga ner din penna för Ryssland, som den här gången vann kriget utan att kriga, genom eleganta manövrar, sunt förnuft och kylig beräkning. Utan en enda lögn, bara en och annan halvsanning för att spara liv. Till skillnad från västerländska media, som grävt sin egen massgrav i den här historien. De har spridit sina falska ord som ett ebola-virus, som miljoner människor har smittats av, där febern nu mot vintern övergår i frossa, masshysterin förbyts i stön i de tomma apoteken och styrkan i slagorden övergår i hungerns förlamande svaghet. Mitt i Europa, 100 år efter kriget och de judiska revolutionerna, 70 år efter förintelsen. Men orden är desamma, journalisterna likaså. Och gravarna.
Wow. Stefan Gehander, vilken smörja.
Tack, Anna-Lena, för det arbete du gör!
Enligt Lavvrov är Finland ”inget specialfall”. Varför beter han sig såsom vi vore ett specialfall? Och det gör ju vi själva också med utrikesministern i spetsen. De facto är vi ett specialfall: det enda land i Europa som vill –
dvs är tvunget – att ha nånting att göra med i ökande grad totalitärt styrt och imperialisttiskt land som Ryssland.