Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Ursäkta, men vi är inte du med varandra

26 jun , 2015, 19.00 Anna-Lena Laurén

 

Det här med kommunikation är någonting ytterst mångbottnat. Alldeles särskilt när man a) inte talar sitt modersmål och b) talar sitt modersmål med någon som har ett annat modersmål.

Vad den sistnämnda varianten beträffar har jag för länge sedan lärt mig att man aldrig ska:

1) Falla den andra i talet och avsluta meningar.

2) Tro att man är artig om man byter språk.

3) Tro att man på något sätt är hjälpsam om man försöker anpassa sitt eget språk till vad man tror ska bli mer begripligt. (Däremot kan man anstränga sig att tala tydligt, vilket inte är samma sak som att tala till ett barn.)

Om någon undrar hur jag har lärt mig allt detta så beror det på att jag oftast är i andra ändan av kommunikationen.

I Ryssland niar man varandra. Det känns helt naturligt och inte ett dugg uppstyltat, trots att jag nästan aldrig gör det i mitt hemland. Olika språk och kulturer har olika koder, man kan efter en tid känna sig hemma i båda.

Sist jag åkte tåg mellan Moskva och Helsingfors hade jag en mycket trevlig konduktör. Det enda märkliga med honom var att han duade mig. Först trodde jag det var ett misstag. Men nej. Han duade mig konsekvent. Det gör man inte i Ryssland – två vuxna personer som inte känner varandra säger alltid ni. Allt annat är direkt oartigt.

Vissa män över femtio anser dock att yngre kvinnor inte behöver nias. Det är inte speciellt vanligt – det ska understrykas att ryska män i allmänhet riktiga gentlemän mot kvinnor. Men jag råkar ut för det omotiverade duandet ibland och då är det nästan alltid något äldre män som gör det. Ett slags slentrianmässig sexism, ett sätt att tala om för någon att denna är en liten flicka. Eftersom jag nästa år ska fylla fyrtio börjar jag bli lite trött på det.

Till sist sade jag till konduktören: Ursäkta, men vi är inte du med varandra.

Han hoppade till. Visst, sade han.

Efter tio minuter kom han tillbaka till min hytt.

– Ähum… jag ville bara ber om ursäkt för att jag duade Er.

– Det är okej.

– Jag är ingen grobian. Det är bara så att jag har märkt att finländare förstår ryska bättre om man duar.

– Jaha. Men det faktiskt är så att när vi läser ryska får vi lära oss att man ska nia. Själv bor jag i Moskva sedan flera år tillbaka och jag är van vid att nia.

– Absolut. Saken är klar.

Konduktören var som sagt mycket trevlig. När han kom in med kaffe följande morgon ville han för säkerhets skull släta över det skedda en gång till.

– Det är tjugo grader i Moskva. Det skulle löna sig för Er att ta av Er jeansen och sätta på Er shorts. Visa Era vackra ben.

Konduktören ville faktiskt vara snäll. Han kunde inte rå för att det blev lite fel.

När jag skulle kliva ut ur vagnen stod han i givakt i sin ståtliga konduktörsmössa och räckte mig chevalereskt handen. Jag tog den, gick ut i den varma Moskvamorgonen och lyckades hålla mig för skratt tills han inte längre kunde höra mig.

6 kommentarer

  1. Maggie skriver:

    Haha! Vilken festlig konduktör.

  2. rolf öfverström skriver:

    Hej på dej, Anna – Lena. Alltid lika trevligt läsa det du skriver.

  3. Läser alltid Dig i både SvDbl och på Husis i Fejan. Tack!

    Du är nästanden den enda i Svenskan som kan skilja på de, dem och dom. Tillika använder Du sin, sitt, sina rätt. Däremot får jag härmed meddela, att jag som kunde vara Din mormor eller farmor inte ”hajar klyket”, när jag lyssnar per radio. Det är något som hackar i finlandssvenskan i allmänhet numera. Har bott i Sverige i strax 48 år. Uttalet har förändrats.
    Konverserade med en mycket ung banktjänsteman från Helsingfors nyligen. Han sade att han trots min ovana att nia eventuellt under samtalet kunde förfalla i detta språkbruk, eftersom det är kutym inom hans arbete i Finland. Härstädes i Sverige föranstaltades duandet av generaldirektören för (tror jag) Socialstyrelsen redan på 1960-talet. Så man har vant sig. Fast inte ifall man tilltalar statschefen. Däremot räcker det med enbart kungen.

  4. Anna-Lena Lauren skriver:

    Tack till er alla! Ang. finlandssvenskan är det sant att uttalet har förändrats hos vissa. Ett större problem är den svaga språkkänslan som våra språkvårdare dock hela tiden jobbar med. (Samma fenomen ser man i Sverige men på ett annat sätt, t.ex. det du nämnde.) Gäller att få alla att läsa mer skönlitteratur.

  5. rolf öfverström skriver:

    Önskar att du berättar dina unga läsare vad skönliteratur är. Har på känn att varken unga eller gamla läser
    överhuvudtaget någonting ? Kanske jag har fel ? Du har säkert själv lärt dej det rysska folket (själen) med att studera deras klassiker skrivna av Pushkin, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj, Tjehov mfl ? Kan rekommendera dessa som sommarläsning för alla nu då vädret varit som nu.
    Det finns ju en hel massa sk skönlitteratur skrivna också av finska författare !

  6. Anders Persson skriver:

    Vintern 1982 var jag uppe och träffade historieprofessorn Matti Klinge. Det var början till en lång och givande bekantskap. Men innan vi ens hade hunnit ta varandra i handen sade han lite bryskt till mig att han inte ville bli ”duad”. Det där med ”duandet” var ett utslag av ”svensk imperialism”. Då tyckte jag att det var lite hårt sagt, men sedan vi svenskar, finländare, norrmän, danskar osv. har fått offra å, ä och ö mot a och o inför den anglosaxiska kulturella imperialismen så förstår jag honom bättre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *