Moskvabloggen

När man jobbar som journalist i Ryssland råkar man då och då ut för överrockar. Det finns många olika slags överrockar. Vissa är nitiska och beskäftiga, andra lata och ointresserade. Den sistnämnda sorten kan man till nöds klara av, den förstnämnda är en plåga. Speciellt om de dessutom tror sig veta vad vårt jobb går ut på.

Jag råkade nyligen ut för den förstnämnda sorten på en reportageresa till Tula tillsammans med frilansfotografen Oksana Jusjko. Vi håller på med ett reportage om den ryska hälsovårdsreformen och skulle följa ett ambulansteam under en eftermiddag. I Tula möttes vi av en överrock från stadens presstjänst som började med att tala om att hon vet vad kameramän älskar att filma: när ambulansen kör iväg och när den återvänder till stationen. Stillfotografen Oksana nickade artigt.

Överrocken bedyrade att hon låter oss arbeta fritt. ”Vi har ingenting att dölja.” Fint, sade jag, då blir det bäst att ni inte följer med i ambulansen. Det blir bättre intervjuer när ni inte är med.

Nej, det gick verkligen inte för sig.  Överrocken äntrade ambulansen och höll därefter oupphörligen låda om totala oväsentligheter med hög, genomträngande stämma.

Till saken hör att den här typen av reportage kräver mycket småprat för att skapa tillit. Det förutsätter att man får vara ifred och inte har en talträng hemul i släptåg. (En hemul är en person som saknar fantasi och lider av svår enkelspårighet.)

Jag var rasande. Överrocken undrade förvånad varför stämningen är så spänd? Oksana, en betydligt större diplomat än jag, viskade till mig att jag ska försöka se mindre arg ut. Nu gällde det att klara av överrocken på ett smart sätt.  

När hemulen från Tula förstörde Oksanas bilder genom att vägra hålla sig i bakgrunden samt lade sig i mina intervjuer exploderade emellertid både Oksana och jag i tur och ordning. En något stukad hemul lovade därefter att hålla mun. Vi lyckades ställvis bli av med henne då vi blev insläppta hos patienter som ambulansteamet besökte. De hade inte ett enda akut fall den dagen, mest äldre personer med diabetes eller hjärtproblem som kände sig dåliga. (Samtliga hade fått kalla handen av vilken finländsk larmcentral som helst.)

Det finns andra typer av överrockar som inte är beskäftiga utan aggressiva och hotfulla. Under ett besök på Rosatoms kärnkraftverk i Novovoronezj för några veckor sedan hade vi inte en utan ett flertal vakter klistrade på oss. De tvingade först alla fotografer och kameramän att stå på exakt samma ställe och fota ur exakt samma vinkel. Sedan var de ändå inte nöjda utan beordade flera kameramän att förstöra en del av materialet de hade filmat. En journalist från France 24 (som själv filmar sina inslag) gick med på vakternas krav en första gång. När de för andra gången krävde att hon skulle ta bort bilder vägrade hon blankt – hon ansåg att nu fick det räcka.

Säkerhetstjänsten FSB kallades in. Otrevliga män i kostymer försökte hota henne till underkastelse. Hon stod på sig och sade att hon hade följt alla regler. Vilket hon hade fullständigt rätt i. Efter tjafs och förseningar släpptes vi iväg.

Jag kan tala om för er att hotfulla FSB-män i polyesterkostymer alla gånger är att föredra framför Tula-hemuler. Hoftulla FSB-män är enbart intresserade av att lyda order. De bryr sig inte om att försöka vara trevliga. Hemuler däremot styrs av sin medfödda enfald och dessutom en kvävande övertygelse om sin fullkomliga rättfärdighet. Det, mina vänner, är faktiskt mer irriterande än cynism.