Moskvabloggen

Jag har precis återvänt till Moskva efter några dagar i Donetsk med omnejd tillsammans med fotografen Stefan Bladh. Som vanligt har jag ont i sittmusklerna. Det får man alltid efter reportageresor i Donbass eftersom man där tillbringar större delen av tiden med att skumpa omkring på gropiga småvägar. Byråkratin vid vägspärrarna har ökat, man måste ha flera olika tillstånd och även om man har alla lappar som behövs kan man ända få order om att vända om. Köerna kan nu för tiden vara kilometerlånga. Med andra ord är det klokast att välja sin rutt så att man minimerar antalet vägspärrar.

Därför lägger vår chaufför ner en hel del tid på att fundera ut vilka rutter som blir bäst. Om kvällarna ringer han samtal och konfererar med andra insatta. Via Kurachovo? Via småvägar till Artiomovsk? På stället si och så blev jag stoppad en gång. I vägspärren X och Y känner jag soldaterna.

Om vi trots allt hamnar vid en vägspärr med lång kö kör han helt sonika förbi hela kön ända fram kontrollpunkten, vevar ner rutan och säger till soldaterna att de måste släppa förbi honom eftersom han kör på journalister. Media. Tv. Han har även tejpat upp bokstäverna TV på vindrutan för att alla ska fatta galoppen. (Vi jobbar visserligen för tidning men tv låter bättre. En ukrainsk soldat bad mig tala om vad tidningarna heter. Jag sade: Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet. Soldaten stirrade på mig, skakade på huvudet och lät oss passera.)

Vi släpps igenom varenda gång. Jag är glad över hur mycket arbetstid vi sparade men när jag tänker på alla Donbassbor som lägger ner timmar och åter timmar på att sitta i bilköer i sina egna hemtrakter skäms jag.

Vår chaufför har också alltid med sig vatten och läsk i bilen som han överlämnar till soldaterna. De står i timtal på dammiga vägar, kontrollerar bakluckor och dirigerar bilar. Om man kan muntra upp dem lite i deras enformiga jobb är det alltid en fördel. Flera volontärer och chaufförer jag känner ger rutinmässigt soldaterna kex, kaffe, läsk och andra enkla förnödenheter de kan ha brist på eftersom så många leveranser inom ukrainska armén försvinner på grund av korruptionen.

När vi startade mot Torez i går morse meddelade vår chaffis att bilen hade ”vissa problem”.

– Ingenting du behöver oroa dig för, Anetjka, sade han.

Jag svarade jaha och insåg att det här kan gå bra. Eller också kan det sluta med att bilen strejkar och vi sitter fast i någon gudsförgäten håla i timmar. Det fanns inget jag kunde göra för att åt saken – att tvinga vår chaffis att byta bil hade vi inte tid med och reparera bilmotorer tillhör inte mina färdigheter.

En israelisk frilansfotograf jag jobbar med ibland brukar säga: ”Assumption is the mother of all fuck-ups”. Han är officer i israeliska armén och anser att man måste ha koll på allt. Han har rätt. Men i mitt jobb är jag ofta med om situationer där det enda man kan göra är att köra och hoppas på det bästa.

Det gick bra. Vår chaffis såg till att parkera bilen i nedförsbackar och då startade den snällt. En gång hade vi parkerat på plan mark och då knuffade Stefan och några gruvarbetare vi hade intervjuat elegant igång den. (Jag hade gärna hjälpt till men hade blivit bortkörd av alla utom Stefan.)

Förutom allmän ledbrutenhet är mitt vänstra öra just nu nästan dövt eftersom vår chaufför oupphörligt har skrikit i det två dagar i följd, samtidigt som han har krävt att jag ska översätta allt han säger till Stefan. Han har lite svårt att förstå att jag inte är utbildad simultantolk och därför inte kan översätta och samtidigt lyssna på hans roliga historier, anekdoty. Det ska tillstås att de ofta är mycket underhållande. Trots detta är jag väldigt glad över att få vila öronen hemma i Moskva just nu.

Nedan några bilder av mig i trädgården hemma hos en god vän i Donetsk, av landskapen utanför Torez, av en kilometerlång bilkö utanför Artiomovsk och av den fantastiska blomsterprakten på ängarna och fälten i Donbass. Vallmon blommar just nu och det är praktfullt.

Mer om kriget och om den nya verkligheten i Donetsk får ni läsa i Hbl och SvD inom kort.