Moskvabloggen

Jag har precis återvänt från Krimhalvön. Minns inte för vilken gång i ordningen. Jag har slutat räkna mina Ukrainabesök, de lär uppgå till ett tiotal sedan slutet av november. Först till Lviv, sedan till Kiev och nu till Krimhalvön.

Det var länge sedan jag var så här trött. Pajazzon är tom. Jag är slutkörd i kropp och själ. Under hela min journalistkarriär har jag aldrig upplevt en sådan tomhet och samtidigt en besynnerlig känsla av svindel. Jag kan fortfarande inte tro att allt jag har upplevt är sant.

Först såg jag ett lyckligt Majdan. Ungdomar och pensionärer som sida vid sida demonstrerade för ett demokratiskt Ukraina. En lekfull och humoristisk kamp för demokrati.  Glädje, triumf i att vara starka tillsammans.

Natten till den 30 november gick Berkut in och slog demonstranterna blodiga. Sedan dess har ingenting varit som förut.

Demonstranternas motstånd hårdnade. Maskerade ansikten dök upp på Majdan. Påkar, käppar. Dagtid var det fortfarande samma glada, avslappnade stämning, kvällstid vaktades Majdan av dem som var beredda att dö.

Jag kan förstå kompromisslösheten som uppstår då man får nog av att makten inte tar en på allvar och dessutom sänder in beväpnade, kravallutrustade män för att misshandla en. Men ingenting kunde förbereda mig eller någon annan på händelserna knappt tre månader senare.

Den 20 februari på Majdan. Ett kaos av springande, skrikande människor. Skottlossning. Rop som plötsligt kommer närmare:”Doroha doroha!”, ”Bana väg!” Jag tvingas hoppa åt sidan då fyra män springer förbi, bärande på en likblek och troligen dödligt sårad ung man. Han ligger på en matta. Det finns inte tillräckligt med bårar.

Jag minns hans ansikte. Jag minns ansiktena hos de åtta liken utplacerade på Kievs huvudgatan Kresjtjatik under filtar.

Och så: Ryssland invaderar Krimhalvön. Det som alla har varnat för men ingen egentligen kunnat tro på. Det gick så lätt. På några dagar var det klart. Och nu är Krimhalvön under ett annat lands styre, miljoner människor får finna sig i det, finna sig i att byta pass, medborgarskap, identitet. Även om majoriteten troligen hade röstat för Ryssland även i ett fritt val så handlar det inte om det. Det handlar om att det hela skedde i expressfart och utan någon som helst möjlighet till eftertanke. I dag är väldigt många Krimbor oroliga och rädda, och det gäller inte bara krimtatarer. Vad kommer framtiden att föra med sig, med allt vad den kan innebära av stängda gränser till Ukraina, ett nytt påtvingat ryskt pass som man inte ha bett om? Hur ska det kännas att plötsligt befinna sig i en sådan situation? Jag tänker på alla krimtatarer jag har träffat som stolt berättat att deras barn talar har lärt sig ukrainska. Vad ska de nu göra med denna kunskap?

Det ligger någonting overkligt i hur ett land på det sättet över en natt kan övergå i att vara ett annat land. Hur hjälplös och ensam Ukraina stod. Hur passiv västvärlden var. Och hur Ryssland agerar på ett sätt som vi trodde hör hemma i en förfluten värld. Men det gör det i själva verket inte. Att tro att världen i grund och botten har förändrats på detta plan har varit en synvilla från första början.

Men jag är ingen cyniker och jag tror inte att allt är som förr. Att så många ukrainare valde att slåss för sina rättigheter visar att Ukraina inte är som förr. Det är ledarskapet som inte har förändrats. De slog upp en öppen flank för Putin i sitt totala ointresse att försöka ena landet efter den dyrköpta segern på Majdan.