Moskvabloggen

Jag sitter på Boryspol flygplats utanför Kiev och väntar på flyget till Moskva. Försöker ordna intrycken i mitt huvud från fyra dagar i Kiev och Lviv. Jag vet inte var jag ska börja.

I dag har jag suttit vid ett köksbord utanför Lviv och lyssnat på Olga och Michail, bägge ukrainare över åttio. År 1944 när Michail var fjorton år gammal deporterades han till ett arbetsläger utanför Arhangelsk tillsammans med sina föräldrar. Orsak: Hans bror hade varit aktiv i partisarmén UPA.

Olgas föräldrar deporterades ungefär samtidigt. Hon var då en tioårig skolflicka som beslöt att gömma sig hos sin moster. I sex år höll hon sig gömd, sedan fick hon nog. Hon reste till arbetslägret frivilligt. I lägret träffade hon Michail och de gifte sig.

1958 fick de återvända, men Michails mamma fick aldrig tillbaka sitt pass. Därmed var hon utan pension tills hon dog.

I västra Ukraina är folk betydligt mer ukrainsksinnade och framför allt mer sovjetfientliga än i den östra delen. Det har sina orsaker. Ändå har folk i östra och centrala Ukraina lidit minst lika mycket under sovjetmakten som i västra delen, den fruktansvärda hungersnöden Holodomor härjade uttryckligen här.

I dag träffade jag också en ung nationalist som är aktiv i partiet Svoboda. Han heter Jurij Michaltjisjin och anser att enbart ”etniska ukrainare” får vara president i Ukraina.

– Över sjuttio procent av landets invånare anser sig vara ukrainare. Vi är alltså en monoetnisk stat. Jag är statsvetare och behärskar de här sakerna, sade Michaltjisjin, utan att bry sig om mina invändningar att även jag är statsvetare, men någon sådan definition har jag aldrig hört talas om.

De nationalistiska strömningarna men också den mångbottnade och tragiska historien i västra Ukraina ska bli ett av elementen i min nästa bok.

Jag bifogar några bilder av västra Ukrainas huvudstad Lviv, en stad som har byggts av österrikare, polacker, judar och ukrainare. Det är en av de vackraste och mest stämningsfulla städer jag någonsin besökt. Jag antar att sådana som Michaltjisjin är nöjda över att den i dag är i praktiken så gott som monoetnisk, men det är i själva verket ett onaturligt tillstånd för en stad som Lviv.