Moskvabloggen

På Moskvagymmen ser man ofta intressanta scener utspela sig.

I dag såg jag en Moskvamamma, sannolikt tämligen välbärgad, och hennes kanske tolvårige son, en tydligt och klart överviktig pojke. Hon hade lejt dem en personal trainer, av allt att döma med det berömvärda syftet att få sonen att röra på sig.

Tränaren gav sonen uppgift efter uppgift som han vägrade utföra. Han satt med oförskämd min på en bänk, klädd i träningskläder av dyrt märke, och struntade helt och hållet i tränaren. Mamman sade ingenting.

Jag hade enorm lust att gå fram och säga: Vet ni vad, det finns andra sätt att få barn att röra på sig än att leja dem svindyra personal trainers. Man kan till exempel gå ut och promenera varje dag. Eller spela fotboll.

Det som gjorde mig mest arg – fast jag ingenting har med saken att göra – var barnets min. Han signalerade på alla tänkbara sätt hur uttråkad han var. Nonchalansen inför de vuxnas försök att få honom att delta var slående. (Det här är ingenting typiskt ryskt. Här lyder barn ofta sina föräldrar på ett sätt som för oss kan framstå som kadaverdisciplin).

Den här pojken har troligen allt han kan önska sig, men det har bara gjort honom nonchalant, ointresserad och överviktig.

Ännu för tjugo år sedan var Ryssland ett fattigt land. Nu har den här formen av typiskt västerländska problem också hittat hit.