Jag brukar ofta beklaga att Putin ständigt ser mellan fingrarna med människorättsbrott, samtidigt som han anklagar västvärlden för dubbla standarder. Han skulle lätt kunna dra mattan undan kritiken genom att sluta bekräfta den med sitt eget agerande.
I dagens DN har dessvärre ett typiskt exempel på dubbla standarder. På ledarplats skriver Martin Liby Alonso att det är tråkigt om Brasiliens före detta president Lula da Silva ställer upp för en tredje period, trots att konstitutionen förbjudet det. (Misstanken är alltså att han gör precis som Putin och låter någon anna regera en mellanperiod, för att därefter återta tyglarna).
Därefter skriver Alonso: ”Brasilien är visserligen inte Ryssland och Lula är inte Putin. Men starka män som inte klarar av att släppa greppet om makten skadar alltid demokratin.”
Av allt att döma tillhör Lula da Silva sådär för övrigt det rätta lägret, i Alonsos ögon. Men det borde väl inte betyda inte att det på något sätt är mer okej att han bryter mot konstitutionens anda än om Putin gör det?
Jag förstår naturligtvis att det här inte var Alonsos avsikt. Han ville bara göra en jämförelse. Men det blev en typisk, slentrianmässig och intellektuellt lättjefull anti-Putinsläng som inte tillför något i vår förståelse av världen. Den som bryter mot konstitutionens anda bör fördömas. Putins auktoritära ledarskap är däremot ingenting som bättre får oss att förstå händelserna i Brasilien.
Det är sådana här analyser som gör mig trött därför att de bara bekräftar uppfattningen i Ryssland om att västvärlden dömer Ryssland annorlunda än andra länder. Av allt att döma gör vi det ibland. Tillräckligt ofta för att Putin ska få vatten på sin kvarn.
Alonsos ledare här:
http://www.dn.se/ledare/signerat/dubbelt-viktig-rattegang
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Ännu ett exempel på double standard finns i filmen ”Putins kyss”, som är gjord av folk inom oppositionen. En putinkritisk journalist talar om den fördärvade moralen hos Nashi-ungdomarna, och exemplifierar med en tjej som – på en direkt fråga – säger att hon skulle kunna tänka sig att bränna en viss bok med explicit skildring av ett homosexuellt samlag. Hon associeras då direkt med Hitler. Men när å andra sidan en ung man i oppositionen verkligen bränner en bok skriven av en putinanhängare, då skildras detta mest som en kul grej – inget fördömande, inga hitlerassociationer. Filmen säger inmplicit rätt mycket om oppositionen.
”implicit”