Moskvabloggen

I morse återvände jag till Moskva med Tolstoj-tåget från Helsingfors (det enda rätta sättet att resa till den ryska huvudstaden på). Jag försov mig och när jag yrvaken steg ut på perrongen hade alla de andra passagerarna redan lämnat tåget.

Perrongen sträckte sig ut framför mig, evighetslång och kusligt tom. Precis som resten av Moskva. Några dagar efter nyår påminner om den här staden om Sodom och Gomorra efter syndafallet – inte en själ på gatorna. Ryssarna firar nyår med besked och den närmaste veckan kommer inte mycket att ske i den här delen av världen.

På tåget läste jag ut Ingrid Carlbergs prisbelönta Wallenbergbiografi, ”Det står ett rum här och väntar på dig…”  Den är sjuhundra sidor lång men höll mig i ett gastkramande grepp ända till slutet. Trots att slutet är känt. Fortfarande vet vi inte med säkerhet vad som skedde med Raoul Wallenberg efter att han arresterades och fördes till Moskva år 1945. I bästa fall stämmer de ryska uppgifterna att han dog (i praktiken sköts) redan år 1947, i värsta fall tillbringade han decennier i sovjetiska fängelser och mentalsjukhus. Jag önskar innerligt att så inte var fallet eftersom det inte är ett öde som man kan önska någon människa.

Carlberg beskriver i detalj den svenska diplomatins taffliga och halvhjärtade försök att få ut Wallenberg på 1940-talet. När man äntligen satte in det tunga artilleriet på 1950-talet var det redan för sent. Ryssarna hade lagt locket på och vidhöll i sten den officiella versionen, nämligen att Wallenberg hade dött i hjärtattack år 1947.

Medan jag läste det tänkte jag på hur viktigt det kan vara att i vissa situationer ta risker. Precis som Wallenberg själv gjorde. Hans makalösa fräckhet då han räddade tiotusentals judar från en säker död i Budapest trotsar all beskrivning. Han tvekade inte att fuska och bluffa för att rädda människoliv. Och han gjorde det med suverän elegans.

Jag kände också igen det ryska sättet att förhandla. Att inte säga saker rent ut, att vänta in sin förhandlingspartner, att bluffa, att ljuga. Men trots att lämna rum för en öppning. Motparten måste vara uppmärksam för dessa öppningar för de presenteras aldrig rent ut. Det var tyvärr inte svenska UD då det gällde.

I efterhand är det lätt att konstatera att svenska UD borde ha tagit modell av Wallenberg själv och utövat en blandning av påtryckningar och fräckhet mot sovjetmakten för att få ut Wallenberg. Det finns inget som säger att det hade lyckats, men det hade varit enda chansen.

Ingrid Carlbergs Wallenbergbiografi är ett kraftprov. Jag rekommenderar varmt denna bok.

P.S. När jag hade stigit på Moskvametron och vi passerade Lubjankastationen sände jag en tanke till Raoul Wallenberg. Det var där han trädde in den 6 februari 1945 för att aldrig återvända, troligen nyfiket studerande det lilla han hann se av Moskvas arkitektur. Carlberg tecknar en bild av en levande, vetgirig, bildad och rolig Wallenberg fylld av esprit. Han framstår inte bara som en hjälte, utan som en person man väldigt gärna hade velat lära känna.