Moskvabloggen

I dag är sista dagen på min Kaukasienresa och jag har intervjuat några journalister och experter i Jerevan. En stad jag besökte första gången år 1996 när den led av ständiga elavbrott, kolmörka nätter (ingen gatubelysning) och en slags postosovjetisk apokalyptisk stämning som man inte längre ser några som helst spår av. Fontänerna dansar och utecaféerna är fullsatta. Det byggs och fejas. Den armeniska diasporan har försett staden med imponerande moderna konstverk som pryder gatorna.

Armenierna är ett pragmatiskt folk som trots sin geografiska position upprätthåller utmärkta relationer till både Ryssland och USA. Ryssland kontrollerar i själva verket hela den armeniska energisektorn och har flera andra djupa försänkningar i det armeniska samhället. Det är inte oproblematiskt. Men de flesta armenier jag har träffat har en praktisk syn på frågan.

– Ja, vi är beroende av Ryssland. Det är ett hot mot vår nationella säkerhet. Men just nu har vi inte så stort val. Att med vett och vilja förstöra Rysslandsrelationerna som Georgien gör är inte i vårt intresse, konstaterade en analytiker jag träffade.

Väl medveten om att det jag nu sysslar med kallas för åsnebryggor kan jag inte låta bli att jämföra de tre kaukasiska länderna med europeiska motsvarigheter.

Armenien är Finland – bråka inte med ryssarna utan ta dem med lämpor. Förutom i vissa undantagsfall.

Georgien är Italien – livet är tråkigt utan dramatik, överdrifter och gott vin.

Azerbajdzjan är Norge – ett land som leds av en släktdynasti har på kort tid blivit stormrikt.

(Alla norrmän – JEG TULLER! Alijevklanen kanske går att avsätta.)

Bifogar några bilder på fontänerna och konstverken i Jerevan.