Moskvabloggen

I dag deltog jag i en Navalnyjbriefing på stabens högkvarter på Ljalin pereulok i centrala Moskva. Vi fick vänta i över en halvtimme i duggregn och råkyla innan stjärnan i Moskvas borgmästarval infann sig. Han lät sin statsbchef Leonid Volkov tala i en kvart, gjorde därefter ett kort uttalande och meddelade att det var allt.

Den prydligt slätrakade Navalynj var avspänt klädd i seglarskor, välstruken skjorta och blå kofta. Han konstaterade att kampanjen har gått lysande.

– Vi är de första i Ryssland som gör det här, säger han.

Med det avsåg han en kampanj där man använder metoder som dörr-till-dörr, sociala medier och tusentals volontärer på stan. Navalnyj har rätt. Jag har aldrig sett något liknande i ryska val, och framför allt har jag aldrig sett en politiker väcka en sådan entusiasm hos människor som Navalnyj.

Bland annat träffade jag en volontär som har kommit hela vägen från Novosibirsk för att jobba som frivillig i Navalnyjstaben. Om det är något som Ryssland behöver är det detta – tro på politiken.

En annan sak är att Navalnyj, som ofta säger att ryssarna vill leva som andra européer, har ett kampanjinnehåll som i Europa skulle klassas som direkt xenofobiskt. Bland annat presenterar han statistik som bevisar att utlänningar begår hälften av alla brott i Moskva.

Det fick vi inget tillfälle att fråga honom om eftersom han valde att inte svara på några frågor. Det är något med Navalnyj som gör mig misstänksam, framför allt hans populistiska instinkt och lättvindiga sätt att tala om ”utlänningarna”. Han är intelligent, men han är inte en intellektuell eller en statsman.

Jag förstår att populära ryska politiker inte kan vara de strömlinjeformade liberaler som västvärlden helst vill ha. Men jag önskar att Navalnyj tänkte igenom vissa frågor lite mer. Han är modig som vågar ställa sig i vägen för Putin, men han vore ännu modigare om han sade vissa obekväma sanningar. Till exempel att Ryssland inte klarar sig utan sina invandrare.