Moskvabloggen

I går avslutade Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikova sin hungerstrejk. I dag har Novaja Gazeta publicerat två uppslag med intervjuer inte bara med henne, utan också hennes medfångar. De sistnämnda intervjuerna är i själva verket de mest intressanta.

Till exempel Ljudmila Knjaginina, dömd till 15 års fängelse för mord. Knjaginina är omfångsrik och kraftig med ett stort ärr över sin plufsiga kind. Det är hon som leder den så kallade brigaden där Tolokonnikova jobbar och som alla är rädda för. Ryska fängelser är uppbyggda enligt hierarkier där vissa fångar får i uppdrag av fängelseledningen att hålla ordning på de andra. Ofta handlar det om karaktärer som Knjaginina – kriminella personer med stora kroppskrafter. De ska ju kunna styra över de andra genom skräck och terror.

Knjaginina berättar hon stolt att hon är en ”sportsmenka” som har hållit på med kampsporter hela sitt liv, att hon älskar bland annat teak-wondo och att hon var kapten i skolans korgsbollslag. Och att hon väntar och väntar på att få träffa sin mamma.

– Jag räds inte livet, jag vill leva. Men här har jag suttit sedan jag fyllde tjugo. Min högsta önskan är att mamma ska få leva tills jag kommer ut härifrån.

Knjaginina är en outbildad kriminell. Tolokonnikova är en rysk intellektuell. Men bägge sitter de i samma båt.

Vad Tolokonnikova försökte uppnå med sin hungerstrejk var bättre villkor för alla, bland annat rätt till en vilodag i veckan, ett slut på 16-timmars arbetsdagar och på de godtyckliga straff som delas ut för dem som till exempel inte lyckas fylla sin arbetskvot. Knjaginina förnekar att problemen existerar. Det är inte så konstigt – hon får fördelar genom att utföra det smutsiga jobbet åt fängelseledningen och tvinga de andra fångarna till lydnad.

Men i praktiken kämpar Tolokonnikova också för henne. Det är det som är det vackra i historien.

Intervjun kan ni läsa här (på ryska): http://www.novayagazeta.ru/society/60254.html