Moskvabloggen

Georgierna går till presidentval den 27 oktober. I morse återvände jag från en reportageresa i Tbilisi och kring Gori och jag känner mig fortfarande lite vimmelkantig. Varje gång man besöker Georgien lär man sig något nytt.

Jag intervjuade bland annat fångar som satt i det ökända Gldanifängelset nummer 8 utanför Tbilisi. Det var i det här fängelset som fångar systematiskt torterades och misshandlades i flera år. Inför parlamentsvalet 2012 släppte oppositionskanalen TV9 videofilmat material på hur tortyren gick till. Det hade i hemlighet filmats av en fångvaktare. Många tror att detta var den avgörande vändpunkten som innebar att Saakasjvilis parti förlorade valet till oppositionen.

Jag satt och lyssnade på de före detta fångarna då de berättade sina historier. En general, en affärsman, en före detta minister, några religiösa aktivister. De berättade om att löpa gatlopp genom en levande korridor av fångvaktare som slog dem med vattenfyllda flaskor, käppar och batonger. Om att bli uppriven mitt i natten för att i timtal ta emot slag och sparkar. Om att inte få prata med sina medfångar, inte få säga ett endaste ord på månader. Varför? Det visste ingen.

De kom ihåg fångvaktaren som hade filmat materialet. Han var den enda på hela fängelset som uppträdde korrekt mot fångarna.

– Han slog oss aldrig, hånade oss inte. Vi hoppades alltid att han skulle komma på arbetsskifte. Då behövde man inte vara rädd, sade de.

Efteråt funderade jag länge över vad det är som gör att vissa människor, också i vidriga situationer, kan hålla fast vid sin anständighet. Det finns många sådana människor i världshistorien. Människor som väljer att inte sparka på den som ligger. Människor som tar stora risker för att avslöja missförhållanden. En stor del av dem är okända och själv hade jag tidigare inte hört denna fångvakts namn. Men nu vet jag det. Han heter Vladimir Bedukadze.

Mer om presidentvalet följer.