Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Inför sådan sorg viker sig bergen

21 Feb , 2014, 23.43 Anna-Lena Laurén

 

Jag sitter på mitt hotellrum i Kiev och försöker samla mina tankar efter tre dagar på Majdan. Det som främst kommer för mig är en tallrik bovetegryn. Jag åt den till lunch i går efter att ha stått på Kievs huvudgata Chresjtjatyk med hjälmen i handen och tittat på åtta döda kroppar. Samma morgon hade dessa människor varit vid liv.

Hur är det möjligt att jag kunde känna hunger? Hur är det möjligt att hela Majdan fortgick som om ingenting hade hänt? Det städades, sopades, bars stockar, soffor och övrigt material till barrikaderna. Allt var normalt.

Samma morgon hade jag suttit i lobbyn på Hotell Ukraina, tre meter från sex utlagda lik, och skrivit en webbtext. Jag hade inget val. Texten måste iväg och den enda lediga platsen var stolen invid det provisoriska bårhuset. Nätet fungerade bara i lobbyn. Efter att de förde in en sjunde kropp med ett skotthål mitt i pannan lyckades jag hitta ett annat ställe.

Jag såg ett läktarteam som frenetiskt försökte återuppliva en döende man. De gjorde hjärtmassage. Det riste i mannens kraftiga kropp. Han hade blod i ansiktet, ögonen var sluta. Om de lyckades återuppliva honom undrar jag vilka chanserna var att hålla honom vid liv i det primitiva fältsjukhuset.

Jag har rapporterat från kriget i Georgien och från det oroliga norra Kaukasien. Jag är ingen utpräglad krigskorrespondent men jag är van vid att rapportera från fattiga, oroliga områden och van vid min roll som reporter. I den är jag trygg. Genom den har alltid kunnat bevittna svåra, grymma, motbjudande saker. Det är mitt jobb att rapportera om dem.

Men nu vet jag inte hur jag ska hantera en situation där jag har sett så många döda. Jag kan inte ta in tanken på alla dessa mödrar och fäder, barn och fruar som har förlorat sina söner, sina pappor, sina äkta män. Det här är inte en journalistisk erfarenhet. Det är en fruktansvärd tragedi, i ett land som jag har rapporterat ifrån i flera år, känner, älskar. Jag har vant mig vid Ukraina som ett av de mest kaotiska men också ett av de mest tacksamma länder som finns att jobba i som journalist. Ett land där folk nästan alltid är godmodiga och fryntliga, inklusive ordningsmakten. Ett land som samtidigt känns både europeiskt och väldigt ukrainskt.

Att nästan åttio personer (enligt BBC) har dött i demonstrationer som från början var fullständigt fredliga går inte att ta in. Den person som bäst har kunnat sätta ord på detta är min Yle-kollega, Rysslandsexperten Kerstin Kronvall som på facebook citerade Anna Achmatova:  ”Inför sådan sorg viker sig bergen och de stora floderna stannar upp.”

I eftermiddags när jag besökte Majdan sista gången inför hemresan var stämningen igen avspänd och glad, på det sätt som alltid har varit speciellt för just Majdandemonstrationerna. Nu önskar jag av hela mitt hjärta att den ska få förbli så. Ingen ska behöva dö för att bygga demokrati mitt i Europa år 2014.

6 kommentarer

  1. Mr. Moore skriver:

    Thank you for this piece, Anna-Lena!

  2. Nina skriver:

    Hej. Jag hör vad du säger, även om jag aldrig upplevt det sådär, så konkret. Men inför frågan om hur man ska kunna pick up the pieces och gå vidare är jag lika ställd, lika förundrad, lika tom. Själv har jag tyvärr i dysterhet tänkt att det värsta är just att bergen INTE viker sig och att floder INTE stannr upp som är det mest outhärdliga. Som om man inte hann med, hann sörja, hann visa respekt för döden. Eller är det just det som är livet? Tack för att du orkar försöka.

  3. Svenne skriver:

    Menar du på fullt allvar att det här skulle vara en kamp för ”demokrati”. Tror du verkligen på det själv? Det här är inget annat än en nazistisk kupp. Punkt slut!

  4. 1970 skriver:

    Om jag tillåts vara cynisk så antar jag att kampen för demokratin ibalnd kräver sina offer-mewn de tär förståsbekvämt att säga när amn själ befinner sig på bekvämt avstånd från kokpunkten och inte har några nära och kära på plats. . Jag antar att ukrainarna är luttrade-att de tänker att livet MÅSTE gå vidare ?

  5. Hans Anas skriver:

    En statskupp mot en folkvald president var det, en kupp mot demokratin.

    Demonstranterna kunde ha inväntat valet i demokratisk ordning, nyval hade visst utlysts.

    Medierna mörklägger även uppgift om att det var de antiryska kuppmakarna, EU vänliga demonstranterna som stod för dödandet.

    Detta i varje fall enligt Estlands utrikesminister.

    USA och EU vill ha Ukraina ur Rysslands intressesfär till vilket pris som helst och är därmed beredd att t.om. köra över demokratin via en ”demokratisk revolution”, för att tala med Carl Bildt.

    Enormt hyckleri från EU och USA med medierna som applåderande stöttepelare.

    Jag skäms för västvärlden och dess skamlösa hyckleri.

    – Anna-Lena, man brukar kämpa för demokrati genom att lägga röstsedeln i valurnan vid val, inte störta den med våld, trodde du visste detta.

  6. Thordeus Plikt skriver:

    ”Ingen ska behöva dö för att bygga demokrati mitt i Europa år 2014.”

    Alltid lika komiskt när man hör detta upprepas om vilket år det är. Spelar föga roll. Kamp om makten är samma nu som alltid.

    Sedan tycks du ha ett antagande om att alla stater måste vara demokratier. Det tycker jag inte. Demokratier har sina allvarliga svagheter de med. Det passar inte alla heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *