Moskvabloggen

Jag sitter på mitt hotellrum i Kiev och försöker samla mina tankar efter tre dagar på Majdan. Det som främst kommer för mig är en tallrik bovetegryn. Jag åt den till lunch i går efter att ha stått på Kievs huvudgata Chresjtjatyk med hjälmen i handen och tittat på åtta döda kroppar. Samma morgon hade dessa människor varit vid liv.

Hur är det möjligt att jag kunde känna hunger? Hur är det möjligt att hela Majdan fortgick som om ingenting hade hänt? Det städades, sopades, bars stockar, soffor och övrigt material till barrikaderna. Allt var normalt.

Samma morgon hade jag suttit i lobbyn på Hotell Ukraina, tre meter från sex utlagda lik, och skrivit en webbtext. Jag hade inget val. Texten måste iväg och den enda lediga platsen var stolen invid det provisoriska bårhuset. Nätet fungerade bara i lobbyn. Efter att de förde in en sjunde kropp med ett skotthål mitt i pannan lyckades jag hitta ett annat ställe.

Jag såg ett läktarteam som frenetiskt försökte återuppliva en döende man. De gjorde hjärtmassage. Det riste i mannens kraftiga kropp. Han hade blod i ansiktet, ögonen var sluta. Om de lyckades återuppliva honom undrar jag vilka chanserna var att hålla honom vid liv i det primitiva fältsjukhuset.

Jag har rapporterat från kriget i Georgien och från det oroliga norra Kaukasien. Jag är ingen utpräglad krigskorrespondent men jag är van vid att rapportera från fattiga, oroliga områden och van vid min roll som reporter. I den är jag trygg. Genom den har alltid kunnat bevittna svåra, grymma, motbjudande saker. Det är mitt jobb att rapportera om dem.

Men nu vet jag inte hur jag ska hantera en situation där jag har sett så många döda. Jag kan inte ta in tanken på alla dessa mödrar och fäder, barn och fruar som har förlorat sina söner, sina pappor, sina äkta män. Det här är inte en journalistisk erfarenhet. Det är en fruktansvärd tragedi, i ett land som jag har rapporterat ifrån i flera år, känner, älskar. Jag har vant mig vid Ukraina som ett av de mest kaotiska men också ett av de mest tacksamma länder som finns att jobba i som journalist. Ett land där folk nästan alltid är godmodiga och fryntliga, inklusive ordningsmakten. Ett land som samtidigt känns både europeiskt och väldigt ukrainskt.

Att nästan åttio personer (enligt BBC) har dött i demonstrationer som från början var fullständigt fredliga går inte att ta in. Den person som bäst har kunnat sätta ord på detta är min Yle-kollega, Rysslandsexperten Kerstin Kronvall som på facebook citerade Anna Achmatova:  ”Inför sådan sorg viker sig bergen och de stora floderna stannar upp.”

I eftermiddags när jag besökte Majdan sista gången inför hemresan var stämningen igen avspänd och glad, på det sätt som alltid har varit speciellt för just Majdandemonstrationerna. Nu önskar jag av hela mitt hjärta att den ska få förbli så. Ingen ska behöva dö för att bygga demokrati mitt i Europa år 2014.