Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

Okategoriserad

Kärleksfull avrättning av Dostojevskij

11 jan , 2015, 22.41 Anna-Lena Laurén

 

Medan fransmännen marscherade mot extremism och morden på Charles Hebdo gick jag till judiska centret i Moskva för att lyssna på författaren, litteraturvetaren, debattören och demokratiaktivisten Dmitrij Bykov. Han skulle tala om Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”, en roman som jag läste för några år sedan men som har så många trådar att jag hade glömt bort en hel del. Jag snabbrepeterade skamset intrigen på nätet innan föreläsningen började.

(I all korthet handlar romanen om en ytterst obehaglig, egenkär och liderlig gubbe, Fjodor Karamazov, och hans fyra söner som har olika mödrar. En av dem är oäkting, fadern har barmhärtigt nog anställt honom som lakej. Så mördas Fjodor Karamazov och alla blickar riktas mot den äldsta sonen Mitja som har stulit pengar av honom. Mer ska jag inte avslöja just nu, förutom att det är en typisk Dostojevskijroman med ständiga hysteriska utbrott, evighetslånga svettiga bekännelser som får det att krypa i en och ett ihärdigt utforskande av människans mörkaste egenskaper.)

Jag noterade med glädje att judiska centret inte hade höjt säkerheten. Bara metalldetektor och en vakt. Det kändes som en seger i dagens situation.

Bykov gjorde entré på scenen klädd i jeans och tröja och sade med ett gemytligt leende:

– Det känns extra bra att hålla en föreläsning om Dostojevskij här på judiska centret. Han gillade ju inte oss som ni vet.

(Dostojeveskij var en känd antisemit, något som var normalt för hans tid. Problemet i sig har inte försvunnit.)

Sedan satte han i gång. Dostojevskij, som både i Ryssland och Europa hålls för en av de allra största författarna genom tiderna, är enligt Bykov överskattad.

– Jag ska tala om en hemlighet för er – Dostojevskij är inte den stora författare som alla kallar honom. Han är på sin höjd en god 1800-talsförfattare. Hans produktion går inte att jämföra med Tolstojs eller Turgenjevs. Alla hans böcker är likadana. Karaktärerna är antingen brottslingar eller helgon. Det finns ingen polyfoni hos Dostojevskij, ingen kör av röster, alla karaktärer har samma röst. Dessutom klarar författaren själv aldrig av att hålla mun.

Bykov har väldigt svårt med ”det eviga gudssökandet” hos Tolstoj.

– Det enda han gör är att leta efter gud. Gud står framför dig. Det vet Tolstoj. Men Dostojevskij bara letar och letar. Dostojevskij ansåg att världen av sjuk, vilket berodde på att han själv var det. Alla dessa ändlösa monologer är ett resultat av att han dikterade sina böcker för Anna Grigorjevna (hustrun). Man märker väldigt tydligt att replikerna är utkastade i vredesmod och ackompanjerade av klunkar svart te och bloss på turkiska papyrosser. Därför upprepar Dostojevskij sig själv hela tiden.

Bykov redogjorde för sin tolkning av karamazovsjtjina, det vill säga temat i Bröderna Karamazov. Han översätter karamazovsjtjina med ett ord: liderlighet.

– Liderlighet betyder inte bara sexuell gränslöshet. Det betyder att man över huvud taget inte har några gränser. Dessutom njuter man av det. Man njuter av att vara ett as, av att plåga och förödmjuka andra. Det här är vad Dostojevskij skriver om och han har fått västvärlden att tro att just detta element är det grundläggande i den ryska själen. Först plågar man andra, sedan ska man inse vad man har gjort och ångra sig. Men det här har ingenting med den ryska själen att göra! Det är uslingarnas svarta pr-lakejer som har lyckats få oss att tro att Dostojevskij är en stor författare! utropade Bykov till en något konfunderad sal.

Bykov anser att Dostojevskijs upphöjande av karamazovtsjtjina är karaktäristiskt för 1800-talet och att det även är roten till dagens problem i Ryssland. Om jag alltså har förstått Bykov rätt. Jag får erkänna att jag hade fullt upp med att hänga med och lärde mig flera nya ryska ord på kuppen. (Razvrat = liderlighet, gnusnyj = tarvlig)

Jag är inte lika beläst som Bykov. Men något säger mig att han precis som många andra ryssar som älskar och hatar sina klassiker inte skulle tillåta någon annan gå fram på de här sättet med Dostojevskij. Han får. Det är ju hans Dostojevskij.

Till sist sade Bykov:

– En sak ska sägas om Dostojevskij. Han behandlade sin hustru väl. Han lät karaktärerna i sina böcker vara svin, men sin fru var han snäll mot. Tolstoj gjorde tvärtom. Tack för mig!

 

bykov liten

6 kommentarer

  1. Tuva Korsström skriver:

    Hej Anna-Lena, jag kommenterar sent omsider.
    Jag tror inte att klassiker blir klassiker för att de är stora realister som Tolstoj eller för att de skulle ha exemplariska åsikter eller bete sig väl mot sina fruar. Snarare tvärtom. Dostojevskij är för mig en viktigare författare än t ex Tolstoj, därför att han griper tag i mig med en slags urkraft, en stor originalitet och en märklig humor mitt i allt det grymma. Min favorit bland hans romaner är snarare Idioten än Bröderna Karamasov.

  2. mik skriver:

    När (och om) väst förstår varför Dostevski är inte så populärt i Ryssland som Tolstoy eller Turgenev, då förstår man hur kan man leva med Ryssland utan att kriga varje 30 år.

  3. Helena skriver:

    En gamma rysk herre som dog för flera år sedan (han var närmare 100) ställde en retorisk fråga till mig: Vet du vad som är skillnaden mellan D och T? Jo, Dostojevskij vozbuzdaet a Tolstoj uspakajet” (=> Dostojevskij upprör men Tolstoj lugnar)

  4. Arthur Falcone skriver:

    Arthur Falcone

    Kärleksfull avrättning av Dostojevskij – Moskvabloggen

  5. international schools in singapore jobs

    Kärleksfull avrättning av Dostojevskij – Moskvabloggen

  6. Art Falcone skriver:

    Art Falcone

    Kärleksfull avrättning av Dostojevskij – Moskvabloggen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *